Isebell Novell

28 SLUTET

2012-01-11T20:42:00.001+02:00

Sven hade begärt att de skulle ringa efter hans granne Annika. Envist hade han tackat nej till att Bengt skulle skjutsa hem honom. Askgrå i ansiktet hade han suttit ute på trappan och väntat på att hennes bil skulle komma och när den äntligen dök upp steg han upp med en gång. Bengt och Sonja följde honom till bilen.
Annika såg förskräckt på honom när han gled ner på sätet bredvid henne, sedan spände hon ögonen i Bengt och Sonja.
”Vad fan håller ni på med? Försöker ni ha ihjäl honom? Är ni inte riktigt kloka?”
”Han har inte sovit, bara räknat, sedan fick han ett nervöst sammanbrott tror vi.”
Annikas ansikte var stelt och visade allt annat än att hon var nöjda med hur Svens vänner behandlade honom.
”Det var inte meningen att trötta ut honom. Vi är faktiskt oroliga för honom.” Kritiken sved och Sonja försökte urskulda sig.
Annika sträckte sig för att gripa tag om passagerarsätets säkerhetsbälte, men nådde inte. Bengt satte det i handen på henne och hon knäppte fast det om Svens säckiga kropp.
”Jävla borgarbrackor! Stäng bildörren!”
”H…hon är b…ara orolig.”
”Det är jag inte alls! Jag är förbannad!”
”Vi ringer till dig…” sa Bengt lugnt till Sven, ”…senare, när du vilat.”
Han nickade kort som svar.
”Kan ni få fast den där jävla dörren… idag. . . till exempel? ”
Bengt slog fast dörren och hon körde iväg med en rivstart. Han tittade långt efter bilen.
”Kan det där bli bra?” undrade han mest för sig själv.
”Bra?” Sonja tittade också efter bilen när den krängde till då den tog en korsning i för hög fart och försvann in på nästa gata. Det enda leendet på ett dygn lekte lite i hennes munvinkel och försvann lika fort.
”Ja, det blir garanterat bra, så bra att vi inte ens fattat hur bra ännu,” sa hon, men hade redan tankarna tillbaka på sin egen katastrof.

”Vi måste fara hem till Anders.” Hon var beslutsam.
”Han har ringt, han är på väg hit.” Anna-Lena hade tyst dykt upp bakom deras ryggar. Hon tuggade intensivt och svalde för att kunna fortsätta. ”Jag stod i köket och fixade några mackor när han ringde. Han hade varit hos polisen nästan hela förmiddagen, men nu var han på väg.”
” Bra, då far vi. Stannar du här?” Sonja såg frågande på Anna-Lena som såg lättad ut.
”Jag håller honom här. Jag är ändå lite klumpig att ha med vid inbrott. När ni far dit, tänk då på att frun kan var hemma. Det skulle kunna bli lite pinsamt om hon kom på er med att snoka.”
Hon tittade menande på dem båda och petade in den sista biten av smörgåsen.
De gick till Bengt bil och körde iväg. Inte långt efteråt körde Anders in på Tornlundska gården.
Anna-Lena såg honom genom fönstret, hur han med snabba steg kom gående upp längs trädgårdsgången och oron grep tag i henne. Sven brukade ha rätt och nu hade hon lovat att stanna kvar med honom lite väl lättvindigt. Tänk om…och nu skulle hon skulle bli alldeles ensam med honom. Om det var så att han var en vansinnig kidnappare eller kanske ännu värre…vad hade hon att sätta emot? En klumpig gravid kvinna mot en stark karl? Hon påminde sig själv om hur många gånger hon kunnat förlita sig till sin intuition. Anders skulle aldrig kunna… Hon hörde honom öppna dörren.

Ingen av det äkta parets bilar var parkerade hemma vid Anders stora hus. För säkerhets skull ringde de på några gånger, men när ingen öppnade kände de på alla dörrar. De var ordentligt låsta.
Utan ett ord tog Sonja en Sten från en rabatt och slog sönder ett fönster. Det skramlade kraftigt, men hon brydde sig inte. Snabbt tog hon sig in genom det. Huset var fyllt med vackra möbler och tavlor. Golv och mattor glänste, men det var ingenting hon brydde sig om att titta på.
”Jag tar övre våningen,” sa Bengt och haltade iväg uppför trappan. Sonja sökte överallt. Kök, sovrum, garderober, bastu, garage, men måste ge upp. Hon var besviken…och lättad.
”Sven hade fel,” sade hon när Bengt kom ner. ”Hon finns inte här, han hade fel. Vad skall vi göra nu?”
”Vi far tillbaka till dig antar jag. Vi har en hel del att förklara för Anders. Jag kan bara tänka mig hur arg han kommer att bli när han får veta att vi misstänkt honom.”
”Ja, jag vet,” Sonjas något skyldiga min talade för sig själv. ”Men du vet ju hur det är när Sven säger något…” Hon försökte försvara sig och han lugnade henne.
”Det brukar vara sant…för att använda dit uttryck.”
De gick tillbaka till bilen.
Bengts hjärta värkte för Sonjas skull. Han hade inga egna barn, men han kunde ändå tänka sig till hur fruktansvärt det skulle vara att mista någon på detta vis.
”Skall vi fara till polisen?”
Hon nickade uppgivet och utan större entusiastiskt och lutade sedan trött huvudet bakåt mot nackstödet och blundade.
”Gör vad du vill.”
Han svängde av in mot stan. Sommaren var hånfullt vacker. Alla borde få vara lyckliga och inte drabbas av trauman som dessa. Han tänkte på Sonja. Hon kommer aldrig att bli hel igen om hon inte får tillbaka Andrea. Hon var säkert en tuff och knivskarp jurist, men att mista ett barn skulle hon inte klara av. Vad finns det för en dåre därute som rövar en kvinna och gör gud vet vad, med henne? Han rös vid tanken och sneglade på Sonja. Hon såg nästan döende ut. Mörka ringar skuggade under hennes ögon. Hur skulle det gå?
”Sonja!” Hon ryckte till som om hon bränt sig och stirrade på honom.
”Sonja, Anders äger ett hus till.”
Hon sade ingenting, bara såg mot honom. Hon verkade inte förstå.
”Karsfjärden, Sonja” Bengt hade redan bromsat in och var på väg att svänga bilen.
”Kör dit! sa hon, fast hon inte behövde uppmana honom.

Andrea kunde höra en telefon ringa i huset. Signalerna tystnade ganska snabbt så hon gissade att någon svarade fast hon inte kunde höra rösten. Hon hade även hört billjud och dörrar som slagits fast och i några få minuter lockats att tro att plågan under takåsen var över. Den förhoppningen grusades av att hon förgäves fick vänta på att dörren till utrymmet skulle öppnas och räddarna visa sig.. Det var olidligt varmt där under plåttaket. Det var ändå inte så varmt att inte några fåglar satt sig på taket och förde liv. Vingar flaxade och de verkade hålla skränande serenader rakt ovanför där hon låg fastbunden. Det lät som måsar. Hon drog därför slutsatsen att hon befann sig nära sjön. Varför skulle det annars finnas måsar? Fast allt var ju nära sjön på den här ön. Om hon överlevde skulle hon aldrig sätta sin fot här mer. Aldrig! Andrea avundades dem när hon hörde hur de lättade från taket och flög upp i den blå friheten. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner?
Fåglarna hade lämnat henne och hon kände en bottenlös utlämnad ensamhet.
Hon försökte att inte titta på kvinnan på porträttet. Av någon anledning så kände hon att orsaken till att hon låg där hårt surrad med rep hade med kvinnan att göra. Förutom den maktlöshet hon kände av att ligga fjättrad, skrämde synen av de höga ljusstakarna med de grova vita ljusen henne vanvettigt. Illamåendet sköljde över henne. Den altarlika uppställningen med tavla och ljus gav henne en varning om hur sjuk någon var. Någon som nu gick i våningen under henne och stökade. Ljusen hade brunnit ner en bit. Vad händer när de brunnit ner helt?
Ljud hördes från dörren och någon steg på plankorna. Nu var hon inte ensam mer.
Hon vred på huvudet. Hon ville se galningen, möta ondskan.

Så enkelt hon böjde sig under tvärbalkarna på takstolarna, med precision, utan att knappt märka hindren. Som en katt, smidigt och lätt gick hon över de lösa plankorna. Hon hade inte problem med det. Hon hade gjort det så många gånger förr. Redan som barn hade hon vetat var saker och ting fanns, hur allt fungerade. Hon kände till varenda vrå av huset. Allt fanns memorerat i hennes minne. Hon visste hur huset kändes under handen, hur det luktade, hur det hördes. Det var hennes mammas hus! Oberoende vad andra sa, vilka teorier som kom i dagen, om vem som ägde huset så tillhörde det hennes mor.
Det var inte Anders hus, fast han ibland trodde det, och hade absolut inte varit hennes fars hus. Han hade bara varit inhyst där, som en inlånad tupp. Han hade gått där och spretat med benen och trott han ägt backen under sina fötter, men så var det inte.
Det fanns bara en som hade rätt till denna borg av inarbetade anor och mödor och det var hennes mor. Nu var hon död, ihjälplågad av sin man. Således var nu den enda rättmätiga arvingen till detta hus, hon… Beate!
Det finns sådana som inte förstått det, inte insett. Då måste man rätta till det faktumet.
De levande ljusen brann lugnt och stilla och lade ett varmt skimmer över hennes mors vackra anletsdrag. Så många gånger hade det ansiktet böjt sig ner över henne och lugnat henne. Varje gång världen hade blivit svår och obegriplig kom mors ansikte och gjorde allt vilsamt och gott.
Ibland hade hon hört faderns hårda röst och broderns gråt, men då hade det varit där…mammas ansikte! Nära, nära hennes öra hade hennes läppar berättat fantastiska historier om allt som mor tyckte om, gamla förfäder, släkten, gården, arbetet, sagorna från förr. Det höll det andra utanför dörren… gråten, skriken.... Hennes mor hade fått alldeles för lite uppskattning under den tid hon levt. Och vilket liv hon levat sedan… livet hon haft med sin brutale make. Beate hade lovat sig själv att modern skulle få upprättelse. Någon gång skulle rättvisa skipas.

Det luktade ofta bränt efter att mor berättat sagorna och hon försvann alltid in till broderns rum efteråt. Hon ville så gärna att mor skulle stanna kvar hos henne, för alltid, men hon gick till hennes bror istället. Hon hade en gång följt efter mamman i bitter ilska för hennes svek.
Det var då hon såg såren. Såren som fortplantade sig från broderns sönderbrända skinkor till henne. De spred sig osynligt över hennes kropp, åt sig in i henne, stannade där… och helnade aldrig.
Tänk om hon inte följt efter modern! Hade hon varit ovetande då? Vem hade hon varit då? Hade hon varit den klarsynta skapelse hon formats till med åren?

Först hade hemligheten om det skamfulla grymma som hände inom hemmets väggar varit nära att kväva henne. Det var innan hon fick styrkan och kraften.
Familjen hade hållit skenet uppe, precis som familjer gör, men bölden fanns där, varig och sprickfärdig. Varför hade just Jonas blivit offer för faderns grymma behandling? Hon hade inte funnit något egentligt svar på det. Det enda Beate visste var att modern hade valt att skydda just henne. Genom att tyda sin mans sinnestillstånd hade modern märkt när skoven av våld var på kommande och räddat henne undan tortyren. Hon hade inte förstått vad det hela handlade om förrän hon såg det med egna ögon. Hon mindes hur upprörd och arg hon hade blivit. Hon hade velat gå lös på sin far med bara händerna. Modern hade hållit henne tillbaka.
”Du har alldeles för mycket av din far i dig, ” hade modern sagt.
…för mycket av din far i dig!

Det var ord som för alltid skulle komma att styra hennes liv. Hon ville inte vara som fadern, hon ville vara som mamman, den ömt viskande, men det hade inte hållit. Hon hade varit för arg!
Märkligt nog hade hon inte känt att hon haft ett riktigt liv förrän hon kapitulerade inför sig själv och accepterade de drag hon ärvt av fadern. Först då, när hon hade lärt sig att tala maktens språk blev hon hel.
Hon var inte den som var kuvad och rädd och fegt gömde sig i ett rum mera.
Nu var hon den som ställde allt tillrätta, därför att hon var skapt till att göra det. Hon borde kanske känna tacksamhet över det hon formats till, men allt var så naturligt egentligen.
Världen var redan formad för henne, men hennes förvandling var inte fullbordad ännu. Hon måste först klara testerna. Prövningarna som var mått på hennes styrka. Prövningarna som hade börjat den dag hon sett broderns sår.Det var då barnet hade blivit domherren. En lek som hon fantiserade fram när ilskan blev för stor, när verkligheten blev för hård. Då gav hon domen åt den som ansågs skyldig och för varje gång, först till hennes stora förvåning, sedan allt mer väntat, lättade trycket.
Grannflickan med den retsamt fina röda cykeln skulle kanske ha klarat sig utan dom över sig, om hon inte hade retat henne för hennes gamla blå cykel hon ärvt av brodern.
Då var ett brott begånget.
Brott skall ha straff och hon utfäste domen över flickan:. ”Jag dömer dig till att äta myror resten av ditt liv” Naivt och omöjligt, naturligtvis, men det hjälpte…varje gång. Hon kände sig ren och fri efteråt.

Hon hade inte utfärdat någon dödsdom, inte förrän hon hittade faderns plågoande i issörjan vid flytbryggorna. Det var då hon äntligen hade förstått hur stor hon var, vilken makt hon hade i sina domar. Hon hade aldrig trott på att faderns otursförföljelse var en slump Av en händelse hade hon råkat se tonåringarna släppa luften ur däcken på faderns bil. I hemlighet hade hon glatt sig åt de olyckor som hände honom upprepade gånger. Just då kändes det som om rättvisa skipades för de plågor han utsatte modern för.

Ibland hade hon önskat att hon var en av de där finniga idioterna som gång på gång trakasserat fadern. Därför hade hon inte yppat något, för egentligen var hon bara glad. Det var rätt åt det svinet! Hon hade till och med själv satt dit gubben genom att föra de där vidriga porrböckerna som han trott sig gömt där hemma, till lärarrummet.
Det var inte förrän hon sett vad förföljelserna av fadern gjorde med hennes mor och att det slutligen lett till hennes död som hon kom in på den rätta vägen. Det betydde att hon själv kom att skapa sitt eget öde. Alldeles i onödan hade hon förträngt sin förmåga att se rätt och fel.
Kanske var det för vissheten att något stort och mäktigt skulle hända som hon hållit tillbaka kraften. Kanske hade hon i många år varit skrämd över styrkan i sina känslor, inte vågat ta hela steget ut, rädd för vad det kunde föra med sig.

På många olika sätt hade hon försökt hålla den store domaren inom sig.
Mil efter mil hade hon vandrat när känslorna var på väg upp till ytan, i tron att det skulle kanalisera ut krafterna ur kroppen. Till vilken nytta?
Mer och mer hade tankarna trängt upp till ytan, tankarna på att hon spillde bort en talang.
Hon hade moderns praktiska handlag och faderns grymhet i sig. Hon var som skapt för att ta liv.Redan som ung hade hon lagt märke till sin märkliga förmåga att klara sig helskinnad. Först hade hon trott att någon höll sin hand över henne, att hon hade en skyddsängel, men sen hade hon förstått…hon var sin egen beskyddare. Ingenting kunde skada henne. Om hon stötte på något hinder, gick detta lätt att rätta till. Hon hade själv förmågan.

Hennes bror Jonas var vek, en odugling, men han var hennes odugling. Han hade fallit på hennes lott att beskydda. Han hade tydligen själv tyckt att han skulle kunna skapa ett liv med den där Berit. Det hade kanske lyckats om han inte hade berättat för Berit om fadern.
Det var ett misstag av honom, men den där märkliga kvinnan hade tydligen gjort honom vek.
Beate hade tyckt bättre om sin bror när han var ung. På den tiden tog han ut sin ilska på allt och alla. Det Berit försökte forma honom till var inte värdigt. Det var nästan som om han hade förlåtit fadern, eller i alla fall försökt glömma. Man fick inte glömma! Man måste alltid minnas!

Berit Land blev nummer två.
De var ingenting att spara på, slöddret från faderns klass. En del hade varit värre än andra. Det fanns de som bar en större skuld till moderns död och försäljningen av moderns föräldrahem.
Hon anade att Jonas förstått att hon hade hjälpt Berit över till andra sidan. Han hade helt tagit avstånd till henne och inte haft kontakt med henne på många år, men han hade inte angivit henne.
Så tjockt är således syskonblodet.
Tanken var att hon skulle ha fortsatt sina rättskipande handlingar. När tillfället gavs och hon var redo för det, skulle hon fälla en dom och verkställa den. Om hon hade velat hade hon kunnat plocka dem som bladen på en blomma, men så började plötsligt Anders att uppvakta henne.
Det var förvirrande och ofattbart. Utan att känna någon saknad tryckte hon tillbaka de våldsamma drag som hon trodde var ett arv från fadern. Istället försökte hon anamma allt som modern lärt henne. Anders hade kommit in som en tornado i hennes liv och förändrat henne. Han hade visat henne vad äktenskaplig kärlek var och han hade öppnat dörren tillbaka till moderns barndomshem. Det kunde ha slutat där.
De kunde också ha lärt sig leva med deras barnlöshet. De hade kunnat bära den bördan tillsammans.

Illusionerna om den drömmen hade krossats när de där unga kvinnorna hade kommit in till caféet och sökt vägen till Karsfjärden. En flicka som var färgad och en med skandinaviskt utseende påstod att de var syskon, systrar.
Det hade väckt hennes misstänksamhet och det stod inte länge på innan hon tagit reda på att den blonda flickan var oäkting till en av slöddret från faderns klass. Med låtsat ointresse hade hon på måfå ställt frågor till infödda stadsbor som gärna delade med sig av sin kunskap om vad man skvallrat om för tjugo år sedan.
Sedan kom då Anders hem, hennes Anders, stjärnögd över att plötsligt ha blivit med dotter… och trott att hon skulle vara lika lycklig. Han sade att det skulle fylla tomrummet i deras egen barnlöshet. Skulle hans barn, som han fått med en annan kvinna, fylla ett tomrum?
Hon hade inget tomrum för hans oäkta barn, … och vad skulle mor ha sagt? Hennes kloka mor skulle säkert ha viskat i hennes öra att flickan var en arvinge till Anders och kunde få för sig att göra anspråk på hennes hem.Det var mer än hon kunde bära.
Nu gjorde inte det någonting. Problemet var på väg att rättas till. Hon hade ju den förmågan och hon hade gjort det förr. De visste inte vems känslor de lekte med. Det skulle få erfara att det var ett stort misstag från deras sida. Problemen skulle elimineras.Hon måste sudda ut alla spår. Ingen misstanke fick falla på henne.

Under många år hade hon gått och känt en viss oro för den enfaldige Sven Lönnblad. Genom Berit hade Jonas fått höra saker som ingen annan kunde veta. Hon måste ta reda på om han hade någon form av bevis mot henne. Det hade varit lätt att ta sig in i hans lägenhet. Det var bra att hon gjorde det. Det fanns ingenting som kunde oroa henne där. Karlen var en komplett idiot. Han satt tydligen och plitade med sina siffror dag efter dag. Till vilken nytta?
Han måste ha blivit skrämd av inbrottet för karln försvann spårlöst för två veckor sedan. Inga spår ledde till henne. Hon skulle få göra sitt arbete ifred.
Nästa blomblad var redo att plockas.
Där var hon nu… framför henne. Den här dumma ungen som låg med uppspärrade ögon och glodde på henne hade redan fått sin dom. Nu skulle den verkställas. Hon skulle dränkas som en kattunge ute i fjärden. Oblodigt och lätt, men först måste hon förstå och göra bot.

”Här var det varmt.” Beate förvånades över att hennes röst lät så snäll. Det fanns ingen anledning att vara vänlig mot bastarden i sängen.
”Snälla, släpp mig. Jag skall inte säga någonting. Jag lovar.” Ungen pep om något.
”Tssss!” Beate Larsson lade handen på hennes mun och ungen tystnade genast.
Hon böjde sig ner och viskade på samma sätt som hennes mor gjort, tätt, nära örat.
”Har du hört sagan om den elaka styvmodern?” Ungen i sängen ruskade på huvudet.
”Inte?”
Ungen rev i sina rep.
”Spara dina krafter, du kan behöva dem senare.”
”Snälla, du kan väl låta mig gå, jag skall aldrig någonsin komma och störa dig och pa… Anders igen.”
”Har jag inte sagt att du skall vara tyst?”
Hon gav henne en örfil, hårt, så att huvudet kastades åt sidan.
Nu blev hon tyst, ungen.

”Jag hoppas att du har tagit tillfället i akt och sett på min mor. Hon är den rättmätiga ägaren till huset du nu befinner dig i. Många fel har begåtts under årens lopp. Ett av de felen var att min far sålde det efter att i flera års tid drabbats av ekonomiska bakslag. Han ansåg att han inte kunde behålla det mer.
Jag visste varför han fick ekonomiska problem, varför han alltid var förföljd av otur.”
Hon fnissade till… ”Det roade mig först att se hur de gjorde…och hur han led. Men det gick för långt. När jag började styra upp det, när jag förstod att jag faktiskt kunde rätta till det, var det redan för sent. Då var egendomen redan såld.”
Hennes ansikte mörknade. ”Att sälja mors barndomshem? Hur slutar det då? Vad kan det annat leda till än bot vid mors grav? Gärning kräver straff!”
Hon såg granskande på masken som vred sig i sängen.
”Du är väl för trög att förstå…”
Hon gick fram till porträttet och rättade till sorgfloret som redan låg perfekt.
”Det har kanske gått upp för dig vem som var köparen. Det var dumt av honom, riktigt dumt.
Men, det var inte svårt att rätta till.”
Hon placerade pekfingret på ungens ögonbryn, drog det ner för ansiktet och längs hennes käklinje. Hade hon drag av hennes Anders? Hon tummade på de mörka lockarna som svettiga kletade fast på ansiktet. Hon liknade honom… för mycket.
”Han har inte så mycket i huvudet, din såkallade pappa, men han har varit lätt att leva med. Under många år glömde jag varför jag en gång gifte mig med honom. Så bra var det faktiskt. ”
Hon böjde sig hastigt ner mot ungen, stirrade på nära håll in i det lilla våpets tåriga ögon. Ljuslågorna fladdrade till av vinddraget från rörelsen.
”Du borde verkligen inte dykt upp. Nu måste jag rätta till dig också, för i det här huset är det jag och mamma som bestämmer.”

Hon stelnade till och lyssnade. Det hördes ett motorljud. Det kom en bil längs vägen upp mot huset.
Hon rynkade pannan och böjde sig ner mot golvet. Man fick aldrig glömma att vara praktisk. Mamma skulle alltid ha sett till att man hade allt man behövde med sig när man gjorde ett arbete, ingen skillnad på vilken uppgift man hade framför sig. Hon tog upp en silvertejprulle och en kniv, skar av en bit och tejpade snabbt över ungens mun. Utan knappt ett ljud tog hon sig över det enkla golvet. Lämnade kniven på översta trappsteget och slank ner. Med en lätt duns smällde dörren till det varma utrymmet under taket fast efter henne.

”Nu har de verkligen varit länge borta,” utbrast Anders. Han lade irriterat ifrån sig den blå skon som han suttit och vridit och vänt på i flera minuter.
Anna-Lena hällde upp ännu en kopp kaffe till honom, men han verkade inte märka det, utan steg upp från bordet och gick till fönstret. Jannes bil stod på gården. Han och Kattis hade kommit tillbaka för mer än en timme sedan. Nu satt de i soffan och hade vecklat ut en karta över Staden på soffbordet. De samtalade ivrigt.
Anna-Lena som förstod att det inte skulle gå att hålla honom kvar i huset länge till, kunde bara hålla med. ”Vi skulle ju kunna fara till lokaltidningen. De kanske vet något. De kanske känner till om det finns någon som är dömd för frihetsberövanden.”
Anders suckade tungt. ”Det låter så hemskt… frihetsberövanden…”
Kattis hade hört hans kommentar och kastade en sur blick på Anna-Lena som upplevde sig med en gång väldigt stor och tung i både samvete och i kropp. Hon skulle inte kunna vara till hjälp för någon, som hon var nu, kändes det som. Hon måste våga fråga honom.
”Anders…tror du att din svåger kan ha något med Andreas försvinnande att göra?”
”Nej, det kan jag inte tänka mig…Jag tror inte han är medveten om att hon ens finns.”
”Vet du någon som känner till henne, som inte skulle tycka om att hon dykt upp?”
”Va, vad menar du?”
Kattis och Janne hade tystnat och lyssnade uppmärksamt.
”Hur tog Beate det?”
”Hon blev överlycklig för min skull.” Han spände ögonen i henne. ”Vad insinuerar du? Fram med det!”
”Tänk om du är förd bakom ljuset, om hon inte blev så glad…”
”Det var det djävligaste…och ni skall kallas mina vänner, hur…?”
”Jag har gått här och ätit och funderat, Anders bli inte arg nu…”
”Här kan man ju inte…” Hans mobiltelefon ringde
”…fan vara. Är det alltså detta som ni har kokat på hela morgonen”
”Inte jag, jag trodde inte det var du.” Kattis menade att lugna honom.
”Jag? Har ni mist vettet?”

Han svarade mekaniskt i telefonen.
”Anders Larsson.”
Anna-Lena såg frågande på Kattis som slog ut med armarna och mimade med tydliga läpprörelser: ”Det är inte han.”
Anders lyssnade och hummade mest i telefonen. Han hade tappat all färg i ansiktet.
” Ja, jag skall hälsa,” sade han och lade på.
”Har de hittat henne?” Anna-Lenas röst darrade.
”Nej, Det var Jonas Markström. Han har blivit släppt. Han hade alibi för tiden då hans far, under omständigheter som jag inte känner till, dött. Flera personer kunde intyga att han hade varit i Sverige. Han hade inte nått Beate på telefonen, men ville hälsa att han inte var arg på henne för det där med Berit mera. Hon skulle förstå, menade han.”
Anders svepte en blick över dem, sökte svar hos dem. ”Ni är ena jävla idioter va? Säg att ni är spritt språngande galna!”
”Ja, det är vi,” höll Kattis med och tydligen bestämde sig för att lägga korten på bordet.
”Sonja har sökt igenom ditt hus i stan… efter Andrea.”
”Vah!” Anders såg chockad ut.
”Förlåt oss…det var Sven som trodde det och du vet hur det är när han har räknat ut något.”
Anna-Lena såg något skamsen ut. ”Han sa att hon fanns i ditt hus, jag är ledsen.”
”…och var är Sonja nu? Är hon där och rotar ännu?”
”Nej,” Janne flikade in, ”Bengt och hon har farit ut till Karsfjärden. Du äger ju ett hus till, menade de.”
Anders bet ihop sina käkar och blundade som om han inte ville se sina vänner. Alla var tysta. Det var han som sade något först. Han tog upp sin telefon igen och ringde upp någon.
”Hej flickor, det är Anders. Kan jag få tala med Beate?...är hon inte där? Hon har jobbat mycket sista tiden va?...nähä, inte så mycket…ni klarar er bra själva…okey.”
Han knäppte av telefon.
”Beate hade inte varit på cateringjobbet i går kväll. Hon ljög om det till mig.”
De tittade klentroget på varandra.
”Kan Beate vara ute vid Karsfjärden nu?”
Anders drog på svaret.
”Det kan hon ju vara, men Andrea…hon har inte Andrea där. Det måste ni förstå. Ni kanske tror att hon mördat sin egen far också?” Anders kvävde ett hysteriskt skratt.
”Vi måste ta reda på det. Sen vet vi.” Janne lät bestämd.
Han bytte ett ögonkast med Kattis som direkt steg upp från sin stol. Det fanns inget att vänta på. I nästa ögonblick var de på väg ut. Anders tvekade inte heller utan skyndade sig med. Anna-Lena stannade kvar.
”Jag kommer inte med, jag skulle nog mest vara i vägen,” ropade hon efter de andras ryggar.

Det blåste in i viken vid Karsfjärden. Utan att säga det till varandra, tyckte både Bengt och Sonja att det var skönt med svalkan som blåste igenom deras sommartunna kläder när de steg ur den varma bilen.
Några trutar stred högljutt om en död fisk nere vid stranden. Skärgårdshemmanet vid Karsfjärden avtecknade sig lika idylliskt som vanligt mot den Bauermörka granskogen.
Gången upp mot husets trappa kantades av flox i många färger, vackert, men de spred en konstigt frän doft.
Ingen mötte dem på trappan. De knackade på och väntade några korta sekunder. Med en lätt tvekan steg de på när de hörde att någon ropade frejdigt:
”Kom in! Jag är i köket. Ni får ursäkta röran”
Beate Larsson stod med ena handen ner i en bunke med deg. Hon knådade ivrigt. Arbetsbänken var fylld av ingredienser i påsar och backar.
”Vi har färskt bröd på caféet alla dagar. Oftast brukar jag baka där, men ni ser…det är ju så vackert väder att jag inte kunde motstå frestelsen att fara hit.” Hon ursäktade sig. ”Det har varit lite jobbigt idag, jag orkade inte träffa någon… En hårslinga hade irriterande sökt sig ner i pannan och när händerna var kletiga tog hon hjälp av underarmen och föste den åt sidan.
”Hej, förresten borde jag väl säga.”
Därefter fortsatte hon sitt arbete med degen.
”Hej”
Sonja kände sig dum. Vad gjorde hon där egentligen? Beate Larsson hade redan tillräckligt med bekymmer, med sin far som nyligen gått bort och hennes bror som satt inne för förhör. Hon visste inte hur hon skulle förklara sig.
”Jag är ledsen att vi stör.” Vad skulle hon säga?
”Jag…jag vet helt enkelt inte vad jag skall göra… min dotter är försvunnen och jag letar på alla möjliga och omöjliga ställen.”
Beate slutade knåda. ”Ja, jag hörde det. Hur ungdomar kan göra! Hade ni grälat?”
”Va, nej, det hade vi inte.” Sonja försökte tänka efter, hon mindes Andreas glada ansikte.
”Nej, vi var vänner.” Beate fyllde på mera vätska i degen och satte igång och knåda igen.
”Hon kanske blev besviken på Anders. Han kanske inte alls var den hon hade förväntat sig och bestämde sig för att sticka. Har du ringt hem, hem till Belgien?” undrade hon.
”Luxemburg! Nej, jag har inte ringt ännu,” erkände Sonja.
”Just ja. Luxemburg…ja, jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa dig.”
Hon tvättade av sina händer och lade en bakduk över degen.
”Hon har inte kommit hit i alla fall. Huset var låst och alla fönster fast, när jag kom hit. Vi skulle kunna gå och titta i uthusen förstås och båthuset…och bastun så klart.” Hon gav Sonja en medlidsam blick.
”Nej, det behöver vi inte göra. Det var bara dumt att komma hit.” Sonja ville inte göra någon sak av det och kände sig besvärad.
”Vi går och tittar när vi ändå är här.” Bengt som inte tidigare sagt ett ord ville vara säker på sin sak. Hade hans bästa vän Sven, yppat en misstanke så var det inte speciellt klokt att nonchalera det. Det fick vara hur galet som helst.

Beate kontrollerade graderna på ugnen, knöt av sig förklädet och kom med dem ut.
”Skall vi dela på oss?” undrade hon.
Sonja nickade. ”Jag kan gå till ladugården,” sa hon utan entusiasm.
Hon såg de andra två gå ner mot stranden och hon gick fram till den lilla ladugården och öppnade en knarrande svartmålad dörr.
”Hallå!” ropade hon. ”Andrea!” Hon klev in där korna en gång haft sina bås. Nu stod de tomma förutom några sommarmöbler som var intravade där och en cykel med platta däck som dammig och bortglömd hade vält omkull.
”Andrea!”
En stege stod lutad mot en vägg. Man kunde komma upp på höloftet via den. Hon klev upp på den och ropade ut i tomheten. ”Andrea!”
Hon var inte där, det var bara att konstatera, men det var skönt att ropa hennes namn.
Hon gick ut på gården igen. ”Andrea! Andrea!” Hon gick över gården och ropade. ”Andrea!”
Trutarna lättade störda från stranden.
Bengt kom skyndande med sin haltande gång till henne.
”Vi kommer inte att hitta henne här, Sonja. Du kan sluta ropa.” Han lade armen om henne och ledde henne till bilen.
Beate följde dem. ”Jag är så ledsen för er skull. Har ni kontaktat polisen?”
Sonja nickade sorgset. ”De gör ingenting.”
”Hon dyker nog upp skall du se.” Beate ville lugna henne. Bengt tittade på henne över Sonjas huvud.
Trodde hon verkligen det, att hon plötsligt bara skulle dyka upp?

Värmen gjorde Andrea matt. Hon fick inte tappa medvetandet nu när det var som viktigast att hålla sig vaken. Beate hade rusat ner när hon hade hört billjudet. Tydligen var det ingen hon hade förväntat sig att skulle komma. Det förstod Andrea av hennes brådska att döma.
Svetten stack i ögonen. Hon slet och drog allt vad hon kunde, men hon verkade sitta hopplöst fast. Hon kunde höra att någon gick på gången utanför huset. Trädgårdsgångens grus krasade under deras fötter. Svaga röster mumlade.
Kanske det var hennes räddning. Nu skulle hon få hjälp. Om hon bara hade kunnat ropa. Hon böjde sin kropp i båge och slet så hårt att hon kände repen slita sönder huden runt handlederna. Hon måste vila emellanåt för att få nya krafter. Hela hennes kropp var blank av svett…och hal. Den ena foten hade faktiskt glidit lite. Den gick att röra en aning. Repet gled fram och tillbaka på foten. Svårast var att få repöglan över hälen. Hon måste tänka bort smärtan.
Rösterna ute på gården kom tillbaka.
Snälla, snälla, gå inte! Lämna mig inte här!

Hon rev allt vad hon orkade med höger fot och hon lossnade. Hon var lös med ena foten! Vad kunde hon nu göra? Hon tog spjärn mot golvet och fick sängen att röra sig med riktning mot porträttet. En centimeter i taget. Om hon sträckte benet kunde hon nu nå med tårna om sorgfloret, inte med första försöket, men med andra. Hon drog det sakta över ena ljuset och det flammade genast upp. Andrea blev rädd när hon såg hur häftigt syntettyget brann, men nu hade hon gjort det. Det fick inte slockna men hon fick inte dö.
Nu började hon försöka få sängen bit för bit från branden. Det luktade redan kraftigt av rök. Fotografiet fattade eld och började brinna med en giftig grön låga. Kärringen brinner! Bra!

”Andrea!” någon ropade hennes namn. Det var mamma! Mamma var här! Där någonstans ute på gården. Hon drog allt vad hon kunde, töjde och slet. Repen hade faktiskt tänjts ut och svetten verkade hjälpa till. Även att hon kände att hud blev kvar på repen slet hon en hand fri. Det första hon gjorde var att slita bort tejpen från ansiktet. Nu kunde hon ropa.
”Mamma! Hjälp!” Rösten lät klen. Hon hade ropat sig hes! Elden hade nu fattat tag i några fiskenät och det brann friskt i dem. Blodet rann utefter handen men hon försökte ändå lossa på knutarna till andra foten. Snart skulle hon vara medvetslös av röken. Hon hade inte många sekunder på sig, det sade hennes förnuft. Slutligen fick hon upp en knut vid fotleden och hon kunde lirka ut foten från repen. Hon satt fortfarande fast med ena handen och nu började hon dessutom känna sig yr och illamående. Hon satte båda fötterna i plankorna och började kämpa sig fram med sängen släpande efter sig. Hon måste ut. Bara en par meter från trappan föll hon och sängen tippade och blev liggande ovanpå henne. Hon var halvt medvetslös och märkte inte hur elden nu hade börjat slicka några lådor med kläder i.

Sonja och Bengt hade ännu inte hunnit fara från gården utan stod kvar och talade med Beate, när Anders, Janne och Kattis kom körande i hård fart och parkerade bilen bredvid dem.
Anders var först ur. Han gick raka vägen till Beate som ryggade tillbaka när hon såg hans min. Han grabbade tag om hennes axlar och skakade henne.
”Varför sa du att du var på jobb i går kväll fast du inte var där?”
”Jag…” Hon drog efter luft.
”Var fan var du?” Han ruskade henne så huvudet kastades ledlöst. Det var svårt för henne att svara.
”Jag var nog lite sur …du for på middag med Andrea och jag fick inte komma med. Jag for hit.” Han slutade skaka henne och mätte henne forskande med blicken, sökte sanningen i hennes ögon.
”Var du sur?” Han såg tvivlande på henne sen ändrade han min igen och greppade hårt tag om hennes axlar igen.
”Varför ljög du och sa att du hade bråttom till jobbet om det var hit du for?”
”Av samma orsak nästan. Jag var upprörd över pappas död och min bror och allt…”
”Eldar någon? frågade Kattis och såg sig omkring. Ingen lyssnade till henne.
Anders satt händerna för ansiktet. ”Åh Gud, vad håller jag på med? Förlåt Beate… din bror är förresten släppt.”
Beate såg förvånad ut.
”Det luktar brandrök! Jag är säker.” Kattis började gå upp mot huset och alla utom Anders och Beate följde efter.
”Han blev släppt på eftermiddagen. Han ringde till mig. Han hade försökt nå dig, sa han.”
”Gjorde han?”
Anders drog Beate till sig och höll henne ömt. Han öste förbannelse över sig själv för att han inte varit ett tillräckligt stöd för henne. Han hade bara varit så glad för sin egen skull att han glömt bort att tänka sig in i hennes situation.

De andra hade gått in i huset. Beate tittade över axeln för att se vart de tog vägen.
”Stackars dig Beate, du kan inte ha haft det lätt. Beate, jag måste få berätta för dig. Din bror… Jag har ett konstigt bud från honom…Han hade förlåtit dig nu, för vad du gjorde mot Berit. Ja ungefär så sa han. Berit? Kände du henne ens? Vad kunde…”
Janne kom ut ur huset och ropade från trappan.
”Det är rökfyllt här. Det brinner någonstans.”
Anders släppte Beate och de sprang allt vad de kunde in i huset. Hon tittade inte mot de andra som på måfå här och där letade efter orsaken till rökutvecklingen, utan rusade utan tvekan iväg uppför trapporna till övre våningen. De andra följde något förvånat efter.
Hon öppnade den lilla dörren till utrymmet under taket och rök bolmade ner över dem.
”Jag ringer brandkåren!” ropade Janne och sprang tillbaka nerför trapporna.
Beate började gå uppför den branta trappan.
”Gå inte dit, det kan vara livsfarligt.” Anders försökte stoppa henne genom att gripa tag i ett ben
”Nej jag skall upp och se hur mycket det brinner. Jag måste rädda huset!” Hon ropade till honom med förvridet ansikte. Han drog ner henne med våld och hon blev liggande på golvet vid hans fötter.
Röken hade minskat något när de öppnade dörren, men man kunde höra knastret av att något brann. Han bedömde att han kunde ta risken att gå upp. Genast när han kommit upp var det första han lade märke till hur det brann längst in. Det såg ut som om elden hade fått alldeles för kraftigt tag om det bråtet som fanns där, för att han skulle kunna göra något. Det var bara att stänga dörren och vänta in brandkåren.
Då såg han…att han inte sett det direkt!
Det låg en människa under en omkullvält säng. Han kunde inte tro sina ögon. Var det möjligt? Brunt lockigt hår stack fram under sängen.

Kunde det vara? Han kröp fram på alla fyra. Han kände igen klänningen.
”Andrea! Herregud Andrea! Säg att du lever, säg att du lever, snälla lev…leeeev!” snyftade han fram.
Hon nickade att hon hörde honom och rörde på ena armen. Han lyfte på sängen och fick nästan panik. Hon satt fast. Han försökte lossa på knutarna och hörde inte ljudet bakom sig. Något hårt skar igenom luften och slog honom till golvet. Han blev omtöcknad, men luften gick lättare att andas längs golvet så han svimmade inte av. Han såg någon gå förbi honom men han trodde inte sina ögon. Han ville inte tro det. Tanken var alldeles för fruktansvärd, men så rann sanningen upp för honom.
Det var hans Beate som gjort detta!
Han såg Beate gå vidare mot elden, men backa igen. Han rörde sig inte. När hon kom närmare greppade han tag om hennes fotled. Hon föll. Hon hade en kniv i sin hand som ramlade ner på golvet. Han vräkte sig över henne, försökte hålla fast henne, men hon slogs vilt.

”Vad händer? Kom ner nu! Är ni galna? Sonja ropade flera gånger. Hon hörde buller därifrån, men ingen svarade. Hon måste se efter. Hon kunde bara inte lämna dem. Hon gick uppför trappan.
Anders och Beate slogs! Hon trodde inte sina ögon. Därefter stannade nästan hennes hjärta.
Andrea! Hennes älskade Andrea låg där på golvet. Det fanns ingen tid till att tänka på varför hon låg där. Det enda Sonja kunde tänka på var om hon levde. Nu var det nästan outhärdligt varmt där uppe. Elden dånade så hon knappt kunde tänka. Hettan och den kvävande röken skulle snart döda dem alla. Hon fick krypa fram till Andrea.
Anders höll Beate i ett hårt tag om halsen.
”Sonja”, väste han. Andrea lever, men är bunden! Ta kniven!”
Hennes tåriga ögon hittade vad hon sökte. Hon kröp fram och började skära. Det var svårt. Det gick inte alls så fort som hon önskade. De skulle alla dö där.
Beate rörde sig till slut inte mer och Anders kom till Sonjas hjälp. Han var starkare och lyckades få av repet.
”Rädda dig själv Sonja.” Han tittade med sorgsna ögon på sin livlösa hustru.
”Jag tar Andrea.”
Sonja kröp mot trappan, men såg sig ideligen om för att se om de kom efter. Han drog Andrea omilt nerför trappan i panikartad brådska. Janne stod på nedre våningen och tittade upp mot dem, med en handduk framför munnen.
”Vad i helvetes satans!” Han rusade upp på andra våningen för att hjälpa Anders. Bakom deras ryggar sköt Sonja fast dörren till utrymmet under taket.
”Ring ambulans!” vrålade Janne.
En storögt chockad Kattis ringde med en gång.
”Det är redan ambulans på väg. Den kommer automatiskt med brandkåren, sa hon när hon sänkte luren.
”Vi måste ta oss ut. Helvetet bryter snart loss här.” Janne kommenderade ut alla och tog tag under armarna på Andrea för att hjälpa Anders med hans tunga börda. De måste ut och det var bråttom.
De kunde redan höra brandkårssirenerna närma sig. Hostande och medtagna tog de sig i säkerhet långt bort från det brinnande huset.

Sonja satte sig på marken med Andrea i famnen och grät och gungade henne fram och tillbaka.
Anders kastade sig ner bredvid.
”Mamma” sade Andrea svagt. ”Du kom.”
”Ja jag kom, jag kom! Jag och pappa kom.”
Sonja hörde Anders snyfta intill. Han verkade inte kunna slita blicken från sina händer.
”Hon var galen, mamma.”
”Tänk inte på det. Det enda som betyder något är att du är här med oss, att du lever.” Den sista kommentaren var lika mycket ämnad till Anders som till Andrea. Hon lade en tröstande hand på hans rygg.
Plötsligt var hela gården full av människor, bilar och blinkande ljus Någon tog Andrea ur Sonjas famn och lade henne på en bår. Hon skulle få syrgas och vätska i ambulansen. Sonja stod utanför och såg oroligt på medan sjukvårdarna arbetade med henne. Det kändes bättre nu när hon fick vård. Hon vände blicken mot huset. Hela övre våningen var övertänd. Anders stod en bit ifrån huset och tittade på katastrofen med hängande armar.
Någon lade en hand på hennes axel. Anna-Lena stod plötsligt där.
”Hur mår hon?” Hon nickade in mot ambulansen.
”Det kommer att gå bra säger dom.” Sonja började gråta igen. ”Det var så nära”.
”Var det Beate?”
Sonja snörvlade och nickade. ”Jag skall aldrig glömma synen när Anders brottades med henne.”
”Herregud.”
”Anna-Lena, att du kom ändå! Att du vågade riskera…”
”Det var omöjligt att hålla henne hemma.” Någon talade bakom Sonjas rygg. Den rösten kände Sonja igen. Hon svängde sig om.
”Krister!...och Sussie!”
Sussie tvekade något först, men sedan kramade hon hårt om Sonja.
”Det var så länge sedan.” Hon talade med lite brytning.
”Jag är så glad att den här fruktansvärda historien slutade lyckligt.”

Sonja hade svårt att slita ögonen från scenen som utspelades framför hennes ögon.
Fastän det vimlade av brandmän som sprutade vatten mot huset brann det fortfarande kraftigt på övre våningen. Huset skulle knappast gå att rädda och inte den som var kvar där inne heller.
Om man tänkte på det, så var hon inte så säker på att det var ett lyckligt slut för alla. För egen del var hon bara så glad att Andrea var vid liv och att hon snart skulle få prata med henne
Sonja såg återigen minnesbilden framför sig av den livlösa Beate på golvet. De hade inte tagit sig tid att ta reda på om hon levde.
Anders hade gjort ett val däruppe i hettan och röken. Han hade räddat sin dotter och lämnat sin fru. Han hade troligen bedömt att det var för riskabelt att återvända tillbaka för att försöka få bort henne från en säker död…om hon ens levde.
Hon stod ändå utom all räddning. Sonja hade sett det i Anders ansikte och hade hjälpt till med beslutet att låta henne bli kvar genom att stänga dörren dit upp.

Krister hade nu också fått ögonen på Anders där han fortfarande stod och stirrade mot huset.
”Jag kanske skall gå till Anders.” Krister gick iväg.
Sussie såg långt efter honom när han gick iväg.
”Tänk att han kom och hämtade mig.”
Sonja släppte uppmärksamheten från aktiviteten i ambulansen.
De båda kvinnorna såg på varandra.
Sussie var fortfarande vacker, fast inte ens hon hade sluppit undan kråksparkarna i ögonvrån. Nu var hon dessutom litet fyllig och hennes blonderade hår hade gråa hårrötter.
”Tänk att han kom och hämtade mig,” upprepade Sussie. ”Jag sårade honom för många år sedan, jag trodde aldrig att han skulle glömma det. Han har betalt flygresan hem och nu står jag i skuld till honom på fler än ett sätt. Jag skall skaffa ett arbete och betala tillbaka allt han lagt ut. Just nu äger jag bara lite kläder i en väska, men jag bestämde mig på flyget hem att jag skulle börja ett nytt liv.”
Sonja måste le och ruskade på huvudet.
”Du hade så bråttom iväg och göra karriär. Tur var väl det, annars skulle du inte få höra de ord jag säger nu… Du hämtade ju aldrig ut din del som vi delade mellan oss i klassen, du vet, pengarna som vi sparade i skrinen. Sven har förvaltat pengarna och jag kan med säkerhet påstå att de växt till en sådan summa att du knappast kan kalla dig barskrapad.”
Sussie blev stående med öppen mun, oförmögen att kunna säga något, så Sonja fortsatte.
”Vi hade ju lovat att ta hand om varandra och det var vad han gjorde för dig.”
”Jag hade ingen aning…”
”Nej, ingen av oss fattar vad Sven gör, men vi har fått lära oss att acceptera det. Han är ett underverk.”
Sonja fick just syn på kommissarie Mattsson som kom gående med beslutsamma steg i riktning mot henne.
”Hoppsan, nu kommer lagens långa arm. Jag undrar vad han har att säga?”
Sussie drog sig undan några steg.
Kommissarie Rune Mattsson tittade först in i ambulansen och talade några ord med sjukvårdarna, sedan kom han fram till Sonja.
Han sträckte fram handen och hälsade på henne.
”Du fick tillbaka din dotter.” Han harklade sig.
”…men under dramatiska omständigheter. Jag ber om ursäkt på hela poliskårens vägnar att vi inte tog hennes försvinnande på allvar. Jag är glad att hon lever… att alla lever.”
”Tack.” Sonja kände att ursäkten var uppriktig.
Han drog med handen över ansiktet.
”Trots att du varit med om upprivande händelser så vill jag förhöra dig. Det finns mycket som jag behöver få förklarat för mig. Väldigt mycket. Jag kommer att kalla in de andra också.”
”De andra?”
”Ja, dina klasskamrater. Väldigt många av dem är faktiskt här nu, eller hur?”
”Åh” var det enda Sonja sade, men hon började genast fundera hur mycket de skulle låta honom få veta.
Kommissarien vände sig om mot Sussie, skärskådade henne och verkade fundera en kort sekund, sedan sa han:
”Jag vet inte vem du är, men låt mig få gissa… du är född sextiofem?”

Hon levde! Naturligtvis var hon inte förvånad. Hon överlevde alltid!
Hon hade hört hur de stängt dörren och bara gått. De lämnade henne där uppe med förhoppning om att hon skulle bli kvar där. De trodde tydligen att de kunde göra sig av med henne, kasta bort henne som en utnött sko. Det skulle de få ångra!
De kände inte till hennes kraft. Hon kämpade hostande med andningen och det sved i hennes hud av hettan. Hon tog sig hasande på mage fram till trappan och började ta sig ner för den.
Det gick ju enkelt som vanligt. Hon hade inte trott något annat heller. Bara hon kom ut skulle hon visa dem sin verkliga styrka. Anders var den som först av alla skulle få se vad hon kunde göra. I hennes sinne var han redan dömd. Han hade försökt strypa henne! Hon kände med handen på den ömmande halsen. Hon hade låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne.
Hon hade måsta låtsas bli medvetslös för att han skulle släppa henne. Nu kände hon sig stark igen och hon blev starkare för varje sekund som gick. Nu skulle hon gå ut och möta dem. Kraften fortplantade sig från hennes fötter och uppåt, tog som vanligt herravälde över hela hennes kropp. Hon skulle just knuffa upp dörren när hon erinrade sig.
Mors porträtt!
Hon kunde inte lämna mors vackra ansikte i lågorna. Hon vände sig om och med bestämda steg gick hon uppför trappan igen. Hettan som mötte henne var enorm, men hon kände den inte.
Hon var ju osårbar!
Utan att tveka gick hon till den plats där mor väntade på henne. Hon böjde sig som förr för de brinnande takstolarna, smidigt, elegant, utan problem. Hon visste ju precis var allting fanns i huset.
Nu gick det inte att andas mer.
Mellan henne och modern fanns ett gult eldhav.
Hon gick rakt igenom.

27

2012-01-11T20:40:00.000+02:00

Anna-Lena hade dunsat sig ner i soffan bredvid Sonja och lagt ena handen mot sin rygg och den andra handen i ett stadigt tag om en stor smörgås med ett lager leverpastej på.
Hon var kolossal nu. Fett, ansamlad vätska och barnet hon bar hade gjort henne bred som en ladugårdsdörr. Hennes halmgula hår verkade trivas av all denna extra näring och var om möjligt ännu tjockare. Tanken på en vandrande höstack skulle inte ha varit fel om man inte skymtat de blågrå ögonen som synade de andra lika vaksamt nyfiket som vanligt. Hon lyssnade intresserat på vad Sonja hade att berätta och teorier som andra kom med, medan hon med jämna mellanrum
tog en tugga av smörgåsen.
På Sonjas andra sida satt Kattis. Hennes mobiltelefon hade ringt mer än fem gånger under den korta stund hon varit i Tornlundska villan och hon hade slutligen med en suck stängt av den och irriterat kastat ner den i sin handväska. Hennes hår var numera svartfärgat och klippt en rak enkel frisyr. Hon bar ett par kantiga glasögon med knallröda bågar. Hon såg smart och trendig ut och upptog just nu bara en tredjedel av den yta som Anna-Lena behövde.

Bengt och Sven hade först stått en lång stund och talat lågmält med varandra i hallen innan de kom in till de andra. Sonja kunde inte minnas att Bengt hade gått så illa tidigare. Tydligen hade Anna-Lena också noterat hur illa han gick för hon frågade genast om han fått det värre med att röra sig.
”Asch, jag tänker inte så mycket på det, jag har ju blivit så van att jag skall gå omkring och linka, men skall jag vara riktigt ärlig så har det blivit värre. De påstår att jag har belastat friska sidan helt fel och nu har tydligen höften tagit stryk. Jag var och pratade med en läkare som menade att det var vanligt för låghalta att även få problem med höften. Vi får väl se om det går att göra något åt det.”
Han satte sig försiktigt ner i en fåtölj men släppte inte Sven med blicken. Han hade gått förbi de andra in till matsalen. Där fanns fortfarande det stora matsalsbordet som de som unga suttit vid otaligt med gånger. Sven hade helt och hållet ockuperat bordet och spridit ut sina papper där. Nu satte han sig ner och började tyst att räkna. Han ägnade inte de andra en blick utan skrev och skrev, knycklade papper ibland, blundade en stund, för att sedan sätta igång att räkna igen.

”Han har hållit på sedan han kom igår. Jag är inte säker på om han sovit alls. Jag har inte orkat lugna ner honom, istället har han hjälpt mig.” Sonja talade lågt. ”Jag blir rädd när jag ser hur orolig han är. Ni vet ju själva. Man kan inte låta bli att tro på honom, hur otroligt det än låter.
Det har vi fått alldeles för många bevis för.”
Det knackade på dörren och nästan i samma stund steg Janne in. Han nickade kort åt alla.
”Har ni hört något?” undrade han spänt.
”Vi väntar på att Anders skall komma,” sa Sonja med uppgiven röst.
”Han och frun är på polisstationen. Det är något oklart med Markströms död.” Hon fick många ögonpar på sig.
”Hur gick det till?” Anna-Lena var snabbast på att fråga.
”Jag vet inte. Hjärtat lade väl av. Han blev liggande på kyrkogården, vid fruns grav. Jag fattar inte varför, men de tog in sonen på förhör. De ville ha in systern också för att fråga ut henne om honom och Anders följde ju med förstås… som om det var viktigare…”
Hon skämdes inte ett dugg över att hennes röst lät så syrlig. Hon tyckte att hon hade helt rätt. Den där frun fick väl klara upp sin psykfamilj själv. Gubben var ju redan död! Vad kunde man göra så mycket mer.

Några av de andra bytte blickar med varandra som Sonja hann se. Hon gissade vad blickarna handlade om.
”Det är precis som några av er anat. Andrea är Anders dotter och därför tycker jag att han borde vara här nu.”
Anna-Lena fnyste. ”Tror du inte jag fattade? Det är bara så otroligt märkligt att jag klarade av att inte fråga dig för att försäkra mig om att jag hade rätt. Kan du förstå, jag?”
”Några av oss som hörde att du fick barn ganska snabbt efter att du gjort slut med Anders lekte väl med tanken, men eftersom Anders verkade helt omedveten så…” Janne ryckte på axlarna.
”Vi kan väl inte bara sitta här och prata?” Kattis ville komma iväg och söka. Det var inte hennes stil att sitta och bara glo i väggen.
”Var skall vi börja?... Hur var hon klädd?” Undrade hon.
”Hon hade en tunn blommig fest klänning.” Sonjas röst bröts när hon tänkte på hur vacker hon tyckte att dottern var när hon hoppade in i Anders bil.
”En ljus jacka, en sorts kavajmodell.”
”Vilken väg är den närmaste om man går från segelklubben?” Undrade Janne.
”Rakt genom stan är närmast, helt säkert, svarade Bengt.
Anna-Lena inflikade hastigt: ”Det var en härlig sommarkväll. Hon tog garanterat vägen förbi hamnen och segelbåtarna. Det skulle jag ha gjort.”
Janne nickade. ”Du har säkert rätt. Vad säger ni om jag kör till marinan och pratar med personalen där. De kanske såg något.”
”Jag kommer med.” Kattis var otålig. ”Det finns några mindre hyreshus i slutet av promenaden…jag kan knacka dörr. Finns det ett fotografi av henne?”
Sonja makade sig upp ur soffan. Hennes ben skakade av trötthet och sinnesrörelse. Hon hade kort av sina döttrar i plånboken. Hon gick till hallen där hennes väska hängde på en krok, tog upp plånboken och lirkade sorgset fram ett kort ur ett plastfack. Hennes Andrea! Gråten tänkte välla fram igen och hon svalde några gånger.
Kattis och Janne hade följ med henne till hallen. ”Det hjälper inte att grina. Tänk realistiskt! Det finns en förklaring. Tänk, Sonja! Lägg ihop två och två. Varför är Andrea försvunnen?”
Kattis lät brysk, men Sonja behövde det.
”Jag är så trött, men jag måste ta mig i kragen, jag vet det.”
”Vi blir inte länge.” Janne var lite mildare.
Janne och Kattis smällde fast dörren efter sig och Sonja vände tillbaka till soffan.
Bengt hade stigit upp och gått in till Sven. Hon kunde se genom dörröppningen hur han stod lutad över Svens axel utan att störa honom.
”Har du ringt Neela?” Anna-Lena såg alvarligt på henne.
”Nej, jag har inte kunnat…jag vet inte…”
Hon blev avbruten av att telefonen ringde och hon rusade genast fram till den.
” Sonja… Andersson,” svarade hon med bävan i rösten.
”Det är konstapel Lindbäck från polisen.”
Han hann inte säga mer.
”Har ni hittat henne?”
”Vah?”
”Andrea Andersson, ni har väl sökt henne? Säg att ni har sökt henne!”
”Har inte hon kommit hem ännu?”
”Nej och jag håller på att bli galen av oro. Någonting hemskt har hänt. Har inte hennes far sagt något?”
”Vi har inte talats vid,” sa han avledande. Jag ringer först och främst för att höra om hon kommit hem och jag förstår nu att hon inte har det. Jag låter upplysningen gå ut till alla patrullbilar, till att börja med. Vi hör av oss. Öööh, vänta förresten! Du är helt säker på att hon inte är borta av egen vilja? Helt säker? ”
”Hon har aldrig gjort såhär förut, men säker…vem kan vara säker på någonting?
”Jahaja…”
Han avslutade det korta samtalet.
Sonja lade på luren. ”Vi kommer aldrig att hitta henne, inkompetenta, tröga öbor som aldrig lämnar ön, fattar ingenting…” fräste hon rakt ut i luften.
”Sluta nu!” Anna-Lena såg arg ut. ”Den Andrea jag känner, är en klyftig och stark tjej. Om inte vi hittar henne, så kommer hon att klara sig ändå. Vad hon än råkat ut för så klarar hon upp det, var så säker.”
”Det kan jag inte vara. Hur skulle jag kunna vara det?”
”Lugna dig!” Anna-Lena pekade uppfodrande på soffan.
Sven och Bengt mumlade i matsalen, papper prasslade.
De satt tysta tills Anna-Lena sa:
”Jag har svårt att släppa tanken på Markström. Vad kan det vara som polisen intresserar sig av?
…och varför har de plockat in sonen? Kommer du ihåg vad han hette?”
Sonja viftade med handen. ”Jag bryr mig inte om så hela Markströms släkten låg död på kyrkogården. Vad han hette?” Hon ruskade på huvudet. ”Jag kommer knapp ihåg hur han såg ut. Han var lång och smal, ovanligt lång och smal. Det är ju systern också. Alltså…Anders fru, hur fan han nu kunde det…”
”Vad då, det?”
”Gifta sig med Markströms dotter, ha Markström som svärfar. Att han kom på tanken ens…”
”Herre Gud, Sonja, är du svartsjuk?”
”Nej, jag är inte svartsjuk, men medge…”
Hon hejdade sig av att Sven hade blivit högljudd. Han satt och svor och gungade fram och åter.
De mötte Bengts blick över hans huvud.
Sonjas suck kom från avgrunden.
”…medge att det är en aning sjukt.”
Sonja gillade inte Anna-Lenas forskande ögon och att hon sen tog Anders i försvar.
”Hon är ju snygg, eller snarare, väldigt elegant, graciös…Jag har hört att hon är väldigt duktig med det hon sysslar med. En naturbegåvning, jag tror inte att hon har någon längre utbildning, om ens någon. Företaget går bra. Hon har rätt många anställda…”
”Det räcker! Jag fattar!”
”…och du drog ju från ön, så…”
Telefonen ringde igen. Sonja var snabb att svara.
”Det är Kattis.”
”Ja?”
”Hurdana skor hade hon?”
”Eh, svarta…nej, blå…sandaler.”
”Sonja, någon har hängt upp ett par blå skor på en trädgren här nere i hamnen. Vill du se dem?
”Ååh…” Sonja kved och vände sig om för att få se på Anna-Lena, men hon hade gått in till matsalen.
Sven slog och grymtade och Bengt höll honom hårt.
”Det är säkert hennes skor. Jag känner det på mig. Skulle det inte vara ett alldeles för stort sammanträffande…”
Hon tappade koncentrationen. Sven hade vält en stol och Anna-Lena hade förskräckt dragit sig mot väggen och höll armarna om magen.
”A…an…deeers” stammade Sven. ”D…et är Anders”
”Ni måste komma hem nu, vi har fått problem med Sven.”
En trave papper rasade ner från bordet och singlade ut över golvet. Sven slog sig hårt på benet.
”Sonja vad händer?”
”Jag vet inte, skynda er hem.”
”Vad?”
Sonja kastade telefonen ifrån sig och skyndade in till matsalen för att hjälpa Bengt med Sven som nu svor och grät om vart annat.

Solen baddade på kommissarie Rune Mattssons rygg. Han hatade att stänga ut solen, men hans arbetsfönster var riktade mot söder och det gick inte att stå ut med värmen mer. Resignerat fällde han ner persiennen. Han tyckte verkligen om sitt arbetsrum. Han kunde se stora delar av stan från fönstret, men bäst av allt var att han såg inloppet till hamnen. På sommaren gav det underhållning som en stillsam dokumentär. Varje gång han tittade ut hade tablån förändrats. Båtarna kom och gick. Han önskade att han fick vara där ute på det glittrande blå han också.
Hans kusin Leffe och han brukar lägga ut siknät den här tiden på året, men det hade inte blivit av ännu. Det hade helt enkelt inte funnits tid.
Det skulle nog inte bli någon fisketur i år hur hett han än önskade det. Vad gällde den biten såg det mörkt ut.
Vilken härva det blev av det hela ! Han hade just fått in rapport från rättsmedicin. Den där gamla medicinaren hade rätt. Herbert Markström hade varit fullpackad av sömntabletter, Viagra och Nitro. Hade gubben torterat sig själv och sedan begått självmord vid hustruns grav? Hade han blivit torterad av någon annan och sedan begått självmord?
Kanske han hade begått självmord hemma, blivit hittad, för att därefter bli förd till gravgården?

Det gällde att få Jonas Markström att tala. Hur visste han inte. Systern Beate hade blivit förhörd under morgonen. Hon hade varit samlad och blek, men svarat på alla frågorna.
Hon hade medgett att hennes bror var en udda man. På grund av det hade de haft bruten kontakt under många år. Sedan han flyttat tillbaka till Ön hade de träffats någon gång, men hon var säker på att han aldrig besökte sin far. Hon visste nog att brodern som barn hade slagits av fadern, men inte hur och varför. Hennes mamma hade alltid tagit in henne i sovrummet när fadern blivit våldsam och de hade låst in sig. Där inne hade modern läst sagor för henne, högt så att hon inte skulle höra. Hon hade turen att alltid klara sig undan faderns vrede, kanske för att hon var flicka, yngre, eller för att modern skyddade henne.
Tyvärr hade modern dött alldeles för tidigt och efter hennes bortgång hade besöken vid barndomshemmet varit alltmer sällsynta.
Hon hade verkat stressad och tittat på klockan nu och då. Till slut hade hon ursäktat sig och sagt att hon måste gå till sitt företag, men att det gick att nå henne på mobiltelefon under hela dagen.
Kommissarien hade inte ansett att det var någon orsak till att hålla henne kvar och förstod hennes brådska. Många gånger hade han besökt hennes café och han visste att det krävde nog sin man, eller kvinna att hålla en sån rörelse igång.

Han hade fått äran att vara med på en av de yngre konstaplarnas bröllop förra sommaren, drog han sig till minnes. Då hade hennes cateringfirma skött om maten. Gott hade det varit. Okomplicerad och god mat hade serverats under kvällen.
Han hade tackat för hennes hjälpsamhet efter förhöret och följt henne tillbaka till polisens entré. Där hade hennes man oroligt suttit och väntat. Anders Larsson, redare och finansman,
född välbärgad och nu tydligen, har han flerdubblat sina tillgångar. Jodå, vissa har det förspänt.
Hans egen polislön hade inte skapat några högar på banken, men tillsammans med hustruns lärarlön hade de det hyfsat.
Kommissarien drog sig till minnes. Larssons dotter var visst anmäld som försvunnen. Han måste komma ihåg att fråga de andra på stationen hur det gått med det.

Det knackade på dörren till hans arbetsrum.
En senig man, runt femtio, med tunt hår och tättsittande ögon steg på utan att vänta på ett ”kom in”.
”Hej Rune!” Jaha! Markström har kontaktat Björklund, advokaten, Fan också! Han tar alltid befälet i alla kontakter de hade med varandra, viss om att han kan tala omkull de flesta argument som kommissarien kom med. Det irriterade honom.
”Jag har väntat att jag skulle få se dig här idag,” svarade han bara.
”Jag har en klient här på stationen, Jonas Markström. Ni har ingenting att komma med mot honom, så jag föreslår att ni släpper honom. När ni frihetsberövade honom idag morgon, kom han från morgonfärjan. Han hade varit och hälsat på hos vänner i Sverige. Det tar inte länge för mig att ta fram någon som kan ge honom alibi för gårdagen när hans far så tragiskt dog på kyrkogården. Ja det är bara att låsa upp!”
”Har han sagt att han var i Sverige och hade alibi för det?” Kommissarien svor för sig själv.
Jävla karl, det hade han väl kunnat klämma ur sig med en gång
”Ja, så är det.”

Rune tittade på advokaten och tog sedan utan ett ord fram bilderna på gubben Markström och stack dem under näsan på advokaten som ryggade tillbaka.
”Hu hu,” var hans kommentar, ”men det har ändå ingenting att göra med Jonas Markström, förutom att det är hans far.”
”…som han starkt ogillar.”
”Kan så vara, men han har alibi.”
”Han hålls här tills alibit är styrkt.” Kommissarien var nöjd över att han lät lagom bestämd och tillade:
”Vi har starka misstankar mot honom och det troliga brottet är så allvarligt att vi inte tänker ge oss angående den saken.”
”En gammal man har hittats död på en kyrkogård? Hur ovanligt kan det vara? Gamla människor och även unga dör ibland, till synes utan orsak.”
”Denna karl hade orsak att dö.”
Advokaten fick se den kemiska analysen från rättsmedicin.
Han begrundade den en stund. ”Jag vill ha hela rapporten…vi återkommer angående alibit. Sedan släpper ni honom!”
Kommissarien hade lärt sig att inte bry sig nämnvärt om advokatens stränga blick.
”Har han alibi…släpper vi honom, så klart.”

Det rådde formligen tumult i den Tornlundska villan när Kattis och Janne kom in. Bengt halvlåg över den sprattlande Sven som inte verkade kunna lugna ner sig alls. Janne försökte med frågande min hjälpa Bengt att hålla honom. Till slut gick Anna-Lena efter en bunke kallt vatten som hon hällde över huvudet på Sven. Han såg först alldeles panikslagen ut, men lugnade ner sig något.
Sonja var alldeles för chockad för att komma sig för med något.
”N…nu vet jag.” Sven torkade snoren med baksidan av handen. ”…och allt är mitt fel. Jag skulle a…ldrig börjat det här…jag har sagt det förr…aldrig. N…när jag började styra och s…tälla med era liv…Jag visste att d…det kunde sluta illa, ändå gjorde jag det. Men det gick i…inte att hejda. En av oss! En av oss! S…så mycket pengar och så mycket makt.
Anders…” Han stammade och talade osammanhängande. Det var svårt för de andra att förstå.
Sonja mådde fysiskt illa. ” Vad har Anders gjort?” halvviskade hon.
Sven steg upp från golvet och gick fram till matsalsbordet, sökte fram ett papper och höll upp det framför alla andra som bevis.
”D..d..et är han. Han v...v... ville dig illa…” Han såg på Sonja. ”Anders tog Andrea.”
”Jag tror dig inte! Skärp dig nu Sven. Du har blivit tokig.” Sonja såg misstroget på honom, men var inte i den psykiska balansen att hon kunde avgöra något mer.
Bengt slet pappret ur hans hand och höll det framför honom.
”Det är bara siffror, det bevisar ingenting. Siffror! Skall vi anklaga honom för att ha rövat bort sin egen dotter? Till vilken nytta? Varför?
” J…jag vet inte. Hon ville inte ha henne tror jag. Frun, Markströms dotter menar jag. Han gör allt som hon s…äger. ”
Sonja var beredd att greppa varje halmstrå även om den bild Sven målade upp var mardrömslik.
”Var finns hon?”
”Sonja, tror du verkligen…?” Kattis såg på alla med skepsis. Hon böjde sig ner till golvet och tog upp några papper solkiga, våta och skrynkliga.
”Ta och sansa er allesammans. Det är Anders ni pratar om, vår Anders. När miste ni vettet? Var det medan vi var borta i hamnen?”
Sonja låtsades inte om Kattis inpass. ”Var finns hon Sven?”
”I Anders hus. H…hon lever…tror jag.”
”Förbannade vansinnigheter! Jag far hem!” Kattis hade mörknat i synen.
Janne grep henne om axlarna. ”Nej, gå inte! Flyget går inte förrän i kväll. Vi fortsätter där vi slutade och låter de göra som de vill. Vi far tillbaka till hamnen. Det var där spåren slutade.”
Hon såg tveksam ut. ”Det är inte Anders! Sonja!” Kattis knackade på sitt huvud. ”Använd skallen.”

Hon hörde motorljudet. En bil stannade nära huset där hon satt bunden. Hon ropade på hjälp.
”Är det någon som hör mig? Hallå!”
Någon kom in i huset. Vågade hon hoppas?
”Här, jag är här!”Hon hörde dörren till badrummet öppnas och väntade spänt.
Inte ett ord sades, bara ljudet av kläder som frasade.
Då visste Andrea att det inte var någon räddning. Tvärtom, tvärtom! Hon ryckte till när hon kände något kallt mot kinden som sakta drogs ner mot halsen och rispade svagt tills ett stick kom under hakan. Nu skulle hon dö. Bilder av mamman och systern flimrade framför hennes ögon.
Toalettstolen spolades och kniven försvann från halsen.
Andrea kände trycket släppte runt kroppen och benen och hon förstod att tejpen hade skurits av.
Kniven kom tillbaka under hakan och ett uppfodrande grepp om armen manade henne att stiga upp.
”Ska jag gå? Vart för du mig? Jag vill inte gå!” Hon fick för sig att hon var trygg så länge hon var i badrummet. Vem vill bloda ner sitt badrum? Om hon gick ut kanske hon blev mördad, avrättad.
”Jag stannar!”
Knivspetsen trycktes hårt mot hennes hals och nu kände hon att något rann ner mellan brösten.
Hon hade blivit skuren så blodet rann! Hon hade inget annat val än att följa med. Med stöd från sin kidnappare kunde hon resa sig upp. Det pirrade och brände i hennes ben. Musklerna var fyllda av mjölksocker och verkade först ge efter för hennes tyngd. Slutligen, med hasande gång blev hon ledd ur badrummet.
Var var hon? Hon spände öronen för att försöka höra något. Kanske ett ljud från någon annan människa? Trafik? Hon kunde inte höra något, bara sin egen flämtande andhämtning.
Hennes fötter slog emot något och hon fick en spark på benet. Hon skulle gå uppför en trappa.
Det var bara att lyda. Varje gång hon tvekade stacks kniven hårdare mot halsen eller så lyftes hennes bakbundna armar uppåt så det tänjde i muskelfästena i axlarna. Blixtar av smärta skar igenom kroppen och hon lydde fogligt.
”Vad vill du mig? Vad tänker du göra?”
Hon fick inte svar.

Trappan tog slut och hon leddes på slätt golv några meter. Hon hörde hur en dörr öppnades och het kvalmig luft slog mot ansiktet. Det var meningen att hon skulle gå uppför en trappa till. Denna gång var trappan nästan lika brant som en stege.
Klumpigt tog de sig upp för den och Andrea började ångra sig att hon inte gjort motstånd redan i badrummet. Där hon nu var skulle aldrig någon hitta henne. Hon gissade att hon var högst upp under ett tak. Hon blev tvingad att gå med böjd rygg, så hon förstod att det var lågt till tak.
Kanske hon skulle knuffas ner från ett fönster eller taklucka. Magen knöt sig.
Kniven stack hårdare mot huden och hon blev knuffad så hon förstod att hon skulle sitta ner och sedan ännu en knuff…tills hon låg ner på något som liknade en säng. Hon gjorde lite motstånd. Det kändes bättre då hon stod upp, säkrare, men ett hårt slag i ansiktet fick henne att ligga blick stilla medan hennes armar och ben surrades fast vid det hon låg på.
Hon var bunden igen! En flaska med vatten trängdes in mellan hennes läppar och hon fick begärligt dricka sig nästan otörstig på den ljumma vätskan. Det gjorde gott och hon hoppades innerligt att det inte var giftigt. Personen rörde sig runt sängen. Det prasslade lite och det gick att höra ljudet från steg. Ögonbindeln togs bort och ljus från ett halvmåne format fönster hackade sig in i ögat. Pupillerna drog hårt ihop sig för att skydda näthinnan och hon kunde först inte se någonting. Bakom ryggen på Andrea stängdes en dörr. Hon var ensam. Någon hade lämnat henne där under taket, en plats som hade så lågt till tak att man inte kunde gå rakt.

Ögonen vande sig sakta.
Ljuset som kom in från fönstret lyste upp ett område runt sängen där hon låg. Det var blod på hennes klänning och jackan som obekvämt hade hasat upp under armarna. Hennes fötter och armar var bundna vid de fyra sängstolparna. Hon slet i repen och fick sängen att röra sig lite. Om hon samlade krafter så kanske hon kunde ta sig lös, tänkte hon fast hon egentligen visste att det var lönlöst.
Hon vred på huvudet och såg sig omkring så gott hon kunde.
Hon hade trott rätt! Hon var under ett tak, ett plåttak och det var väldigt varmt där hon låg. Svetten hade redan börjat rinna på henne. Man kunde se takstolarna. Det var de som man hade behövt böja sig för. Där emellan kunde man stå rak. Det fanns mängder med bråte där. Utrymmet användes för förvaring av saker som inte hade något värde, men ändå aldrig kastades.
Lådor, byråer, kläder, stolar, kistor var lagda där utan någon större ordning.
En smal gång med några bräder att gå på ledde till den trappa och dörr de kom upp genom.
Längst bort, på andra sidan allt bråte syntes ännu ett halvmåneformat fönster.
Skulle hon bli lämnad där nu, för att långsamt törsta ihjäl i värmen?
Hon tänjde och drog i repen igen. Hon ville inte titta rakt fram, fast hon förstod att sängen var placerad på ett sådant sätt att hon skulle titta just dit. Trots att det egentligen i sig inte såg farligt ut visste hon att synen av det hon hade framför sig var det som skrämde henne mest. På något sätt var den synen beviset på vansinnet i hennes kidnappares handling. Det fick henne att känna sig utom räddning. Hon tvingade sig ändå att se ditåt.
Ett relativt stort kvinnoporträtt av en kvinna med hårt permanentade lockar tittade ner på henne. Ett sorgflor var noggrant draperat över guldramen som omgav fotografiet. På var sida om porträttet stod två höga smidda ljusstakar med ett kraftigt ljus i varje. De var tända.
Det gick inte att missta sig på meningen. Det var ett porträtt taget av en kvinna som nu var död.
Av någon anledning var det tänkt att hon, Andrea skulle se på henne. Varför? En helt främmande kvinna, ett fotografi som såg ut att ha tagits för minst femtio år sedan?
Andrea tittade oroligt på ljusen. De var ovanligt långa och grova. Mest liknade de den sort som användes i kyrkor. De skulle kunna brinna i flera dygn. Hon rös fast det säkert var trettio grader varmt under plåttaket.
Lågorna lyste upp kvinnans anletsdrag. Fanns det ändå något bekant över henne?

26

2012-01-11T20:38:00.000+02:00

Det värkte ursinnigt i huvudet. Det var det första som Andreas sinnen kunde uppfatta. Det skar som om en kniv var instucken i tinningen rakt in i hjärnan. Jag är sjuk! ”Mamma!” Hon provade att ropa, men det var något i munnen. Det smakade spyor! Koncentrerat försökte hon röra läppar och tunga så hon kunde spotta. Det rann ner för hakan och hennes reflex var att torka bort det med handen. Det gick inte. Hon satt fast med båda händer på ryggen. ”Mamma!” Fötterna verkade också vara bundna och en förfärande tanke började gå upp för henne. Hon var fastbunden, fastbunden. Varför?
Vad hade hänt? Det var svårt att samla tankarna. Huvudet sprängvärkte. ”Hallå!” kraxade hon fram. Är det någon som hör mig?”
Inte ett ljud hördes.
Var är jag?
”Mamma!”
Hon befann sig i sittande ställning, märkte hon, och det verkade vara släta väggar på var sida om henne. Plastväggar kanske… hon försökte resa sig. Det snurrade till i huvudet, men hon samlade ändå krafter till att försöka komma upp på knäna. Det gick inte heller! Utrymmet var för litet. Hon förstod då att hon var i någon sorts låda. Paniken kom helt oinbjuden och tog nästan vettet ifrån henne. Hon försökte ropa igen men hon var helt oförmögen till det. Hon hade stelnat i skräck.
Hennes hjärna började nu göra en bild av att hon var levande begravd. Tankeverksamheten kopplades bort och hon svimmade in i ett skyddande ingenmansland.

Sonja och Anders stod inne på polisstationen. Vad de kunde se så var den bemannad med endast en kvinnlig polis som satt i en inglasad bur, med en liten lucka hon kunde tala genom.
Efter att de kört gata upp och gata ner, besökt krogar och talat med dörrvakter, utan något resultat, var deras enda möjlighet att anmäla Andrea som försvunnen.
Polisen verkade inte samarbetsvillig. Hon såg trött ut.
”Det är bara jag här på stationen, alla andra är ute på en utryckning. Vi kommer inte att kunna göra något i natt.”
Hon tittade dem stint i ögonen.
”På allvar menar ni att vi skall slå på storlarm för en ung kvinna på 18 år som ni tror är förvunnen?...och än så länge bara några timmar. Ja ni förstår ju själva… hon dyker nog upp!”
Sonja ville inte bli avsnoppad bara så där.
”Nu vill jag att du skall lyssna på mig. Hon har inga bekanta i Stan. Hon är ju här bara på tillfälligt besök. Vart skulle hon ha tagit vägen? Det var meningen att hon skulle gå raka vägen hem.”
”Det var vad hon sa, men knappast vad hon gjorde,” kontrade polisen.
”Vi har sökt vid alla krogarna…”
”Hon kan sitta i en båt… träffat någon.”
”Nej aldrig! Det skulle vara så olikt henne att jag tar det som omöjligt.” Sonja blev högljudd och gjorde en kraftansträngning att lugna sig när hon kände Anders hand ta tag om hennes arm.
Han böjde sig fram i luckan.
”Är du så vänlig och tar emot vår anmälan och beskrivning av henne?”
Anders såg en lång stund på henne innan hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter en blankett.
”Namn?”
Det tog en stund att gå igenom allt. Ibland måste hon svara i telefonen och för varje gång det hände stängde hon omsorgsfullt luckan. Slutligen ansåg hon att hon fått tillräckligt med information.
”Vi skall se vad vi kan göra,” sa hon och man kunde se på hennes min att man skulle vara tacksam för vad hon gjort och att de skulle få låta sig nöjas med detta.
Anders kunde ändå inte låta bli att fråga.
”En annan sak. Min svärfar hittades död på kyrkogården igår, du vet säkert vilket fall jag talar om. Man söker min svåger har jag förstått. Har det hänt något, jag menar… har man hittat honom? Jag är på väg hem till min hustru nu. Av förståeliga skäl är hon väldigt orolig och det skulle vara bra om jag hade något att säga henne.”
Polisen tittade upp och blev plötsligt mer engagerad. ”Är ni släkt?”
”Min hustru Beate Larsson är dotter till den döde.”
Hon tummade på blanketten hon just fyllt i.
”…och nu är din dotter försvunnen.”
”Vi tror det i alla fall.”
”Kom vi går!” Sonja hade slutligen tappat tålamodet.
Anders surnade till, märkte Sonja.
”Jag vet att du är orolig för Andrea, det är jag också, men du förstår väl hur upprörande det är för Beate och mig.
”Ja, förlåt,” mumlade Sonja lite skamset. ”Men de hör säkert av sig om de får tag i honom, vi går nu,” sa hon.
”Polisen harklade sig. ”Han är ännu inte lokaliserad. Ni får vänta på besked, det är det enda jag kan säga. Polisen drog ännu en gång för luckan för att understryka hur färdig hon var med dem.

Det började kännas i kroppen att natten led mot sitt slut. De hade sökt i timmar och Sonjas oro rörde om i hennes tankar. Hon måste vila några timmar och börja om sökandet nästa dag. På polisstationen hade de inte mer att hämta.
”Vi går då” sa hon modstulet, men slogs plötsligt av en tanke.
Hon knackade på glasrutan och den öppnades igen till hälften.
”Jag vill bara meddela att jag har, skall man säga, hittat? ...Sven Lönnblad. Han bor i mitt hus för tillfället. Adressen har du.”
Hon pekade på formuläret som nyligen blivit ifyllt och vände sig sedan om för att gå.
”Va, stopp! Stanna!” sa polisen som nu hade rest sig upp från stolen.” Sonja hade inte lust att vara behjälplig på något vis.
”Ni vet var han finns! Om jag skall stanna här nu, så får ni allt ta och arrestera mig, annars så går jag,”ropade Sonja över axeln och tillade:
”Jag tänker söka efter min dotter och ingenting, jag säger ingenting kan stoppa mig från det.”
Anders följde efter i hennes kölvatten.

Några timmar senare väckte telefonen kommissarie Mattsson. Klockan visade på 07.30.
Han noterade på displayen att det var från en av radiobilarna. Han svarade lågt
”Ja, Mattsson,” medan han oroligt tittade på frun som vände sig i sängen.
”Ja, det är Laakso här, hej. Jag och Jansson har sista nattpasset vid Markströms hus.”
Med telefonen i handen gick han in i köket. ”Har det hänt något? Är det så att Markström. . . har synts till?”
”Ja. Han kom just hem med bilen.”
”Bra jobbat killar! Nu gör ni ingenting utan bara väntar på förstärkning. Ni vet vilken farlig person ni har att göra med. Människor som inte är vid sina sinnens fulla bruk är inte att leka med. Hinner han gå ut och ta bilen igen så följer ni bara efter så obemärkt som möjligt. Fan vad bra! Nu har vi honom!”
Femton minuter senare var han på stationen. Där mötte han Lindbäck, en av hans äldsta arbetskamrater, nästan i dörren. Han fick en rapport i handen direkt. Lindbäck var ovanligt ivrig.
”Det är lugnt där borta hos Markström. Han har dragit ner rullgardinen och Laakso tror att han har lagt sig att sova.”

Kommissarien nickade, men hans allvarligt spända min ändrade inte uttryck. ”Bra, då kan vi vänta in vaktombytet som kommer till åtta, så att vi blir ordentligt med gubbar. Vi får inte klanta till det här. Hur har natten annars varit?”
”Lugn, lite fylla vid Londoner Club och så har en flicka anmälts som försvunnen. Ja, och tammefan, en karl är anmäld som hittad! Sven Lönnblad har dykt upp som gubben i lådan.”
”Vad säger du?” Kommissarien tittade misstroende på honom. ”Levande?”
”Jajamensan, Han lever livets glada dagar i den fina Tornlundska villan. En Sonja Andersson var in här i natt och sade det på samma gång som hon anmälde sin dotter försvunnen.
”Andersson? Det är ju för sjutton den där kaxiga advokaten! Det är något skumt med henne. Ett vackert kvinnfolk, men det känns som om hon har något fanstyg på gång.”
Lindbäck tittade förvånat på honom.
”Vet du vem hon är?...hon bor ju inte ens här, bara tillfälligt, enligt rapporten.”
Lindbäck nickade mot papperna i Mattssons hand. ”Du kanske hinner läsa lite på väg ut till Markström.”
”Jag var hem till henne för några dagar sedan…om en helt annan grej…sedan var jag och snackade med Jonas Mark…ström… Va fan? Lindbäck, någonting är jävligt, jävligt konstigt…”
”Ursäkta kommissarien, alla är här nu. Skall vi åka?” Lindbäck hade inte tid att lyssna på hans mummel. Mattsson samlade sig.
”Visst, vi tar tre bilar. Du åker med mig. Har alla den utrustning som behövs?”

Ett förhörsrum är inget trevligt rum. Det är inte meningen att de skall vara det heller. Ett bord med repad grå bordskiva, två stolar, en låst dörr och det obligatoriska fönstret som man bara kunde se in till rummet igenom och inte andra vägen. Bakom glaset satt spända kollegor. Det var inte alla dagar man hade potentiella mördare på förhör, om ens någonsin. Det var något man ogärna missade.
Mattsson satt på en av stolarna vid bordet. Mittemot honom satt en blek Jonas Markström alldeles rak i ryggen med båda händerna på bordet. Han hade handklovar på och han verkade stirra oupphörligt på dessa. Lindbäck hade följt med in.
Det hade varit en odramatisk, men inte helt okomplicerad historia att hämta in Markström. Han hade mycket riktigt legat och sovit när de ringt på hans dörr. Med håret vattenkammat hade han slutligen öppnat. När han förstått att han var inkallad på förhör, hade det tagit en lång stund innan hans inprogrammerade procedurer var avklarade och han fått kläderna på sig. Slutligen hade en av poliserna tappat tålamodet och under Markströms protester hade man helt sonika fört ut honom till en radiobil utan att bry sig om att han inte hunnit knyta skorna.

Kommissarien grubblade. Var skulle han börja? Han hade tacksamt nog ingen större erfarenhet av den här sortens förhör. Han visste att en stor samling underordnade stod och med spänning lyssnade. Han fick inte göra bort sig.
Hur skulle man få, en så förvirrad man, så fylld av hat till sin far att han misshandlat och troligtvis ändat hans liv, att erkänna. Vad hade han lärt sig i skolan om förhörsteknik? Det var länge sedan han gick de kurserna och han hade inte fått friska upp kunskaperna i arbetet. Småbrott, stölder och misshandel hörde till vardagligheten, men detta? Han mötte Lindbäcks ögon som såg förväntansfulla ut.
Kommissarie Mattsson tog slutligen till orda.
”Vi har ett tråkigt bud till dig!”
Jonas Markströms ögon flackade.
”En gammal man hittades död på kyrkogården i går. Han har nu blivit identifierad och vi måste beklagligtvis meddela att det rör sig om din far, Herbert Markström.”
Jonas Markström ryckte till vid namnet av sin far och ögonen slutade flacka.
”Är han död?” Han ryckte på axlarna. ”För mig har han varit död länge.”
”Ja, du har tidigare nämnt att du inte hade ett helt problemfritt förhållande till honom.”
”Fan själv har återvänt till helvetet…det är vad jag har att kommentera om det.”
”Vill du inte veta hur han dog? Eller kanske du känner till den detaljen redan?
Nu började Jonas Markström se vaksam ut. ”Nej, jag känner inte till några detaljer. Jag är inte intresserad.”

Lindbäck rörde sig. Han hade ett kuvert bakom ryggen som han tog fram.
Mattsson hejdade honom med en handrörelse.
”Hyser du ett sådant agg till din far att du inte upprörs över att han är död?”
”Agg? Det är ett för klent…” Han stannade mitt i meningen och tittade ner på handklovarna igen.
Han tittade Mattsson rakt i ögonen.
”Är jag anklagad för något?” Han slog med armarna så fängslet skramlade hårt mot bordsskivan. ”Är detta alltså han där satans sista drag mot mig? Nu kommer alltså domen från djävulens anhang. Om det är som ni säger, att fan själv har hämtat hem honom, är jag glad, men inte lugn. Hans makt att djävlas sträcker sig säkert hit från helvetet.”
Ett viss mått av trots dök upp i hans ansiktsuttryck och poliserna i rummet och de som tittade på andra sidan glaset följde spänt med vad som skulle följa. Markström knep plötsligt ihop läpparna, som om han erinrade sig något. Efter att varit tyst några sekunder öppnade han munnen igen.
” Jag tror att jag har rätt till advokat… jag säger inget mer.”

Det blev som poliserna misstänkte. Han kom plötsligt på att han skulle kunna avslöja för mycket som eventuellt kunde användas mot honom om han talade mer utan att ta råd av en advokat.
”Lugna dig, ”sa Lindbäck med mörk ton bakom hans rygg, ”du skall få ringa en advokat.”
Kommissarien nickade och Lindbäck tog några fotografier ur kuvertet han höll i handen. Han lade dem framför Jonas Markström.
Herbert Markströms döda brännmärkta kropp exponerades framför sonens ögon.
Det var ett vågat drag, men skulle kanske kunna rubba sonen i hans psyke så han på något vis försade sig.
Munnen på Jonas Markström drogs snett och visade sig vara början till ett leende som slutligen bredde ut sig över hela ansiktet.
”Har du någon kommentar? Undrade Mattsson.
Både Lindbäck och kommissarien hoppade till när den annars så prydlige Markström skrattade till. ”Vad kan man säga? Är det inte ett prydligt hantverk som kräver allt beröm?” Han fortsatte skratta.
”Är det inte så att du har liknande brännmärken på dina skinkor?” Kommissarien hade höjt rösten, men Jonas Markström gjorde ingen min till att svara.
”Är inte det ett sammanträffande som är i det närmaste osannolikt?” Nu böjde han sig över bordet och ropade in i Markströms ansikte. ”Du är bränd, han är bränd, …han är inte slagen, inte knivhuggen…han är bränd! På samma sätt som du!” Jonas Markström som hade slutat skratta, sa bara:
”Jag kräver att tala med en advokat och så kräver jag att få min necessär och slätare skjorta. Se vad ni ställt till med.” Han pekade på ett veck eller fläck som ingen av de andra i rummet kunde se.
Kommissarien ruskade på huvudet och förklarade förhöret avslutat.
”Sy in honom och låt honom ringa efter advokat…och kontakta en läkare, en psykiatriker måste det nog bli.” Han var besviken över att det inte gått att få något erkännande från honom, men de skulle inte låta honom få lång vila.

Sonja vaknade upp i panik med bultande hjärta. Hon låg fullt påklädd i soffan och hon visste direkt att något var fel. Sven satt i en fåtölj bara en bit ifrån henne och studerade henne noggrant.
Sakta klarnade det i huvudet på henne och hon rusade upp.
”Vi måste söka efter henne! Gud var är hon? Har Anders ringt?”
Hon stirrade hålögt på Sven som satt och tummade på en packe papper.
”Nej, han har inte ringt.” Han såg modstulen ut.
Hon drog fingrarna genom håret.
På darrande ben gick hon till arbetsrummet och lyfte telefonluren. Klockan var elva på förmiddagen. Vart skulle hon ringa först? Till vem skulle hon ringa? Vart skulle hon vända sig?
Hon slog numret till polisen. De svarade och hon förklarade sitt ärende. Nej de hade inte hittat henne. Egentligen hade de inte letat efter henne mer än att de ringt sjukhuset och fått nekande svar. Det fanns ingen som låg inne som inte kunde identifiera sig.
Sjukhuset! Sonja förbannade sig själv. Att hon inte tänkt på det!

Nästa telefonsamtal gick till Anders. Han lät trött. ”Jag har stannat hemma idag. Jag kommer inte att kunna genomföra något vettigt ändå…Beate har gått på jobb för flera timmar sedan. Hon måste iväg och öppna Caféet…dessutom har polisen ringt. De har hennes bror på förhör och de vill höra henne också.” Han blev tyst för ett ögonblick. ”Sonja, jag har aldrig sett henne så uppjagad. Hon brukar alltid vara så lugn, men du förstår en sån här sak, ja, Herre Gud!
”Hon hälsade till dig! Hon beklagar verkligen över det du och jag råka ut för. Av förståeliga själ kan hon inte vara med och söka henne. Hon är stark ändå, min Beate, trots allt hon fått utstå med sin folkilskna far och galne bror.”
”Tack det var snällt av henne. Man skulle ju fatta om hon inte tyckte det var speciellt rolig överraskning du kom med när du berättade om Andrea.”
”Beate? Du skulle bara veta hur hett hon längtat efter barn. Det här är det närmaste hon kan komma. Men, hon sade något innan hon gick… Du förstår…Jonas Markström var borta hela natten. Han kom inte hem förrän mot morgonsidan. Hon känner inte till hur han fungerar numera. De har ju brutit kontakten med varandra sedan flera år tillbaka. Man skulle kunna säga att de har ettkyligt förhållande till varandra. Det som oroade henne nu… Det…det är inte omöjligt att brodern tar ut en hämnd på Beate. Sonja… han kan faktiskt ha något med Andreas försvinnande att göra.”
Sonjas läppar kändes torra när hon frågade. ”Hur galen är han?”
”Jag har ingen aning. Jag har ingen aning.”

Ett illamående sköljde över henne. Det kunde inte vara sant! Det måste vara en ond dröm.
Hon avslutade samtalet och lade på luren. Telefonen ringde omedelbart igen.
”Det är jag Anna-Lena. Jag har kastat mig på färjan ut till Ön. Jag kommer till dig. Det är för djävligt! Är faktiskt flickan borta och ... Markström…alltså, är det sant att han är mördad?”
Gråten snörde genast fast Sonjas strupe.
”Anna-Lena!” sa hon med pipig röst. ”Är du säker? Vågar du komma?”
”Folk föder väl barn ute på den där vindpinade Ön också, om det nu skulle sätta igång. Tänk inte på det. ”
”Hur visste du?”
”Vet du inte? Sven ringde! Han sa jag behövdes och nu kommer jag. Dessutom…vilken historia! Jag har inte gått på moderskapsledigt ännu. Jag hinner jobba lite, det känner jag, tror jag i alla fall.”
”Jag behöver dig.”
”Hejdå.”
Sven satt vid soffbordet som svämmade över av papper.
”Tack Sven,” sa hon bara.
Han tittade inte upp. Koncentrerat plitade han med en blyertspenna. Han fingrar var smutsiga och papperna såg inte bättre ut.
”J…jag har ringt alla. De kommer snart.”
”Va?”
”Kattis, landar med f…flyget om två timmar. Krister och Sussie sitter på K…Kastrup och väntar på anslutningsplan. Bengt skulle ändå h…hit och slå ihjäl mig…”

Sonja satte sig bredvid honom i soffan och slog armarna om honom, hårt, hårt. Hennes bästa vän var just nu en något utvecklingsstörd man som till synes utan någon planering plockade drivor med papper hit och dit. Nu lade han tafatt armarna omkring henne. Och de satt så en stund sakta gungande i Svens takt medan hon lät tårarna rinna.
Han släppte inte henne förrän det ringde på dörren.
”N…nu kommer nog Janne. Han lovade att komma tidigt.”
Rödgråten gick hon för att öppna dörren.

Varje gång hon gjorde försök att förstå vad det var som hänt henne, hindrades hon av förnimmelsen av overklighet. När hon i korta stunder med skräckblandad klarsynthet, uppfattade den reella världen, kopplades tid och rum bort, för att hennes hjärna barmhärtigt skulle placera henne i en varmare, tryggare drömvärld.
Smärtan av att ha suttit i många timmar, utan att kunna byta ställning hade ändå slutligen väckt hennes självbevarelsedrift. Den hade bit för bit växt för att bli så stor att den kunde överbygga hennes chock och rädsla.
Hon var törstig, väldigt törstig trots att hon bra kunde minnas att hon hade fått vatten. Någon hade tryck in en flaska vatten i hennes mun och hon hade tvingats att dricka även om rädslan för att det var någonting giftigt korsade hennes önskan att få släcka törsten. Det hade faktiskt smakat beskt och främmande i munnen när den halvljumma drycken rann ner i halsen.
Möjligen hade hon blivit drogad då, för efter det tillfället hade världen blivit än mer förvirrad och hon trodde dessutom att hon sovit en lång stund.
Nu längtade hon nästan efter det där beska vattnet igen.
Samla tankarna! uppmanade hon sig själv.
Vad hade hänt? Vem ville henne detta onda? Varför? Tårarna steg i hennes ögon och de sökte sig via kinderna in i hennes mun. Saltet brände på hennes torra tunga.
Tankarna tumlade runt. Hon lade ihop intryck efter intryck.
Hon hade varit med sin pappa…hon hade lämnat sin pappa för att gå hem. Den upprymda känslan hon hade haft då när hon gått längs strandpromenaden var nu så onåbar, så onåbar som försökte hon nå stjärnorna.
Så kunde det alltså bli… från en stund till en annan förvandlades lycka till kaos.
Var hon skadad?
Flera gånger hade hon gått igenom sin kropp i tankarna. Kroppen värkte, domnade, ilade om vartannat och det var svårt att lokalisera var det gjorde mest ont. Hon visste inte med vad man bundit hennes hand- och fotleder. Rep? Trasor, kanske? Tejpad var hon i alla fall, troligtvis med silvertejp…hårt och väldigt mycket runt flera ställen på kroppen.
Hon tyckte att hon hade haft krafter att slita och dra i det hon var bunden med. Visserligen verkade det vara ett lönlöst företag, men det fick henne ändå att utesluta att hon inte hade något brutet. Hon kunde dessutom klart minnas att hon klarat av att gå till det ställe där hon satt nu.
Det bultade och pulserade bakom hennes vänstra öra. Det var möjligt att det fanns ett sår där. Troligtvis var det så. Någon hade ju slagit henne medvetslös. Kan man göra det utan att det blir sår?
Hon kunde inte se någonting.
Hennes ögon var förbundna, troligen också tejpade för det drog och luggade i håret när hon rörde på huvudet. Det störde henne mer än hennes fjättrade händer. Hon skulle ha velat se var hon var. Om hon bara hade kunnat se rummet, skulle hennes vilda fantasier lugna ner sig och hon skulle kunna tänka ut en plan.
Ja, hon måste ha en plan!
Hon skulle inte sitta där som ett offerlamm och vänta på att galningen skulle komma att strimla henne och äta upp henne eller vad som skulle komma att hända. Hon ville se gärningsmannen! Hon ville se honom i ögonen, se den uslingen och visa att hon inte var knäckt.
Hon måste ha en plan! En plan!
Vad kunde hon göra när det enda hon klarade av var att vrida på huvudet?
Hon kunde skrika. Det hade hon redan gjort, många gånger. Ingen verkade höra henne. Ingen svarade henne, bara rösten som ekade tillbaka. Ja, det ekade mycket och hon visste varför. Hon befann sig i ett badrum eller toalett. Hon satt hårt fastsurrad på en toalettstol med byxorna nerdragna. Hon hade blivit nästan hysterisk när galningen utan ett ord hade dragit ner hennes byxor, men förstått vad som menats när hon blivit knuffad så att hon hamnat att sitta ner.
Det gick lätt att känna igen en kall sittring. Sedan hade hon blivit tejpad, varv på varv.
Först hade hon legat i en stor låda av plast, det var i alla fall vad hon trodde. Stanken i lådan hade varit obehaglig och hennes fantasi sade henne att hon forslades i ett sopkärl av något slag. Den hade varit på hjul. Det var inte problem för henne att minnas den omilda transporten. Någon eller några hade gjort sig besvär att baxa in henne i en bil, för hon hade hört motorljud och känt krängningar av bilkörning. Det hade gjort henne illamående och munnen hade fyllts av uppkastningar.
Det hade varit en lång transport trodde hon och slutsatsen var att hon befann sig utanför staden… var som helst.

Mamma måste vara helt ifrån sig av oro nu.
Det kunde vara vilken galning som helst, eller det kunde vara någon hon träffat.
Galningen hade ännu inte talat till henne bara stuckit något vasst under hakan så hårt att det gått genom huden. Det måste ha varit en kniv. Oberoende hade det fått henne att lyda blint, effektivare än vad ett pistolhot skulle ha gjort.
Hon var rädd för alla vassa föremål, hade alltid varit det, men det kunde ju inte galningen veta.
Varför talade inte galningen? Inte ett ord hade han yppat, bara dragit och slitit i henne för att få henne att gå dit han ville. Var han rädd för att hon skulle känna igen rösten? Vem hade hon träffat på ön? Personal i affärer, kiosker, taxi, restauranger, mammas vänner, hon hade också talat några ord med grannarna på gatan.
Kanske var det ändå bara en slump att hon satt där. En dåres gärning mot henne när hon hade oturen att befinna sig på fel plats på fel tid.
Varför hände detta henne? Skulle hon få leva? Skulle hon måsta dö när hon just börjat livet? Hon som hade så mycket att göra ännu, så mycket osagt, sådan livsvilja.
Hon ropade igen.
”Hallå, hjälp mig!” Det fanns inte mycket kvar av hennes röst. Den lät sprucken. Hon behövde kanske spara på den.
Hon måste ha en plan, en tro på att klara sig, inte ge upp.

25

2012-01-11T20:35:00.000+02:00

Nu var hon iväg. Sonja hade fortfarande ljudet av hennes klapprande klackar i öronen, ljudet när hon sprang ner för yttertrappan för att skynda sig till Anders bil. Innan Andrea hoppade in hade hon vänt sig om och vinkat. Hon visste att hennes mamma tittade genom fönstret även om hon inte kunde se henne. Anders hade också höjt handen.
Fredag kväll och som sällskap hade Sonja endast datorn som garanterat skulle hålla henne sysselsatt i flera timmar framöver. Neela hade nyligen skickat ett telefonmeddelande om att resan gått bra. Hennes far hade mött henne på flygplatsen.
Upplevelsen av att vara ensam, övergiven och väldigt medelålders blev allt tydligare. Skulle resten av hennes liv bli såhär nu?
Telefonen ringde och tack och lov avbröt henne i hennes negativa tankar.
”Sss…ss…onja, det är Ssss…jag.”
Sonja rusade upp från stolen hon satt på. ”Sven!” utropade hon lyckligt.
”Jag visste det, jag visste det, du lever! Tack och lov… visst var det du som skickade meddelandet på natten när Kaj … åh, hur är det? Mår du bra?” Hon tystnade en kort stund.
”Fan Sven du har en del att förklara. Var är du? Jag skall komma och slå in skallen på dig. Fattar du hur oroliga vi varit för dig?”
”Jag… är hos min g…g…bredvid min lägenhet.”
”Har du varit hos din granne? Jag fattar ingenting! Varför?”
”Någon hade br…brutit sig in i min lägenhet och rotat igenom allt. Jag visste aaa..att det skulle komma. Man kan räkna på allt, d…det vet du.”
”Men, det kan ha varit vilken inbrottstjuv som helst.” Hon måste försöka få in Sven på ett resonligare resonemang
”Jag blev van…s…innigt rädd. Jag hade just räknat ut…jag var helt säker…Berit dog inte av en o…lyckshänd…else. Björn…vet jag inte….men jag t…ror…jag vet inte…”
Sonja blev alldeles kall.

”Det var oklarheter runt Berits död, det var det. Men du, det var ju i Sverige. Det fanns teorier att hon råkat ut för någon form av brott, men det gick ju inte att bevisa varken det ena eller det andra. Nu får du ge dig, Sven. Menar du att…Berits död…om Berit bragts om livet… att den personen finns här på Ön? Far inte din fantasi iväg för långt nu? Det är ju dessutom tjugo år sedan!” Sonja försökte hålla sig lugn.
”J…Jag trodde det var Kaj… Jag räknade hela tiden fel för jag blandade in min eget tyckande med vad siffrorna visade. Det var Kaj jag gömde mig för, till att börja med. D…du vet ju att det gick b…bra för honom först, men så blev jag osäker p…på honom. Allt började plötsligt t…yda på att det inte stod rätt till och j…jag tänkte, jag tänkte, och jag räknade fel.
Det blir så rörigt ibland. D…det går liksom inte att förstå J…jag är orolig hela tiden…för alla.”
Han snyftade till. ”Mest blev j…jag o…orolig för dig.”
”Sven!” Sonja suckade.
”Jag v...vaktade utanför ditt hus…”
”Är det sant?” Hon svarade sig själv. ”Sms-meddelandet på natten då Kaj sökte sina böcker! Det slog mig ganska snart att det kunde bara vara du Sven…tack!”
”Han kunde ha t…agit livet av dig.”
”Usch, så du säger.”
”D…et är inte över. Sonja…någon av oss är en mmm….mm…ördare. Det är inte Kaj och det är inte j…jag.”

Det började kännas obehagligt tyckte Sonja. Han hade alltid varit underlig. Gick det alls att lyssna till honom? Han hade haft rätt många gånger, men det kunde ha varit slumpen…
Nu började hans fixa idéer bli en aning för magstarka för att hon skulle svälja allt han sa.
”Sven…”
”Ja, du tr…or mig inte. Det är det värsta.” Hon hörde hur han andades tungt i luren och hon visste inte hur hon skulle få honom att bli redigare.
”Sss…onja. Innerst inne…d…du vet att jag har rätt. Du är så utbildad och k…lok nu. Det är svårt att aa…förstå sånt som inte har vetenss…kaplig grund. Vågar du l…åta bli att tro på mig?”
”Sven, vad är det du egentligen vill säga mig? Är någon i vår klass är en galen mördare, en mördare som har begått mord och tänker göra det igen? Är det det du vill säga? Hur skulle det kunna vara möjligt? Är det kanske jag?
”…J…ag vet inte vem, men jag tror inte det är du. D…då hade jag inte sagt var jag gömt mig…”

Det blev åter tyst i luren. I tanken kunde hon se honom nervöst banka på sina smala ben. Han hostade till och började tala igen.
”j...jag tror att du är… nästa…o…oo…offer.”
Det gick kalla kårar ner för hennes rygg. Det var svårt att bortse från hans nästan klärvoajanta utsagor.
Han hade en märklig förmåga att få rätt.
”Du skrämmer mig…vad skall jag göra? Jag kan inte ringa polisen va? Vem skulle tro mig? ... Sven… varför? Varför just jag? Vad har jag gjort? ”
Sonja tyckte att hennes egen röst lät hes och främmande. En misstanke slog henne.
”Du lurar mig inte va? Det här är inte roligt.” Hon visste att han inte skojade. Sven hade svårt att förstå humor och tvetydigheter, men hon kände sig ändå tvungen att försäkra sig.
”Sonja, får jag sova i d…ditt hus? Jag får ingen ro…”
”Jag vet inte. Du är efterlyst… du måste anmäla dig till polisen. Jag måste tänka på mitt arbete… okey då, till imorgon, sen får vi se. Och du borde faktiskt ringa till Bengt. Han har dagligen sökt efter dig. Han är den som oroat sig mest.”
”V..varför?”
”Nu förstår jag inte?”
”Varför är han så ivrig att söka upp m..ig?”
”Du menar inte…?”
Sucken från Sven var så tung att det brusade i telefonluren. Sonja hade inte ord för vad hon kände.
”Jag tror faktiskt att du har fel den här gången.”
”J…jag önskar h…h…ett att det var så.”
”Skall jag komma och hämta dig?”
”Nej! S…tanna i huset. Annika kör mig.”
Sonja lade på luren. Någonting var på gång, någonting ogripbart och olustigt.
Hon gick och låste alla dörrar noggrant och satte sig sedan framför TV-en med en filt svept omkring sig. Nu skulle hon vänta på Sven. Tanken på att ha den vänlige, men ständigt orolige mannen hos sig, värmde henne lika mycket som filten.

I Öns gästhamn var det som vanligt vid denna tid packat med båtar. Mängden av segelbåtsmäster såg på långt håll ut som en konstgjord skog som någon lekfull konstnär uppfinningsrikt konstruerat. På närmare håll kunde man ta del av blänket från vaxade plastskrov, knarrande av förtöjningar och fendrar som gnällde misslynt under press.
Kvällen var sen och segelentusiasterna drog sig in i båtarnas komprimerade utrymmen. Tidigt på morgonen ville man gärna kasta loss och bege sig ut i den stora skärgården som omslöt ön.
Andrea gick längs kajen. Hon hade blivit erbjuden skjuts av sin far, pappa, (det var ett ovant ord för henne,) men hon hade tackat nej.
Hon behövde promenaden för att lugna ner sig, tänka över allt som sagts under kvällen.
I aktern av en större motorbåt satt ett par vid ett litet bord med en ljuslykta på. Båda höll ett glas som såg ut att innehålla vin i handen.
Kvinnans mjuka skratt hördes in mot land och han böjde sig upplivad framåt för att berätta mer för henne att kuttra över.
Små simdräkter och en Nalle Puhhandduk på tork över mantåget talade sitt tydliga språk om att det låg barn och sov i ruffen. Var det deras riktiga pappa som satt där och smuttade avslappnat på sitt vin? Det kunde Andrea inte veta. Spelade egentligen någon roll?

Andrea hade haft en bra uppväxt, men med en fråga hade legat fördolt under ett täcke av förnöjsamhet. Vem var egentligen hennes far?
De första trevande stegen till att få reda på det var redan tagna och hon var lycklig.
Hon hade inte riktigt fattat vilken känslomässig explosion det var för en människa att känna igen sig själv i en annan. Hon hade inte saknat den känslan förr, av den enkla anledningen att hon inte vetat att den funnits. Därför kände hon ingen bitterhet, bara tacksamhet, glädje…
Bryggan tog slut och ersattes av en asfalterad gångväg. Värmen från det svarta underlaget strålade upp mot hennes bara ben och hon kunde inte låta bli att ta av sig skorna och gå barfota.
Med skorna i handen och med en klänning som var något för kvinnlig för hennes ålder gick hon hemåt medan mörkret lade sig mer och mer.

Gångvägen från hamnen in till stan var sparsamt upplyst. Politikerna hade med sin återhållsamma penningpolitik fördelat en alldeles för lågt tilltagen summa för utbyggnaden av strandområdet. Det var långt mellan lamporna, men tolkades ändå av befolkning som ett välvilligt drag av de folkvalda.
Några ungdomar skrålade framför Andrea. En av grabbarna i gänget kastade en blick över axeln och fick syn på Andrea. Hastigt sade han något till de andra som skrattade till.
Andrea saktade på stegen, men ökade farten igen när hon såg att en av flickorna drog i armen på en av killarna och de begav sig ner mot hamnen till. Någon med en barnvagn stod väl synlig under en lyktstolpe, verkade pyssla om sin skyddsling och gick vidare in mot stan före Andrea.
Hon ångrade inte det minsta att hon bestämt sig för att gå hem. Hon misstänkte att mamma skulle försöka lirka ur henne detaljer från middagen och hon var inte riktigt beredd på det ännu. Allt det fantastiska med hennes pappa ville hon hålla för sig själv en liten stund till.

Hennes mamma var nämligen specialist på att få information ur folk, innan de visste att de försagt sig.
Det hade hänt Andrea många gånger och en del tonårssynder hade då tyvärr kommit i dagen.
Värst var besöket i en ökänd coffee-shop på en skolresa till Holland. Hon kunde fortfarande se mammans besvikna min när informationen nått moderns öron. Nu var det glömt. Hennes mamma tog aldrig upp det mer.
Personen med barnvagnen vek av in på en avtagsväg som ledde in i en gränd och Andrea var alldeles ensam på gångvägen.
Man kunde nog säga att Andrea i det stora hela var nöjd med sin barndom. Tyvärr hade hon haft en frånvarande mor som arbetat mer än tolv timmar i dygnet. Detta hade vägts upp av att Neelas pappa hade fungerat som en far för dem båda.
Han hade inte arbetat så mycket. Det hade hon märkt. Det verkade inte behövas. EU-kolossen var tydligen frikostlig med att dela ut lön. Det verkade alltid finnas pengar.
Undrar om Neelas pappa kunde hålla samma standard nu. Hon misstänkte att han inte kunde det.
Vad gjorde det? Neela fick nog de pengar hon behövde av mamma.
Andrea passerade gränden där personen med barnvagnen hade vikt in. Hon riktade bara en kort blick dit och såg till sin förvåning att barnvagnen hade vält och en person satt på gatan. I ett tillstånd som verkade som panik vinkade människan till Andrea som utan några betänkligheter hastigt lade skorna ifrån sig för att springande ta sig in i gränden. Det var blod på den lilla filten som låg på gatan och Andrea kände att det knep till i magen av oro.
”Vad har hänt?” frågade hon oroligt och böjde sig över byltet som personen hade i famnen.
Det var det sista hon gjorde innan en förlamande smärta kändes i bakhuvudet och allt blev svart.

Sonja tittade på väckarklockan ännu en gång. Varför kommer inte ungen hem någon gång?
Klockan började närma sig halv tre och Andrea hade inte dykt upp ännu. Har Anders blivit tokig som håller henne borta så länge? Oron rev och slet i henne. Om hon skulle stiga upp och köra ett varv runt stan. Kanske kunde hon få syn på henne. Hon steg upp och ropade i samma stund till. Sven stod i sovrumsdörren.

”Vad du skräms!”
”D…du måste ringa A…anders.” Hårt, hårt bultade han knytnäven mot låret.
”Sluta misshandla dig själv, jag bli galen av att se det!”
Hennes tålamod var på bottennivån.
”K…kan inte…vet du ju. Rrr…ring nu!”
”Du gör mig orolig när du säger så där!” Hon hade inte riktigt energi till att lyssna på hans stammande. Dessutom måste hon medge att kände Sven sig orolig, så lade det mer fyr på brasan till hennes egen oro.
”Andrea är med Anders. De har väl så trevligt bara att de glömt tiden.”
Utan att säga något sträckte Sven fram en näve papper, tätt, tätt fyllda med tal.
”Och vad vill du säga till mig med det där?” Irritationen växte. Hon tog papperna av honom och kastade dem på golvet. Han blick följde högen av vita blad på golvet, men han sade ingenting utan stod bara och gungade av och an på tröskeln.

Förbaskade knäppa karl!
Sonja hejdade sig. Vad hjälpte hennes barnsliga nycker? Hon masserade tinningarna några sekunder.
”Skall jag ringa till Anders? Men det är ju mitt i natten?”
”D…du förstår inte! Det är det som är f…felet. RING!”
Sonja gick till sitt arbetsrum. Sven följde henne tätt bakom hennes rygg.
Hon sökte hans telefonnummer och slog siffrorna. Hon hörde hur Sven slog på sitt ben.
Tänk om frun svarar!
Signalerna gick fram och plötsligt var Anders röst där. Vad skönt.
”Hej…förlåt om jag väcker dig…är Andrea hos dig?”
Det var knäpptyst i luren. Han svarade inte.
”Är Andrea hos dig? Hon har inte kommit hem ännu.”
”Är hon inte hemma?” Det lät som om han viskade. ” Vi skildes åt vid elvatiden. Hon ville gå hem.”
”Men det är ju flera timmar sedan!” Sven hade ljud för sig bakom hennes rygg.
”Brukar hon vara borta sent?”
”Andrea? Någon gång kanske, men hon brukar meddela sig hem till mig, men nu ligger hennes telefon hemma i hennes rum. Idiotiskt va?”
Anders andades tungt i andra änden innan han viskande började tala igen.
”Herregud inte detta också! Sonja, jag…jag vet inte om jag kan hjälpa dig leta. Du förstår…det har hänt grejer här. Någonting hemskt. Vi… vi är i chock här. Beate ligger i sin säng, men jag tror inte att hon sover. När du ringde nu så trodde jag att det var polisen.”
En kall hand vred om i hjärttrakten på Sonja. Sven hade ställt sig nära hennes telefonlur för att ta del av samtalet. Han gnydde svagt.

”Vad har hänt?” Hon hade börjat viska som Anders.
”Gubben Markström är död. Ja, du vet ju att det var min svärfar.”
Sonja lugnade ner sig.
”Han var ju en gammal man.”
”Polisen har varit här. De är övertygade om att han inte dött en vanlig död. Han hade blivit hittad på kyrkogården framför hustruns grav. En naturlig hjärtattack hade man först trott, men obducenten hade gjort fynd som visade att allt inte stod rätt till. De ville inte säga, men vi fick veta att det var någon form av skador på kroppen. Han hade blivit misshandlad uttryckte de sig.
Du förstår att det var en svår chock för Beate. Hon hade varit på ett långvarigt jobb på en personalfest för Kreditbankens kontorsanställda. Inte lång stund efter att hon hunnit hem innanför dörrarna dök polisen upp. Då låg jag redan och sov. Jag var så mätt och däst efter middagen med Andrea.”
Han tog ett häftigt andetag.
”…åh, herregud! Är inte Andrea hos dig! Menar du att hon är försvunnen?”
Den självsäkre Anders Larsson verkade något splittrad.
”Ja, det är ju det jag försöker säga. Jag är ledsen för er skull, för Beates skull, men just nu bryr jag mig faktiskt bara om var Andrea är. Det borde du göra också”

Inte bli irriterad, inte bli hysterisk, inte gräla, det fanns det ingen vinning i.
”Du har inte hört allt ännu.” Anders gjorde ingen notis av hennes kommentar. ”Beate har haft en ganska sval relation till sin far. Du och jag vet ju vad han gick för och han var inte mycket bättre hemma. Han var nog den ensammaste åldringen i stan. Ingen släkt som brydde sig, troligtvis ytterst få vänner, sammanfattningsvis är det inte många som kommer att sakna honom. Det som chockade Beate var att de av någon anledning sökte hennes bror. Han är ”skäligen misstänkt” för att ha åsamkat gubben skada. Skulle det finnas det minsta sanning i det… ja, du förstår ju. Det är ju en familjetragedi!”
”Men, vad säger du?” Sven trängde sig närmare Sonja och hon kände hur hans kropp gungade svagt. Tusentals tankar tumlade omkring i huvudet. Hon borde förstå något, men kunde bara tänka på att Andrea var borta. Anders talade igen.
”De har inte funnit honom ännu. Polisen har sökt honom i hans bostad och på hans arbete. Han finns ingenstans.
”Anders…jag kan knappt tänka på det, men Andrea är borta och Markströms son är borta… Jag ringer polisen…” Sonja tittade på Sven. Det rann en tår ner för kinden.
”Beate ligger i sängen, hon har det bra där hon är. Jag kommer över en stund så tar vi en sväng runt krogarna i stan. Hittar vi henne inte så går vi till polisen sen.”
Sonja lade på luren.
Hon mötte Svens blick. ”J…jag kommer med!” stammade han. Sedan verkade han ändra sig. Han dunkade näven i pannan. ”Nej jag blir hemma och räknar. Jag måste räkna.” Han var stressad och Sonja var tacksam att han valde att bli kvar i huset.
”Det är bra, ifall Andrea kommer hem,” ropade hon över axeln innan hon hastade iväg för att klä på sig ordentligt.

24

2011-12-14T20:05:00.000+02:00

Sven låg och vred sig i den enkla tältsängen som hade varit hans sovplats i mer än två veckor. Han visste att det måste ta ett slut. Han visste bara inte hur.
Han hade gömt sig och skapat oro och sorg för de få anhöriga han hade. Visst gav det honom dåligt samvete, men han hade tyckt, just då, när han sökt skydd hos Annika att det var den enda lösningen. Kanske det ändå var en handling uppkommen ur den rädsla och panik han känt när han sett förödelsen i lägenheten.
Han hade då, under flera veckors tid använt alla de räknesätt han kände till och kommit fram till samma slutsats.
Någon ville ta hans liv. När han hade kommit hem till lägenheten och sett att han hade haft inbrott, förstod han direkt. Han måste fly!
Fly för sitt liv! Som så många gånger förr hade han vänt sig till sin granne för att ventilera sina bekymmer. Förvånansvärt nog hade hon nästan upprymt erbjudit honom att få gömma sig hos henne.

Hon var en fantastisk kvinna. Hon var dessutom hans kvinna nu!Det hade gått så fort plötsligt. Han hade suttit i hennes soffa en kväll med en stor pärm i famnen.
Troligtvis hade han somnat för han vaknade till när den dunsade i golvet.
Annika hade suttit i sin stol och leende tittat på honom. Fumligt med flaxande händer hade han försökt samla upp de papper som ramlat ur och spridit sig vid hans fötter.
Då hade hon plötsligt rullat fram till honom och fångat upp hans svårstyrda händer, hållit dem hårt medan hon böjde sig framåt mot honom.
Han hann se att hennes läppar var lätt särade med en läppglans på som glittrade till, innan de försiktigt mötte hans sömndruckna mun. Han visste i den sekunden utan att behöva räkna med en endaste siffra att någonting underbart skulle hända honom. Det smakade lätt av parfym i hans mun och han visste att det berodde på att han kysst en kvinna.
Som vanligt var det hon som tog initiativet. ”Kom” sade hon och rullade in till sitt sovrum. Sven hade först förvirrat sett på oordningen i pärmen, men för en gångs skull, utan desto mera beräkning, hade han bara följt med henne.
”Men kan du, hur kan du…?” Han hade ändå blivit osäker när han såg henne vant svinga sig över från rullstolen till sängen.
Hon suckade och talade för sig själv rakt ut i luften.
”När jag äntligen får till det, så är det med en idiot!” Hon hade flinat retsamt mot honom, men sedan blivit allvarlig.
”Förr var jag bra på det här. Nu är jag också nervös.”
Hennes röst hade försvunnit in i jumpern när hon drog av den. ”Men vi är ju två, skall det inte gå bra då?” Hennes bröst hade gungat framför hans ögon och osäkerheten hade lämnat honom för att utbytas mot lycka.
Det var alltså detta alla pratade och skrev om. Han hade förstått direkt när han famlande hade satt sin hand på hennes kropp och hon hade givit honom ett uppmuntrande leende, när han sa att han älskade henne.

Jag skall göra henne rik. Hon skall få ett fantastiskt hus som är byggt speciellt för henne. Hon vet inte vad jag kan göra för henne. Inte än. Men det var bara det, jag måste få leva! Jag måste hålla mig vid liv.
Nu fanns det ännu en orsak till att få en ände på det hotfulla där ute i samhället. Han måste agera. Han visste bara inte hur.

Han satte sig upp på sängkanten och kände hur obekvämt det blev när den enkla konstruktionen av stålrör tryckte mot låren. Han sneglade längtansfullt mot Annikas sovrum. Han hade gjort täta besök där, men blev alltid efteråt bryskt förvisad tillbaka till tältsängen. Han hade nu börjat tycka uppriktigt illa om den. Det var tidig morgon och han insåg att han inte skulle kunna somna om utan gick och satte sig vid köksbordet. Där låg alltid rutigt papper och en penna för hans skull. Med allvarlig min böjde han sig över pappret och började räkna.
Några timmar senare när Annika kom upp i bara nattlinnet, satt han fortfarande och räknade, men han tittade upp när han hörde henne.
Hans ögon var rödkantade och hon misstänkte att han gråtit.
”J..j..jag m…måste ringa S...Sonja”
Hon tittade en stund på honom.
”Ja, ett är säkert… du måste ringa någon.” Hon tystnade och ruskade sen på huvudet.
”Du har då ett helvete du karl,” sa hon analytiskt.

De svartblå, nästan lila molnen tornade utmanande, lockande upp sig vid horisonten. Bara genom att finnas skapade de en längtan till kraftmätning i vandraren. Att de vågar! Att de vågar komma och bulla upp sig, i tron att de var starkare. Bah, de var bara statiskt elektriska vattensamlingar som med random inprogrammerat, spydde eld utan någon planering och bakomliggande intelligens.
Det var dödligt, men inte mera dödligt än vad vandraren kunde vara. Ideliga kraftprov och mätningar mot döden och ödet, hade förstärkt den mänskliga ångturbinen i vandraren som liksom molnen hade samlat krafter inför urladdningen.
Där slutade liknelsen.
Vandraren var gudomen, starkare än Baal, flugornas herre, listigare… David mot Goliat! Men, vem var egentligen Goliat… och vem var David? Vem var den rättmätige vinnaren?
När vet krigsherren att det är dags att gå ut på slagfältet? Bara en blind kunde ha missat alla tecken som givits den sista tiden. Bevisbördan på de skyldiga har blivit övertung. Nu var det dags att fälla ännu några domar… och verkställa dem!
Den optimala stunden… finns den? Finns det en tid, år, dag, sekund som man vet att är den viktigaste tiden i ett liv? Känner man igen stunden eller kan den oförmärkt svepa förbi?
För andra kanske, men inte för vandraren. Där fanns ingen tvekan. Idag var dagen för utexaminering. Gesällen är död, men domherren lever!

Svetten rann längs ryggen. Det skulle vara så, det blev fel annars. Om inte svetten rann skulle man gå ännu hårdare. Vandrarkängorna skulle trampas hårdare mot marken, tränga djupare ner i grässvålen, gruset, mossan… Musklerna skall ansträngas hårdare och luftrören skall bränna mer. Det ska göra ont! Det hör till ritualen. Det får inte vara för lätt. En prövning skall vara en prövning och det var viktigt att följa reglerna. De måste efterföljas!

Stigen som ledde upp för berget hade för länge sedan vuxit fast. Växtligheten hade tagit över. Fanns det någon ens som mindes hur den en gång sträckt och ringlat sig över bergkammar och dälder? …någon annan förutom vandraren som ansett det viktigt att känna till den?
De danslystna från förr, hade lätt hittat, men det var århundraden sedan. Nu dansade ingen på dansarberget mer… förutom vandraren.
Det svårnåeligt höga urberget erbjöd en hänförande utsikt över mossgröna skogar med fjärdar som blå ramar. Här uppe har vårdkasarna tänts och varnat befolkningen i orostider och nöd. Här fanns också det flata berget som lockat så många ungdomar att träffas där, dansa och hålla händer där man inte fick hålla händer.
Det var svårt att hitta och tungt att ta sig dit. Därför fick vandraren ha berget för sig själv.
Bäst var stunder som denna, när ovädret verkade dra rakt över ön.
Än så länge kunde man bara se blixtarna blinka vid horisonten. Det fanns ännu gott om att tid att hinna upp på berget innan tordönet vältrade sig över landskapet.
Det skulle finnas tid till att förbereda sig.
Granitgapet skall först passeras. Naturens nyck hade delat berget i två delar. Bergsklyftan var djup och avsmalnande. Den som ramlade ner skulle för evigt bli fast kilad utan möjlighet att ta sig upp på egen hand. En älgkalv hade hittats död där efter att ha lidit i många dagar. Nu kunde man skymta vita benrester långt där nere i djupet.
Endast en spång gav möjlighet att ta sig över. En spång som vandraren gått över många gånger. För varje gång spången beträddes var det förenat med galenskap och en risk som ökade vart efter åren gått, men det måste göras. För varje tillfälle man passerade oskadd och inte slukades av gapet ökade maktens styrka. Allt var ett tecken.
Vandraren stod nu vid spångens lavbeväxta ände. Ingen rädsla fanns. Hjärtat slog hårt av arbetet att ta sig uppför det branta berget… inte av mänsklig feghet. Det var bara att gå. Fick döden övertaget så skedde det en maktförskjutning i världens herravälde. Må så ske. Jesus gick på vattnet… vandraren gick på spången. Oddsen för båda var lika.
Spången sviktade när gapet passerades med säkra steg och den farofyllda vandringen kommenterades endast med en axelryckning när vandraren stod på andra sidan. En seger alldeles för lätt att erövra. Bergsklyftan var redan glömd.

Dansarberget fanns istället där, numera fullt av mossa, mot förr så naket och nött av ungdomens lättsinnliga fötter. Högre upp på berget kämpade växtligheten för sin överlevnad. Den förtvinade martallen som så många lutat sina ryggar mot ändrade aldrig form. Trädets svåra förutsättningar för tillväxt gjorde att den troligen sett likadan ut i femtio år. Tätt intill trädets stam stod en kraftig bit armeringsjärn lutat. Vandraren tog det i sin hand och vägde det, kände tyngden och kylan från stålet. Det var ett fynd! Av en händelse hade stången hittats på en byggarbetsplats, glömd eller bortkastad som obehövlig. Betonggjutaren hade inte sett möjligheten i den mer än en meter långa järnstången. Den hade fått komma till användning vid flera åskväder, men inte i en urladdning som detta verkade bli. Det andra tillfällena hade bara varit som övningar mot denna dag.
En rysning reste håren på armarna. Snart skulle det vara dags. Ögonen sökte över himlen som nu hade svartnat och man kunde tydligt se tre mäktiga molnformationer som tagit form av hammarstäd. Blixtar spräckte himlavalvet tätt efter varandra och det efterkommande mullret fick berget att vibrera. Vandraren var upphetsad! Ovädret verkade gå rakt över skogen och berget.
Fanns det en morgondag? När ovädret dragit vidare visste man svaret. Alla frågetecken var på väg att rätas ut.

Infernot väntades in av vandraren liggandes på rygg mitt på platån som skulle få bli arena för akten. Berget kändes hårt och kallt under ryggen och regnet började sakta väta ansiktet för att tillta mer och mer. Det var bra. Allting blev rätt. En öronbedövande knall fick slutligen vandraren att resa sig upp.
Det var dags att agera.
Nu skulle krafterna mätas.
Berget vibrerade lätt. Där himlen tittade fram bakom de alltmer svartnande molnen, sändes ett grågult sken ner över vandraren som med raka armar höll järnstången rakt ut från kroppen för att sedan höja den upp mot himlen. Nu fanns ingen återvändo. Skulle vandrarens stig ända där på berget i en förkolnad rest eller gick det att överleva? Med ovädret följde den ökande vinden och regnet tilltog mer och mer. Aldrig förr hade vandraren känt så starkt för vädrets makter, inte sedan första gången, den magiska gången då insikten kom och för alltid förändrade förutsättningarna för att leva…överleva.
Blixtarna grenade ut sig över skyn, närmare och närmare kom de. Ljudet var bedövande och så kraftfullt att vandraren slogs till marken och för en kort stund tappade sin stav.
Armarna darrade redan av utmattning och händerna verkade ha svårt att greppa, men man fick inte ge sig. Man måste stå till ovädret bedarrat. Så var regeln. Upp igen! Än fanns livet kvar. Kampen var inte över. Tanken på den rättvisa som skulle skipas om inte ovädret vann och för all framtid stoppade domherrens möjlighet att ta makt över högre rätt, manade. Överlevde vandraren… och herren över alla domar kunde träda fram… Måtte alla dömda bäva i sin ynkedom.
Ljuset och lukten av ozon kändes osund, men var en välbehövlig ingrediens i kraftbrygden för denna märkliga person som stod på berget.
Blixtarna och åskknallarna sökte sig över den mänskliga åskledaren som stod ensam på berget medan vattnet samlades runt fötterna. När armar och kropp redan var förbi stadiet av smärtsam trötthet, avmattades regnet och bullret tonade plötsligt snabbt ut bakom ryggen.
Då kastades järnet i berget. Förvandlingen var fullbordad.

Tomatskörden hade blivit ovanligt stor i år. Den varma sommaren hade bidragit till att kommissarie Rune Mattsson hade skördat kilovis med tomater från sitt lilla växthus som han hade bakom sitt hus. I början av odlingsperioden hade han fått en attack av vita flygare och hade nästan fått gett upp hoppet om att kunna rädda plantorna. Inte förrän han hade tagit till det grova artilleriet, en stor burk med insektgift, hade han fått slut på flygandet inne i glashuset. Behandlingen hade gjorts för flera veckor sedan och enligt giftinformationen skulle inga rester finnas kvar. Han var ändå inte riktigt nöjd.
Det förstörde själva tanken med att odla hemma på gården. Till nästa år skulle han vara mera noggrann med att sanera växthuset. Inga ägg eller sporer skulle få överleva till nästa sommar, det lovade han sig.
Han stod inne i växthuset och vände och vred på tomatbladen. Hans hustru, den duktiga språkläraren, delade hans passion för trädgårdsarbete. Hon stod på knä och rensade ogräs som dykt upp i myllan under den väldiga honungsrosen. Han såg henne sträcka på ryggen, kliva upp och gå in i huset, så hans misstanke att telefonen ringde där inne, var så gott som hundraprocentigt säker. Åttio procent på att det var till honom, hundra igen om hon kom ut och sökte ögonkontakt med honom. Hon kom ut och tittade på honom.

Suckande gick han ut ur växthuset och lämnade dörren lite på glänt för ventilationens skull.
Han hade hunnit blivit lite fuktig inne i växthuset och nu kändes det nästan en aning kyligt när sommarbrisen letade sig in under hans kortärmade skjorta.
”Jobbet,” sade hon bara och sträckte över den bärbara telefonen.
”Mattsson, vad gäller det?” Att han inte kunde låta bli att svara på det där gammalmodiga sättet, hann han förbanna sig själv. Det var den gamla kommissarien som alltid sa så där och tydligen var det ett uttryck som han nu anammat. Han lade till:
”…så här mitt i sommargrönskan?” Idiotiskt!
”Lindström, mitt i obduktionsrummet. Jaha det är varmt och skönt där ute?” Harald Lindström, rättsobducenten! Vad kunde han vilja?
”Ja visst. Det är ju lördag eftermiddag. Varför jobbar du en sådan här fin dag?”
”Levebrödet, min gode Mattsson, levebrödet. ”
”Jaha…” Kommissarien väntade på att han skulle komma igång med att berätta sitt ärende.
”Jahaja, jo, den där karlen som man hade hittat död på kyrkogården…”
”Ja den där hjärtattacken, eller vad det var. Ja, jag fick rapport om det. Det var några på stationen som satte igång att jobba med att kunna identifiera karln. Det tar inte så länge innan det kommer in samtal från oroliga anhöriga. Så, det kanske redan är gjort nu.”
”Hm, kanske…”
”Jaha, och vad är det du funderar på nu?”
”Ja , jag tog några prover på den avlidne gravgårdbesökaren. Det är något skumt med hans blod förstår du. Hemoglobinstrukturen var helt åt helvete.
Nu tar det ju lite tid att få svar på utförligare analyser, men från min sida sett så tror jag att han fått i sig för mycket Nitro. Mycket för mycket Nitro, vill jag tillägga. En burk, kanske två…
Jag är som sagt ganska spänd på svaret på proverna och måste väl hålla mig till tåls, men det skulle inte förvåna mig om man dessutom hittar rester av sildenafil i blodet.
”Kan du översätta?” Dessa läkare!
”Jaa…” Lindström drog på svaret. ” Sildenafil hittar du i Viagra förstår du, så det gäller för dig att du tar det lugnt med sånt. Det är inte att leka med, speciellt om man tar för mycket och speciellt…om man tar det tillsammans med Nitro.”
”Det var som fan! Misstänker du slarv, misstag eller misstänker du till och med självmord?”
”Jaaa….” Kom till saken karl.
”Jo du förstår han ser ganska besvärlig ut hela gubben. Man skulle kunna säga att han inte haft det roligt innan han dog. Delar av ryggen har brännsår, värst är skinkorna. Jag kan räkna till mer än tjugo brännsår. Eventuellt kan han ju ha ramlat in i öppna spisen, fast det är långsökt. Det skulle man kunna tro… fast så var det då det där med att han har varit bunden. Han har tydliga märken på handleder och fötter. Sådan kan man ju inte göra själv och väldigt sällan frivilligt. Fast omöjligt är det ju inte. Viagra i kroppen och vilda sexlekar, man vet ju aldrig. Men, ändå… Det handlar ju om en gubbe som verkar vara runt åttio år. Man tycker ju att det skulle ha lugnat ner sig på den fronten. Jag skulle nästan kunna bli lite avundsjuk på honom om det var så...”
Kommissarien började tröttna på obducentens kommentarer.

”Till saken.”
”Misshandel och mord är vad jag ville ringa och informera om. Jag skulle bli förvånad om den stackaren dött en naturlig död. Det är för mycket som talar för det motsatta, det är det.”
”Va? Säger du det. Mord ? Vem skulle vilja ha ihjäl en gammal gubbe som snart skall dö ändå? Och pina honom först?”
”Ja, ser du, det är inte min sak att ta reda på. Jag har andra arbetsuppgifter ...Det var därför jag ringde till dig, ser du. Jag skulle vara glad om jag fick ett namn på honom. Just nu hänger det en lapp från hans stortå som det står gravfynd på. Dessutom… hade jag ett namn, kunde jag få tag i hans journal och hade jag den, kan jag ta reda på om han fått Viagra och Nitro utskrivet av någon hjälpsam läkare.”
”Har någon från stationen varit ner och tagit kort på honom?”
”Näpp.”
”Då kommer jag, medan du är kvar där med honom. Jag måste se honom. Några minuter bara.”
Han knäppte av telefonen. Fru Mattsson stod bredvid och höll ut handen. Han satte telefonen i den och mumlade:
”Jag går in och byter om… måste till jobbet.”
Han skyndade in och hörde inte den tunga sucken bakom hans rygg.

Idag hade hon åkt, hennes vackra, mörka, energiskt intelligenta dotter.
Med lite spänt ansiktsuttryck hade hon stått som en paradisfågel bland de andra passagerarna, så bleka i jämförelse, och vinkat adjö.
De skulle snart ses igen, hade Sonja bedyrat. Sonja skulle inom snar framtid återvända till sitt arbete. Allt skulle nästan bli som förr.
Hon visste att hon skulle sakna henne, men det hade ändå känts hoppfullt när hon såg ryggen av Neela försvinna in i planet. Detta fast hon hatade avsked.
Andrea hade bekymmerslöst vinkat adjö till sin syster. Just nu hade hon annat att tänka på.
Svaret på blodproven hade kommit och det hade visat sig att Anders och hennes genetiska arvsanlag matchade varandra. Anders var hennes far och nu var det dessutom bevisat.
De skulle träffas ikväll. Far och dotter skulle gå ut och äta middag vid segelklubbens restaurang.
Andrea hade darrat av glädje när Anders hade ringt och bjudit henne. Sonja unnade dem båda lyckan av att ha funnit varandra. Det var hennes fel att de fått vänta så länge på sin förening. Det hade hon fått erkänna flera gånger nu. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det var hennes val då… när hon var ung.

Andrea hade provat olika kläder under dagen. Av någon anledning var det viktigt för henne vad hon hade på sig vid middagen.
Till slut hade hon valt en klänning som hon lånat av Sonja. Hon såg gammaldags söt ut i den och Sonja kände hur hon svällde av stolthet, löjligt nog. Hon visste att Anders skulle känna som hon gjorde. Hon hade redan sett det i hans ögon. Så många timmar av hennes ungdomstid hade använts till att tolka Anders ansiktsuttryck, att hon fortfarande ansåg sig kunna läsa av honom.
”Det är ju bara din pappa du skall gå ut med, inte prinsen av Bahrain,” hade hon retats med Andrea.
”Fast jag förstår dig. Hur många gånger har jag inte själv önskat att jag haft en pappa…ja, som brydde sig. Nu har jag ju släppt tanken på honom. Han får vara där han är. Hoppas han har det bra.”
”Va, lever han?” hade Andrea häpet frågat.
”Jag kan ju inte vara säker. Jag tror ju att jag skulle få bud om han hade gått bort.”
En betänksam min hade svept över hennes ansikte.
”Jag borde kanske söka upp någon information om honom… fast jag aldrig känt något behov av det egentligen. Du skall inte tro att jag glömt att han lämnade mig och mormor när hon blev sjuk.”
Sonja hade ryckt på axlarna sen.
” Tja, Anna-Lena tar reda på sådant där snabbare än jag hinner tänka det. Jag skulle faktiskt kunna be henne förstås. Jag borde ändå ringa henne, hon hör ju knappt av sig nu när hennes man kommit hem.”
Andrea hade samlat ihop sitt hår med bara händerna uppe på huvudet.
”Tycker du att jag skall ha det uppsatt, mamma?”
”Det spelar ingen roll, raring, han kommer inte att se det ändå.”

Sonja hade dessutom inte kunnat låta bli att påminna Andrea:
”Har du tänkt på en sak? Jag vet inte säkert, men kanske din farmor och farfar lever och så finns det en farbror…”
”Neej! Det har jag faktiskt inte ens tänkt på.”
Sonja hade hållit tillbaka ett skratt åt hennes något chockade min.
”Du får säkert veta allt ikväll.”
”…Ååh, mamma du borde komma med… jag blir nervös nu.”
”Jo du, då skulle hans blodtryck gå i höjden.” Hon hade sett allvarligt på Andrea.
” Du fattar att det inte går va?”
Andrea hade stuckit in sina fötter i skor av olika modell.
”Blå eller svarta, mamma?” undrade hon och tittade kritiskt på sina skor. ”Det är klart att jag fattar… de blå får det bli, definitivt.”

Han kunde ju inte säga att han hade obehag för döda kroppar, det hade han egentligen inte.
Efter tjugo år med arbete inom poliskåren trodde han att han hade sett det mesta och således luttrats. Dödsolyckor i trafiken, självmord, arbetsolyckor, drunkningar… det var en lång rad av döda han hade sett.
Liket på britsen i obduktionsrummet låg helt och hållet på mage. Huden var vitgul på de ställen där skelettet låg närmare huden. I övrigt var kroppen kraftigt blåmelerad med lila inslag som slagit ut som blommor här och var på kroppen.
Mannen var skallig förutom den krans av hår som sökte sig från öra till öra.
Kommissarie Mattsson fick ändå ett skov av illamående när han såg de omfattande brännmärkena på likets kropp.
Det gick inte att undanhålla Lindström den äcklade minen, men han gjorde ingen affär av det.
”Ja, jag kan bara känna som du. Du kan vara säker på att spyorna har åkt hiss i halsen många gånger på mig. Man får försöka att inte leva in sig för mycket i tiden före den befriande döden kommit. Det kan bli för mycket för vem som helst. Man vill ju inte tänka på hur den här kraken hade det. Han måste ju ha vrålat som en galning när han blev brännmärkt som en ko…om han var vid medvetande förstås. Det kan ju vara så att han är full av barbiturater, ja sömnmedicin menar jag. Hoppas det. Det som talar emot är skadorna runt handlederna och fotlederna. Han har kämpat en hel del, det kan man se.”
Lindström tog tag i ena armen och visade upp skadorna. Sedan släppte han den och den blev hängande slappt ner mot golvet.
”Troligtvis var han bunden på mage med armarna rakt ut. Korsfäst skulle man kunna säga. Han har skrubbsår på knäna och på armbågarna också och pannan. Hans kläder var inte märkbart skadade. Karlen måste ha varit naken när han plågades och sedan troligtvis medvetslös eller svårt medtagen, när han kläddes på. Blod och sårvätska finns på insidan av kläderna.”

Lindström såg på kommissarien som nickade och väntade på att få mera förklarat för sig.
”Det är inte lätt att forsla en sådan klump till kropp. Han är inte lång, men nog väger han närmare sjuttiofem kilo. En riktigt stark karl kan ha gjort det… fast det syns inte märken av att man tagit i väldigt hårt i lemmarna. En teori är att man klätt på kläderna medan offret var drogat och väntat tills han var så vaken att han kunde gå själv. Inte för att jag skulle ha följt med någon som just brännmärkt mig…”
”Men under vapenhot kanske,” sa kommissarien för sig själv mest, men Lindström hörde.
”Just det, under vapenhot kan man gå hur långt som helst.” Han fnissade lite omanligt.
”Fast det kanske var lite obekvämt om han hade tagit Viagra.”
”Herre Gud! Det är ju bara antaganden än så länge, eller hur. Vi vet ju inte säkert. Vem kan vilja en gammal man så mycket ont. Jag kan inte tro allt det du säger.”
”Ja jag kan ha fel. Det har till och med hänt att jag haft det tidigare, men mitt stalltips är ändå att han fått en grabbnäve Nitro vid kyrkogården och ljuset hade slocknat för gott. Eeeh…det har varit våld kring hans mun, sprickor i mungipan, blåmärken…löständerna låg ju kastade eller möjligtvis tappade, några meter därifrån. Det var hans, jag har provat dem. De satt perfekt.”
”Det är bäst att vi slår på storlarmet då? Du menar alltså med säkerhet att mannen tagits av daga?”
” Säkerhet och säkerhet…Ja i alla fall har han blivit väldigt ovarsamt behandlad just innan han dog. Bara det vilar det ett kriminell drag över enligt min mening att se det. Ta på dig en rock och handskar. Hjälp mig att vända på honom.”
”Jag hade egentligen tänkt gå. Jag har mycket som skall samordnas om vi skall få till en ordentlig undersökning.”
Lindström fnyste. ”Skall du gå innan du sett hur han ser ut?”

Kommissarien fick ge sig och drog på sig skyddskläder. Tillsammans baxade de över honom på rygg. Käken hade fallit ner och den tandlösa munnen gapade stort.
”Har du sett honom förr?” Lindström såg frågande på honom.
”Nej, jag tror inte det.”
”När jag tänker efter hade vi inte behövt vända på honom för att du skulle få se hans ansikte. Jag har redan tagit kort på honom med tänderna i munnen. De finns på datorn och dessutom har jag faktiskt redan printat ut dem och de råkar ligga där på bänken.” Han gjorde en knyck på huvudet mot ett rostfritt bord.”
”Hördudu…” Kommissarien bligade surt på Lindstöm.
”Jaja, jag behövde få hjälp med att vända honom. Visa lite tacksamhet över bilderna istället.”
Kommissarie Mattsson tittade noggrant på bilderna. ”Han ser kanske bekant ut ändå, på något vis. Just nu tycker jag att jag har sett honom.” Han lade pannan i djupa veck.

Var det inte så att Ön var så liten att alla ser alla någon gång? Det fanns bilder över brännskadorna också. Han undrade hur länge det skulle ta innan de skulle ha läkt. Det brukar bli svåra ärr efter brännsår.... Ärr efter brännsår!
”Stänger du munnen på honom så jag kan få se på honom igen.”
Lindström tog ett enkelt tag om käken på honom med ena handen och gav ett mottryck med andra handen på likets hjässa.
”Jag vet vem han är! ”
Lindström såg överraskad ut.
”…och jag har en misstänkt! Tammefan! Jag vet vem som har gjort det! Om det är så, så skulle man kunna säga att gubben fått tillbaka för gammal ost…med råge.
Lindströms och likets käkar föll båda ner.

23

2011-12-12T16:55:00.005+02:00

23

2011-12-12T16:54:00.003+02:00

Han höll fortfarande hårt om telefonluren. Den var fuktig, men det tog han ingen notis om. Det var Anna-Lena som hade ringt honom. Han hade känt igen hennes röst direkt.
”Hej Krister!”
”Anna-Lena!” hade han sagt glatt innan hon hann presentera sig. ”Säg inte att du fått barnet redan? Är det så?”
”Nej, nej, nej. Klimpen…, jag ändrar mig, den mostruöst stora klimpen skall vara på insidan några veckor till. Du skulle se mig nu, jag är osannolikt stor.”
Krister skrattade till, men kommenterade inget. Han förstod sig inte på sånt där, om det gällde bilar var det en annan sak.
”Alltså Krister, jag har snackat med Sussie…”
Hans hjärta hade ökat takten, han gillade inte att tala om henne.
”Jag fick ju hennes nummer av hennes pappa, men det visade sig att det inte var så enkelt att få tag i henne. Numret gick till en granne, som knappt aldrig var hemma. Det tog mig bra många samtal innan jag fick svar och då var det nåt jävla pucko, ursäkta mig… som svarade. Han verkade inte ha någon större koll på var Sussie fanns, men efter enträget tjat så lyckades jag få honom att söka upp henne. Fattar du? Hon har inte ens en egen telefon! Alla har ju en telefon nuförtiden.
”Jaha.” sa Krister oförmögen att fatta vad hon sa.
”Krister, du verkar vara sur på henne av någon orsak, men du hade ju så bra kontakt med henne tidigare. Vi kan ju inte bara lämna henne där.”

Sårande smärtsamma bilder hade flimrat förbi bakom hans ögonlock när han tvingades att tänka på henne. Han ville inte ha något med henne att göra.
”Krister är du kvar?”
Han mindes att han hade ”hummat.”
”Först var hon glad när hon hörde att det var jag som sökte henne, men ju längre vi talades vid så förstod jag att det inte låg rätt till, så jag frågade henne rätt ut… om hon hade det svårt på något vis…då började hon gråta och jag fick allt ur henne.”
Det hade blivit tyst i telefonen och Krister hade hoppats på att han skulle få lägga på, men hennes röst dök upp igen.
”Hon verkar vara på dekis. Det har inte alls gått så bra för henne. Ja, de första tio åren förstås, men du vet, skönhet är en färskvara och när jobben sinade så blev det flaskan och en hel massa annat skit som finns i överflöd där borta. Vad jag fattade så är hon utblottad, fast hon försökte säga att hon jobbade i kassan vid ett stort mall i närheten.”
”Ja, vad kunde man annat vänta?” Krister hade skämts lite över hur elak han lät.
”Krister, jag frågade henne… och hon vill komma hem!”
”Ja…och?”
”Hon har ju inte råd fattar du väl! Och inte vill hon be sina gamla föräldrar. De tror ju fortfarande att hon är framgångsrik där borta. Jag har pratat med Kattis, men hon skulle inte ha tid att engagera sig i henne. Hennes äktenskap är i gungning och hon tyckte hon behövde koncentrera sig på det. Hon skulle gärna skicka pengar… det är bara det att man kan inte skicka pengar bara så där till en som lätt får dem i rullning. Jag tycker att någon borde fara dit och ta hem henne! Jag skulle göra det själv, men jag har ju inte så långt kvar tills Klimpen kommer. Krister, du har ju alltid gillat henne…”
Hennes bedjande stämma hade irriterande malt på i luren och han sade flera gånger nej till henne.
”Har du helt och hållet glömt vår överenskommelse? Vad har vi i klassen gjort för att hjälpa henne? Ingenting! Det är dags nu! Krister! Vi måste hjälpa henne!”

Jag har hjälpt henne. Jag lät bli att slå ihjäl henne…och den där jävla kvinnotjusaren! Han var död nu. På sätt och vis rätt åt honom. Krister hade känt hatet till honom även då han bar ut kistan ur kyrkan. Det är alltid värst när vänner sviker. Vänner sviker…

”Ja, jag far efter henne,” hade han nästan häpet hört sig säga och han hade fått en lättad suck till svar. Därefter hade han fått telefonnummer och adress.
”Krister…du är bäst! hade hon sagt innan hon lade på.
Nu satt han där med sin svettiga telefonlur. Vad hade han egentligen lovat? Han hatade henne! Han hade i alla fall gjort det. Var det sant att såren läktes med tiden?
Han lade ner luren och tittade i sin hand med en min av avsmak. Förstrött torkade han handen mot byxan.
Hon var ju så vacker! I många, många år hade hon upptagit hans tankevärld. Fantasier och drömmar hade tumlat om varandra och ibland hade han nog trott på tanken att det skulle bli de två. Men det hade hans bäste vän satt stopp för. Han hade besudlat henne inför hans ögon och hon hade märkt att han sett det. Hon visste nog om hans känslor för henne. Hon var ju inte dum. Skulle han hjälpa en sån?
Han tog upp brevkniven från skrivbordet. Hans ansikte speglades i det smala bladet. Han hade åldrats. Hans tunna hår täckte hjälpligt hjässan. Han hade kulmage. Den hade kommit ganska tidigt när han mer och mer hamnat vid skrivbordet. Hur såg hon ut?
Han tittade på klockan. Det var fortfarande natt i Miami. Om några timmar skulle han väcka hennes pucko till granne så att han kunde få tala med henne. En fågelvinge darrade till i hans bröst. Den vingen hade han inte känt av på många år

Kommissarie Mattsson hade blivit riktigt, riktigt förvånad. Efter att han hade fått polisrapporten om den omkomna Berit Land sänt till sig från Sverige, hade han aktivt sökt efter personen som sades ha varit hennes pojkvän.
Mannen hade varit föremål för en undersökning och hade förhörts noggrant av kollegerna i Sverige. Ganska snart hade han ändå avskrivits som misstänkt för brott då han kunnat bevisa att han hade alibi för dagen då Berit förolyckades. Han hade varit med vänner på fisketur längs kusten norr om Gävle och hade visat, vad man tolkat då, äkta sorg när dödsbudet hade nått honom.
Mattsson hade begärt att få adressen till honom för att få ställa några frågor. Det hade inte varit så lätt som man först sagt till honom. Inte förrän man hittade information om att han flyttat utomlands kunde kommissarien få en adress. Det var den som gjort honom förvånad.
Han var numera bosatt på Ön! Han var tydligen född på Ön och flyttat bort för att skaffa arbete under tider när sådant var bristvara. Nu hade han flyttat hem igen och jobbade som löneräknare på Röd Stenkross AB.

Adressen gick till ett radhus i Malträsk, en av Öns större byar.
Kommissarien steg ur sin bil. Det var varmt och kvavt ute. Lage Larsson hade lovat åska som skulle dra över Stockholmsområdet och vidare österut över Ön. Han hade aldrig gillat åskväder. Det var ingenting han skyltade med och han var tacksam för att bilen gav ett visst skydd om ovädret överraskade innan han hann hem. Han använde nästan alltid sin privata bil istället för någon av stationens när han hade ärenden som detta. Det väckte alltid en massa nyfikenhet när polisen parkerade utanför någons dörr. Han såg sig omkring. I det här fallet verkade det inte spela någon roll vilket fordon han transporterade sig med. Ingen skulle ha sett något ändå. Byn verkade helt död och tom. Inte ens en katt syntes till. Fönsterna i radhuslängan såg tomma ut. Vad Mattsson kunde se så var endast två lägenheter bebodda. Radhuset hade troligen byggts i tider när det hade andats mera optimism om byns överlevnad. Kommissarien mindes att det funnits en mindre fabrik i byn där man tillverkat plastbåtar. Numera var den nerlagd och verksamheten hade förlagts till Lettland.

På den närmaste dörren stod det Markström på en nymålad namnskylt. Då var det rätt lägenhet, konstaterade Mattsson nöjt. Det var Jonas Markström han sökte. Han var kontaktad via telefon så han förväntades att vara hemma. Mattsson knackade på och efter bara några sekunder öppnades dörren.
En slank reslig man bad Mattsson att stiga på och de båda männen skakade hand.
Jonas Markström hade en rynka mellan ögonbrynen.
”Gäller det Berit igen? Det kan väl inte ha dykt upp något upplysande om den olyckan så här långt efteråt?” Kommissarien tittade sig omkring med förvåning. Här bodde en pedant!
Lägenheten var i det närmaste helt befriad från de prylar som folk i allmänhet dekorerade sina hem med. Bänkar och hyllor var så gott som tomma. Det glänste om zinken i köket och gardinkappan var helt utdragen utan en tillstymmelse till veck i tyget,
”Eh... va?” Mattsson skämdes över att han lät så disträ. Han fick ett erbjudande om att sitta ner vid köksbordet. Han satte sig försiktigt, noga med att inte komma åt den hårt manglade vita duken som låg på bordet.
”Berit, det kan väl inte ha dykt upp något nytt om henne?”
”Nej…eller, jag vet inte, troligen inte.”
Han hummade lite i näven och undrade kort:
”Du var Berit Lands pojkvän enligt rapporten som skrevs i Sverige…”
”Jag hade alibi, tvärsäkert alibi också. Det kan jag säga nu, liksom jag gjorde då, när den svenska polismakten började yra om att Berits död kanske inte var en olycka.”
”Jaa…just det, jag förstod det. Det avskrevs som en olycka slutligen. Man hade ingenstans som man kunde rikta en minsta misstanke. Om det var en olycka så hade hon fallit offer för en galning, trodde man. Men, det troligaste var att hon var där och skulle se på utsikten och inte förstått hur illa rötan gått åt utsiktstornet.”
”Jaha, det tror man alltså.” Jonas Markström knep ihop läpparna.
”Håller du inte med om den teorin?”
Jonas Markström som inte hade satt sig, gick omkring och rättade till detaljer som redan var i perfekt ordning. Hans spända axlar gav signal om att han inte tyckte om att kommissarien var där.

Ville han inte svara på frågor eller var han bara orolig att det skulle bli stökigt efter polisbesöket?

Kommissarien såg på sina fötter. Han hade inte tagit av sig skorna. Han märkte att Jonas Markström följde hans blick.
”Jag skall inte bli långvarig…” sa han som svar på det outtalade klander som kunde utläsas i Markströms blick.
Mannen suckade lätt.
”Berit och jag kände varandra utan och innan. Vi kunde läsa varandra som en öppen bok. Vi tänkte lika om det mesta. Ett vet jag med säkerhet… Hon gjorde aldrig något spontant. Varje minut av hennes dag var planerad. Det var hennes sätt att klara sig. Jag… jag har också ett väl utvecklat ordningssinne och tycker inte om överraskningar. Det var därför vi trivdes så bra tillsammans. Ingen av oss trodde väl egentligen att vi skulle hitta en partner och så plötsligt en dag så sprang vi bokstavligen på varandra.”
Han tystnade och verkade minnas hur det var.
”Ingen har kunnat fylla hennes plats efter det. Om hon blev bragd till livet av någon så är den personen dömd till evig förbannelse. Jag skulle inte kunna ansvara för mina handlingar om jag stötte på den personen. Hat är ett för klent ord för att beskriva det.”
Det förvånade kommissarien att det brann en sån glöd i den till ytan så samlade personen.
”Har vi träffat varandra förr?” Kommissarien sökte med blicken i Jonas Markströms ansikte.
”Nej, det tror jag inte, fast säker kan man inte vara. Jag är född inne i stan. Min farsa var lärare vid en högstadieskola, mamma… var hemma mest.”

Markström… Markström… Mattsson sökte långt bak i minnet. Det fanns en karl som hade för ovana att anmäla skadegörelse minst en gång i veckan. Visst hette han Markström. Det var ingen som tog honom på allvar till slut och han lugnade så småningom ner sig.
”Jag tror jag minns honom.” Kommissarien nickade långsamt.
”Det var ju tråkigt för dig. Jag har försökt sudda ut minnesbilden av det aset, men det har visat sig vara svårt. Jag kan fortfarande känna äckel när jag tänker på fanskapet.”
Kommissarien studsade till. Det hörde inte till vardagligheterna att höra en son uttrycka sig på det viset.
”Kommer ni inte överens?” blev hans något dumma fråga.
”Vem kan komma överens med en sådan där människa. Jag kan inte minnas att han hade en endaste vän. Han var sjukligt elak. Det är obegripligt att han utbildade sig till lärare, annat än för att få möjlighet att utnyttja sitt maktbegär så långt det var möjligt inom lagens råar.”
Han gjorde ett uppehåll som om han fick minnesbilder, sedan ruskade han på sig.
”Det är mer än tjugo år sedan jag talat med honom. Jag stack efter mammas begravning. Jag fick se på medan han plågade livet ur henne, sedan fick det vara nog. Det räckte för mig som anledning till att aldrig träffa honom igen.”
”Var det fråga om misshandel?”

”Misshandel ... misshandel....” Jonas Markström verkade tveka först, men så knäppte han sakta med avvägda rörelser upp byxorna och vände ryggen till. Han blottade skinkorna. De var fyllda av vita gropar. Ärr!
”Herre gud! Vad…?”
”Han glödgade spiskroken. Räknas det som misshandel? Svaret är nej, eller hur? Det går väl under rubriken tortyr antar jag.”
”Anmälde du inte honom? Kommissarien svalde torrt av chocken vid åsynen.
”Det…det började när jag var barn…man blev apatisk efter en tid…”
”Lever han än? Du kan fortfarande få upprättelse.” Kommissarien tänkte efter…han borde vara en gammal man… det lönade sig knappast mer.
”Han lever, tyvärr, kan man säga, men han kommer att få sitt straff. Ingen, ingen kan komma undan sitt straff i livet. Jag har fått mitt och han väntar på sitt…”
Han knäppte byxorna.
”Vad ville du fråga mer om Berit?” undrade han.
”Vem skulle kunna vilja henne något ont?”
”Hon levde ett tillbakadraget liv… ingen ville göra henne illa. Det är klart att hon kanske irriterade någon på sitt arbete. Hon vikarierade på en bank till och från. Jag minns att hon beklagade sig ibland. Hon var mer pedantisk än jag och hade svårt att jämka sig mot andras åsikter. Det kan ha rört upp känslor. Jag vet inte om det gjordes några intervjuer av hennes såkallade arbetskamrater. Hon har varit död länge nu. Bäst att låta det vara kanske.”
Mattsson var benägen att hålla med. Han behövde ju inte följa varje impuls han fick om att något var outrett, även om det hade lett honom på rätt spår många gånger.”
”Jag får väl tacka för mig och låter mig nöjas med det här.”
Han reste sig för att gå och han kunde se hur lättnaden lade sig över mannen.
Innan kommissarien stängde dörren efter sig hann han få en glimt av hur Markström den yngre, rullade ihop mattan i köket.

22

2011-12-12T16:53:00.001+02:00

Kommissarie Rune Mattsson lyfte upp glasögonen på hjässan och nöp med tummen och pekfingret vid näsroten. Hela förmiddagen hade han suttit med skrivbordet överfyllt av papper insamlade från den försvunne Sven Lönnblads bostad. Även mannens dator var beslagtagen och undersöktes just nu av datakunniga. Det var inte mycket som kommissarien förstod av det som låg på bordet.
Siffror, siffror och åter siffror i komplicerade taluppställningar. Var dessa papper bara en samling nonsens, rappakalja utan mening och innebörd eller fanns det någon tanke och realism i siffrorna? Kunde de säga honom någonting? Kommissarien hade en vag känsla av att orsaken till Lönnblads försvinnande låg framför honom på bordet.
Det som var mest märkligt, var de med namn märkta pärmarna. De låg alla i två stora kartonger på golvet i hans arbetsrum som en märklig sluten hemlighet. De innehöll samma sak som det som låg på skrivbordet. Siffror och tal…
Han hade antecknat alla namn som han stött på bland alla pärmar och papper.
Tjugoåtta namn inalles blev det. Ett biträde hade hjälpt honom att söka data om dessa personer och sedan suttit med kommissarien och försökt se ett mönster eller något avvikande i informationen. Nästan alla var födda på Ön. Mor och far fanns omnämnda. Några av namnen hade de lyckats spåra till Svens arbetsplats, där han hade jobbat innan han sjukpensionerat sig och några var grannar…
Och så var det då byggmästare Janne Waldén och den där advokaten vid EU-domstolen, Sonja Andersson… och Bengt Sundfors som utom sig av oro hade kommit hastande till Lönnblads lägenhet. Han hade varit med i sökandet varje dag sedan försvinnandet. Janne Waldén hade erbjudit polisen sina byggare att vara med vid skallgången i de närliggande skogarna. Anders Larsson… han som var ett namn inom rederinäringen, hade ringt upp honom och frågat hur sökandet framskred… Det var inte dåliga vänner han hade…
Man skall inte låta fördomar fördunkla intellektet, men Rune Mattsson kunde ändå inte låta bli att fråga sig: Hur kunde det vara möjligt? Är det ändå inte så att kaka söker maka? Vad hade de gemensamt?

Det var biträdet som plötsligt hade noterat att så många råkat vara födda samma år. 1965! Samma år som Sven…
Sonja Andersson hade sagt att de var ungdomsvänner… var de även klasskamrater?
Poliserna hade separerat de som var födda 1965 från de andra namnen. Det blev elva stycken. Två av dem var döda på grund av olycka. Kommissarien kunde lätt dra sig till minnes angående båda dödsfallen.
Det ena var en drunkning och det andra en dödsstörtning från ett fågeltorn i Sverige. Han som drunknade dog på grund av sin egen dumdristighet, men den där kvinnan… Han sökte i sina papper… Berit hette hon… hennes fall borde man kanske titta lite närmare på. Han var själv bara en ung man då det hände, inte ens utbildad polisman, så han hade inte haft något att göra med det som hände. Det var den gamle kommissarien som hållit i allt.
Han hade ett bra minne. Han brukar faktiskt vara lite stolt över det. Han kunde rätt bra minnas historien. Man hade skickat en rapport till stationen från en polismyndighet i Sverige efter olyckan. Undersökningen hade lagts ner. Det hela bedömdes som en olycka. Han skulle söka upp den rapporten hade han bestämt sig för.

Nu satt han i sin kontorsstol och grubblade. Hela hans förnuft ropade till honom att det låg en hund begraven i Lönnblads försvinnande.
Han suckade och läste än en gång genom listan på de som var födda 1965.
Katarina Elonen, f. Harring, bosatt i Helsingfors och ägare till det kända varuhuset ….. ?........ och klädbutiken som hade vandaliserats här på ön. Krister Granfält, bilhandlaren… och Kaj Forslund, den där fullständige galningen som gjort inbrott hos Sonja Andersson!!
Rune Mattsson drog efter andan. Det kunde inte vara en slump.

Det knackade på dörren.
”Ja kom in” sa kommissarien något irriterat, då han inte ville bli störd i sin tankegång.
Biträdet stack in huvudet för att kontrollera chefens min, såg att han inte såg för nöjd ut, men ursäktade sig inte utan kom in i rummet.
”Du måste se det här. Jag ringde skattebyrån och fick utförlig information om dem som vi listat upp som födda -65 ”.
Han lade ett knippe papper i kommissariens hand, som genast började granska det.
”Ja, du ser själv. De är anmärkningsvärt förmögna, rika som troll faktiskt. Fastigheter, mark, affärer, lastbåtar, aktiestockar… tillsammans äger de en stor del av Öns tillgångar.
Alltså…titta på kufen Sten Lönnblads förmögenhet. Inte dåligt för en utvecklingsstörd va?”
Kommissarien stirrade tyst på informationen han fått.
”Jag vet ingenting om Susanne Lundqvist. Hon emigrerade som tonåring till USA.”
”Du är för ung för att minnas henne,” mumlade kommissarien ner i papperna. ”Hon har varit lite av en kändis. Man kunde se henne på framsidorna på modemagasinen nu och då. Ja, jag vet för lite om sånt där.” Han såg grubblande ut, som om han tänkte på något helt annat än vad han talade om.
”…så det gick inte så dåligt med hennes karriär heller.”
”Jag kan be om att få information från Helsingfors om Elonens affärer och så om den där journalisten Anna-Lena, utlandskorrespondenten eller vad hon är… hon har givit ut böcker…alltså…” Biträdet såg ivrig ut. Han väntade bara på klarsignal till att fortsätta av sin överordnade.
”Vad får mig plötsligt att önska att jag var född 1965 och att jag hade en vän som heter Sven Lönnblad?” undrade kommissarie Rune Mattsson för sig själv, föll i en kort tankepaus, men tittade sedan på sin kollega.
”Bra jobbat, tack!” sa han. ”Nu skall jag fara på ett litet besök till Tornlundska villan. Jag undrar om inte Sonja Andersson har mer att berätta än vad hon ger sken av.”

Teet var hett, men Sonja höll ändå händerna tappert slutna runt muggen. Hon behövde värmen även om den var på gränsen till smärtsam.
Med en smal luftstråle blåste hon ner på teet och såg ytan krusa sig. Hennes spegelbild i muggens djup försvann och återkom i jämna intervaller vartefter hon blåste.
Hon försökte nu avsluta en tuff dag på ett någorlunda sansat sätt med detta te och satte tillfälligt all koncentration på drycken.
Det var kväll och hon hörde någon av flickorna spola toaletten på övre våningen. Det var ljud som hon hade vant sig med att höra, ljud hon tyckte om, ljud som sade att hon inte var ensam.
Ända från den stund hon vaknat på morgonen hade hon känt sig tyngd över att Kajs situation. Han hade blivit intagen för sluten vård med diagnosen djup psykos.
Han var det tydliga tecknet på att de oskrivna lagarna i klassens pakt hade luckrats upp. De hade lämnat honom åt sitt öde i sitt bokmausoleum.

När Bengt hade fått veta vad som hänt hade han ringt och oroat sig över att han missat att kontrollera hans medicinering, men på samma gång var han irriterad över att allt verkade vila på honom just nu. Han hade fortfarande inte gett upp sökandet efter Sven och skulle inte göra det heller, inte förrän han hittade honom, levande eller död.
”Ni andra verkar ju inte bry er!” hade han vrålat i örat på Sonja.
Sonja hade bara varit tyst först och lyssnat till hans upprörda utskällning, för till en del hade han rätt, men slutligen hade hon avbrutit honom..
”Jag tror att han lever. Vem annan än han kunde ha sänt sms:et till Krister och Janne…och till Anders om inte han? Det var ett okänt nummer, men vem skulle det annars vara?”
Bengt hade varit tyst några sekunder innan han med lugnare röst frågade:
”Var det han …tror du det?”
”Ja vem var det annars som skickade meddelandet? Vem annan kan veta på förhand vad som ska hända. Jag fick den spöklika känslan som jag ofta får när Sven prickar in sina profetior”.
”Du har rätt! Det måste vara så!” Det hade inte varit svårt att höra hur Bengts humör steg och ett nålstick av dåligt samvete hade drabbat henne.
Hon kunde lika gärna ha fel.

Inte lång stund efter Bengts telefonsamtal hade en bil rullat in på gården.
Kommissarie Mattsson var den som steg ur den och granskande hade sett upp på villan.
Hon hade kunnat se honom från köksfönstret och hans synande av huset hade givit henne en halv minut extra för att förbereda sig. Han skulle komma med flera frågor, det hade hon genast misstänkt. Egentligen borde hon vara glad om frågorna kunde bidra till att man kunde hitta Sven, men det fanns även en del ljusskyggt som hon inte ville att skulle komma i dagern, som definitivt inte var förenligt med hennes yrke. Hon hade stålsatt sig, men ropade ändå ett ledigt ”kom in!” när det knackat på dörren.
Hon hade sett till att stöka obekymrat i köket och torkat sig noggrant på en kökshanduk innan hon leende stäckt fram handen mot Mattsson. Han hade slutit sin hand om hennes med ett kraftigt handslag, men sedan ogenerat fortsatt syna hennes hem även inomhus. Sonja mindes hans svepande blickar över köksinredning och möbler.
Med en gest hade hon erbjudit honom att sitta ner vid köksbordet.
”Kaffe kanske?” hade hon erbjudit honom. Han verkade först tänka efter, men bestämde sig tydligen sedan för att tacka nej.
Hon hade gjort sitt bästa för att dölja sin irritation över att inte fått brygga kaffe. Det skulle ha gett henne välbehövlig tid för att samla sig. Istället hade hon låtit kallvattnet rinna medan hon hämtade två glas från ett skåp och fyllt dem med kallt vatten. Under hela tiden hade hon känt Mattssons blickar mönstra henne.
Hon hade placerat ett av glasen framför honom och behållit det andra i handen när hon satte sig mitt emot honom. Han hade genast druckit ur halva och hon hade också tagit en klunk som svalkande runnit ner i hennes matstrupe.
”Det är ett vackert hem du har,” hade han börjat samtalet.
Sonja hade tydligt visat sin glädje över kommentaren och lett brett och tackat för det.
”Jag har kontinuerligt låtit underhålla det fast jag inte bott där själv. Jag skulle nog inte kunnat leva med tanken på att jag hade låtit det förfalla. Det är en av de största kaptensvillorna i stan…jag är faktiskt lite stolt över det, ja inte att det är så stort förståss, utan att det är ett ovanligt vackert hus.”
Usch, det där låter vimsigt. Kunde han märka av hennes nervositet?

Hon tog en klunk vatten till, men han hade inte rört sitt glas.
”Du bodde ensam som barn med din sjukliga mor har någon låtit berätta för mig. Hur klarade ni er? Ekonomiskt? …och praktiskt?”
”Min mamma sålde av klenoder från hemmet till en auktionsfirma i Helsingfors. Tyvärr kan jag ju säga nu, men hon tyckte väl att det var nödvändigt då. ”
”Jag är en nyfiken man…jag kunde inte låta bli att kontrollera…”
En kort sekund hade han tvekat innan han harklade sig lätt och bestämde sig för att ta ny fart.
”Hon skattade för betydande summor fram till sin död…även du har verkat vara på grön kvist från unga år… Jag skall fråga rent ut. Var kom egentligen pengarna ifrån? En ung flicksnärta med en handikappad mor och på den tiden…det förbryllar mig, måste jag erkänna. Varifrån kom inkomsten?” Mattsson hade inte släppt henne med blicken. Hon visste med säkerhet att han just då hade använt sitt yrkeskunniga öga för att besikta henne. Vred hon på kroppen, blinkade hastigt, vätte läpparna, sökte ord, då kunde han ha en lögnare framför sig.

Förvånat hade han istället fått erfara hur det var att drabbas av hennes yrkesskicklighet, när hon istället för att svara vände på situationen och började ställa frågor.
”Vad är det här? Handlar inte ditt besök om Svens försvinnande? Vad har du med min privatekonomi att göra?” hade hon frågat honom med en höjd röst fylld av stålklang.
Hon hade gett honom ljungande blickar och han drog häpet efter andan, men lät sig inte skrämmas.
”Jag har rätt att ställa dessa frågor.”
”Och jag har rätt att låta bli att svara. Jag har en viss erfarenhet av juridik, det har du väl inte missat i din genomgång av mitt privatliv?” Orden hade kommit utan tvekan, välartikulerat och med skärpa.
Mattsson hade mött hennes blick, mindes hon, och den hade inte vikit en tum, utan han hade med samlat tålamod förklarat för henne:
”En man är försvunnen sedan snart två veckor. Lägenheten ger spår av att ett brott kan ha begåtts. När vi misslyckats med att hitta honom måste vi gå mera på djupet i vårt sökande. Det som har slagit oss är att han verkar ha många betydande vänner. Betydande i den mening att de har det ovanligt väl ställt och har framskjutande positioner i samhället.”
Hon hade lyssnat med höjda ögonbryn och sedan lagt huvudet på sned som om hon inte helt trodde på kommissarien.

Han fortsatte:
”Det finns ett märkligt sammanträffande. Nästan alla namn som dyker upp hör till personer som är födda samma år. 1965! Även du är född det året.”
Hon hade fått en menande blick.
”Kan du hjälpa mig att bringa klarhet i det?” Där hade det kommit! Han hade hittat ett samband, men hon hade inte blivit direkt oroad. Alla i klassen visste hur de skulle svara. Det hade de gått igenom för flera decennier sedan. Förklaringarna skulle vara samstämmiga, men det var viktigt att man inte använde samma ordval för att beskriva situationerna. Det skulle inte få låta inlärt och som ett överenskommet manus.
Lugnt och sakligt hade hon förklarat för honom om den sargade, spretiga klassen som ingen egentligen ville ta ansvar för. Hon hade också beskrivit för honom hur detta hade enat dem istället för att föra dem närmare ett misslyckat liv.
”Vi har alltid försökt stötta varandra!” Hon hade inte haft problem med att se rörd ut.
Det hade inte gått att utläsa något från kommissarie Mattssons ansikte. Han fortsatte bara sina frågor.
”Jag vill återgå till inkomsterna. Vilken källa öste ni ur?”
Det fanns en överenskommelse om att inte exponera Svens märkliga begåvning, men hon behövde ändå ge Mattsson ett svar. Han hade ju tystnadsplikt och…ja Sven var ju faktiskt försvunnen. Det ställde allt på sin spets.
Allt som kunde bidra till att han kom tillbaka oskadd måste framföras. Det var hennes ståndpunkt. Hon hade tagit ett djupt andetag innan hon började sin mycket utslätade karaktärisering av Sven. Hon berättade om hans matematiska kunskap och förmåga att behandla statistik, vilket hade resulterat i bra aktieplaceringar.
”Det förklarar namnen som du stött på i hans lägenhet. Han har förmodligen sparat många av sina anteckningar och uträkningar,” hade hon sagt och ryckt på axlarna som om det inte var något att lägga vikt vid.
Hon hade sedan urskuldat sig att hon egentligen inte kände till hur han haft det de senaste åren. Hon hade ju levt utomlands, men hade rekommenderat honom att tala med Bengt.
Det bästa av allt vore om kommissarien inte misstänkte att de höll inne med något. Att vara tillmötesgående var förmodligen det bästa sättet att få honom att låta bli att gräva djupare.

Kommissarie Mattssons granskande blick hade inte lämnat henne när han frågat:
”Kan hans begåvning ha något med försvinnandet att göra? Kan någon från klassen känt sig förfördelad eller orättvist behandlad? Finns det intriger som du glömt att berätta om?”
Hon hade gjort min av att det inte var en stor sak, bara konstaterat:
”Tja, vi var unga…ibland bråkade vi väl, men bara om petitesser, vad jag kan minnas. Nu har vi ju kommit så ifrån varandra att det inte finns någon större möjlighet att inte ha delade åsikter.”
”Är du säker på det?... att ni kommit ifrån varann? När Kaj Forslund gjorde inbrott hos dig dök tre av dina gamla klasskamrater upp. De var där före polisen till och med. Kontaktade du dem?”
Sanning eller lögn, sanning eller lögn…
En varningsklocka hade ringt i hennes medvetande. Hon fick inte åka dit för att tala osanning.
”Nej,” hade hon svarat kort.
”Vem ringde då?”
Hon hade använt sin allra mest uppriktiga min.
”Från djupet av mitt hjärta hoppas jag på att det var… Sven.”
Mattsson min hade varit obetalbar.
”Lurar han oss?”
”Vad vet jag? Han är en mycket speciell man.”
”Är? Tror du han lever?”
Hon hade ryckt på axlarna. ”Man hoppas ju…”
”En sak till… Vad hade du i ditt hem som Forslund ville ha?”
”Åh, den stackaren! Han är illa däran. Djup psykos har jag fått höra. Ja vad ville han ha? Tja, vem vet vad som rörde sig i hans förvirrade hjärna. Kanske…detta är bara lösryckt, men han har ofta frågat efter min morfars loggböcker.”
Vilket inte var en lögn i sig.
Mattsson hade nickat och hon hade fått en känsla av att han svalde det för han förklarade sig nöjd så där långt.
Han hade bett henne höra av sig om hon kom på något som kunde sprida ljus över Svens försvinnande.
Det hade hon genast lovat, glad över att han gick.

Efter Mattssons besök hade hon satt sig vid datorn och jobbat på distans mot sin sekreterare i Luxemburg. Arbetet var roligt igen! Timmarna hade flugit iväg och hon hade känt att hon fått något viktigt gjort. Tiden med att måla staket verkade vara över. Ändå kunde hon inte låta bli att erkänna för sig själv att våren och sommaren ute på Ön hade varit en av hennes viktigaste perioder i sitt liv. De var de veckor som fått henne att samla krafterna igen, bli sitt gamla jag, fast ändå inte samma jag… istället ett starkare…
Ett ljud hade fått henne att skrämt vända sig om där hon suttit vid skrivbordet.

Anders hade nästan ljudlöst kommit in i rummet.
”Herregud, vad du skräms!”
”Jag har knackat på och dessutom ropat, men ingen verkade höra mig,” hade han försvarat sig mot hennes förebrående blickar.
Hastigt hade hon kopplat bort sig från internet med ett kort hejdå till sin sekreterare, vilket Anders tydligt noterat.
”Jobbet, jobbet, eller skall vi säga att det är kallet?”
Nu, sent på kvällen, när hon satt med sin mugg med te i händerna kunde hon ändå minnas den vassa tonen i hans röst.
”Tänker du inte glömma? Kan du inte lägga det gamla bakom dig?”
Hon mindes hela samtalet, ord för ord.”
”Hur skulle jag kunna det när det gamla söker upp mig. Sonja, hur fan kunde du?! Hur kunde du låta mig vara ovetande hela tiden. Du har berövat mig möjligheten till att få vara far! Jag känner mig bestulen! Fattar du!”
”Kom du hit för att skälla ut mig kan du gå igen!” Hennes ton hade varit knarrande bister.
Något lugnare sade han: ”Inser du inte vilken chock det gav mig? Jag trodde att jag inte hade egna barn och så plötsligt står hon där… jag har haft en dotter hela tiden medan jag längtat och längtat efter ett barn… Hur kan du vara så förstoppad i skallen att du inte fattar vad det gjort mig? Det finns en person av mitt kött och blod och jag har inte fått se henne växa upp! Tanken gör mig nästan… galen!” hans röst hade brutits.

Hade hon gjort fel? Ja, det hade hon! Hade hon något annat val än att erkänna att hon hade satt sig själv i första rummet? Nej det fanns det inte! Detta var sanningen.

”Jag var så rädd att jag skulle bli övertalad att komma hem igen, att jag skulle bli fast på Ön i all evighet.” Hon hade uppgivet mött Anders ögon.
”Hade det varit så farligt det då? Ett liv med mig? Jag kunde ha erbjudit dig ett bra liv… fattar du? ett bra liv!”
”Det hade hindrat mig. Jag skulle aldrig ha varit där jag är idag om jag stannat.”
”Du kunde i alla fall ha delat med dig av henne. Du hade ingen rätt att hålla henne för dig själv!”
”Jag tänkte på dig, men det blev bara uppskjutet hela tiden. Hennes styvfar var en bra pappa. Hon hade det bra.”
”Han fick ha henne, men inte jag! En afrikan!”
”Ja vaddå? Skall vi låta lite inskränkt ö-mentalitet sippra ut nu? Kan du lite mera precist förklara vad du menar?” Kommentaren var spydig, hon hade märkt det själv.
Hon kom exakt ihåg hur han hade dragit fingrarna genom håret. Axlarna hade sänkts.
”Förlåt, jag är bara så uppriven, svartsjuk kanske.” Volymen hade sänkts och fick en bedjande ton.
”Sonja, jag vill träffa henne!” Han hade böjt ner huvudet och tittat på sina händer.
”Jag vill ha ett faderskapsutlåtande och sedan vill jag att hon skall skrivas som min… det var mitt ärende.” Hans ansikte som hon kände så väl, som hon aldrig hade glömt, hade fått tydliga streck vid ögonen. Vecket från näsan ner mot hakan var djupare än hon kunde minnas och hans panna verkade inte kunna bli slät mera. Munnen var hårt sluten och uttrycket var spänt.
”Anders, hon är myndig, hon kan välja själv. Du talar med fel person.”
Hon hörde själv när hon sade det, att rösten hade förändrades och blivit mildare… djupare.
De hade ett barn tillsammans, hon och hennes ungdomskärlek! Han hade hela tiden velat ha barn och hon hade undanhållit honom den möjligheten
”Gör hur ni vill!” hade hon sagt. ”Det ligger inte på mig att bestämma det där. Jag kommer inte att stå som hinder på något vis.”

Då hade han gjort något överraskande. Han tog plötsligt några långa kliv mot henne och slog armarna om henne så hon lyftes upp från skrivbordsstolen. Hårt, hårt hade han hållit henne i famnen. Hon visste inte hur länge. Hennes kind var hårt tryckt mot kashmirtyget i kavajuppslaget. Lukten av ull och herrparfym, kanske Hugo Boss, hade fyllt hennes näsborrar helt. Hans läppar hade glidit över hennes panna och ner på kinden. Så, med läpparna mot hennes hud hade han viskat att han längtat så, aldrig glömt henne. Varje dag de första åren efter deras underbara sommar tillsammans hade han tänkt på henne. Lika plötsligt som han slutit henne i sin famn släppte han henne.

”Jag var en idiot, då som nu. Nu är jag en lycklig idiot skulle man kunna säga, som älskar sin fru. Ja jag skall bara säga att vad allt du och jag hade tillsammans, så är det ett underbart minne. Det liv som jag har nu är stabilare, lugnare…jag kan bara säga att jag beundrar och älskar min fru och
nu har jag något fantastiskt att berätta för henne. Jag kan knappt vänta.”
Ivrigt hade han frågat efter Andrea.
”Var är hon?” Ett litet snett leende hade lekt vid munvinkeln. ” Andrea…du döpte henne efter mig va?”
Med en jakande nick erkände hon då det sentimentala tilltaget. Av vad hon kunde utläsa av hans otåliga min så verkade han inte kunna vänta en sekund till innan han fick presentera sitt förslag för Andrea, så hon hade bara enkelt sagt ”Där uppe” och pekat med fingret upp mot övre våningen.
Ensam i arbetsrummet hade hon suttit och hört honom ta trappan upp med två stegs mellanrum.

Muggen med te var tom och Sonja tittade dystert ner på botten och hon lovade sig själv att hon skulle skaffa större temuggar. Hon hörde flickornas lågmälda mummel på franska närma sig köket. De var alldeles för tystlåtna. Vad är det nu, hann hon tänka innan de var inne i köket.
Neela kom och slog sina bruna armar om hennes hals bakifrån. På snabb franska talade hon i Sonjas öra utan att behöva se henne i ögonen.
Hon skulle fara hem till Luxemburg. Hennes pappa hade ringt och hemlängtan hade slagit till direkt när hon hade hört hans röst. Hon hade varit lättövertalad när han bad henne återvända hem. Pappan skulle boka och betala flygbiljetterna, det var bara att packa. Andrea stökade med porslinet. Energiskt plockade hon ur diskmaskinen och satte all ren disk där de skulle vara.
Samtalet flöt fortfarande på franska.
”Andrea, tänker du också fara?” Sonja ville inte att besvikelsen skulle höras i hennes röst så hon lade fram frågan så där i förbifarten.
Hon slutade skramla med porslinet.
”Non, chère mama, jag är inte riktigt färdig här, om du förstår.” Hon gav Sonja en menande blick och kunde läsa av lättnaden i hennes ansikte.
Sonja tryckte Neelas arm och log. ”Jag återvänder snart jag också. Det är dags att er mamma börjar jobba igen. Om jag skall vara uppriktig så har jag faktiskt längtat efter att få ta tag i mitt arbete igen, ni vet, som jag älskar så.”
Andreas ena ögonbryn åkte retsamt upp i pannan. ”Det är ingenting som vi märkt.”
”Akta dig! ” Sonja hängde på den retsamma tonen. ”Ni vet att jag behövs på min arbetsplats. Skulle inte jag finnas fick de lägga ner hela EU, bara att glömma hela projektet.”
De tre kvinnorna skrattade.
De som råkade passera på gatan kunde kanske höra de franska orden dansa ut genom det öppna fönstret tillsammans med klirr av porslin och ungdomligt fnitter.

21

2011-12-12T16:52:00.001+02:00

Kaj Forslund var sur och trumpen. Han trampade en evigt upprepande stig mellan den upplysta montern med 1700-talsbibeln med pärm av skinn och texterna från en av lärlingarna till Linné, därefter gjorde han en lov runt fullriggaren Lancelots loggbok för att slutligen stanna upp ett kort ögonblick vid ett skrivbord där en bärbar dator var uppslagen. Det blå ljuset från skärmen lyste upp hans irriterade anletsdrag när han böjde sig fram och tog musen för att klicka sig fram några blad i katalogen. När han tittade över sin samling på det viset, såg den klen och intetsägande ut. Han hade samlat ett helt liv och nu var denna gärning förminskat till mindre än hundra sidor. Grubblande över sin tafatthet och oförmåga till handling vek han in på sin stig igen. Han hade länge nog varit alldeles för snäll, men nu tyckte han att tiden var kommen för upprättelse.
Han kunde känna igen den där svidande känslan av orättvisa och misstanke om att ha duperats av dem som han brukade kalla sina vänner.
Han visste att de var på gång igen. De smidde åter igen sina intrigerande planer. Vådan av deras handlingar kunde vara svårt att stå emot…om man inte var väl förberedd eller gjorde överraskande motdrag.
Som ung tonåring hade han blivit lurad av dem. De hade försnillat hans andel av pengarna. Den misstanken kunde han aldrig få ur sin hjärna. Sedan kom de och påstod att de räddade honom. Bah! Han kunde nog hantera sina affärsvänner. Om han bara visste hur, så skulle han ta kontakt med dem igen. Det var tider det! Då hade fantastiska böcker vällt in i hans hem. Nu var det mera glest mellan fynden.
Han stannade upp i sin oroliga vandring och såg sig omkring. Rummet var två våningar högt och väggarna var klädda med böcker från golv till tak För att kunna nå titlarna i den övre delen hade en landgångslikande avsats byggts. Det var ett stort mäktigt rum, ett skriftens tempel!
Men det var ett skriftens tempel med knappt till hälften utnyttjade utrymmen, det var han fulla övertygelse. Det fanns rum för mycket mer. De som hade hjälpt honom att planera sitt fina utställningsbibliotek hade yrat om space och luftighet för besökare. Det behövdes inte, istället kunde man placera in flera fristående hyllor och fylla med nya skatter.
Planerna växte i hans hjärna, en hjärna som inte på länge känt av toxinerna i de mediciner som gjorde honom balanserad och klok. Bengt hade släppt på bevakningen av honom till förmån för sin egen lycka med sin fru.
Det bedrägliga lugnet i Kajs psyke hade sakta men säkert krackelerat för att sedan byggas upp igen till det maniska tillstånd som numera rådde.
Lyckotillståndet som hade varat en tid efter inflyttningen till nybygget och den uppmärksamhet som han hade fått av samhället, hade glömts bort och förvarades nu som ett konturlöst känslotillstånd på den plats i minnet där goda minnen borde lagras.
Besökarnas stora beundran av alla sällsynta verk placerade Kaj i den ständiga medelpunkten. Rollen som den allvetande maestron hade gång på gång skavt på hans förnuft.
Att han nu inte fick mera svängrum och makt för att kunna utöka sin samling, tog han som en skändlighet mot hans person.
Nu visste han att han skulle bli nästa offer. Den tanken hade slagit honom med full kraft redan vid uppvaknandet på morgonen. Drömmen han drömt just innan uppvaknandet hade lett honom in på rätt spår. När det hade gått upp för honom att han numera hade sådan kontroll över sitt intellekt att han kunde gå in och ut ur drömmarna och skapa vilka drömmar han ville, förstod han att det var dags, dags att ta över sitt eget liv.
De skulle alla bestämma över honom, lägga sig i och styra, den där samlingen av halvgudar som trodde att allt de rörde blev till guld. Men likt Kung Midas skulle det bli ett tillstånd med förfall och död som resultat.

Två av dem var redan döda. Olyckor hade det kallats av enfaldiga utredare. Den samlade erfarenhet han hade av de mängder av intriger som han läst, allt ifrån grekiska dramer till japansk fantasy var, att på en samling på tolv finns minst en bedragare.
Processen hade således tagit fart igen. Ondskan i deras gärningar hade uppenbarligen fått nytt bränsle. Han kunde se det i deras ögon. Till och med den där stammande spratteldockan hade lagt sig i, den senaste tiden. Den där enfaldige mannen hade vid flertal tillfällen ringt upp honom, till synes helt utan anledning. Först hade han varit len i rösten och berömt och hyllat hans framsteg, men plötsligt hade samtalen ändrat ton och han hade börjat gnälla igen. Nej ingenting kunde göra den mannen nöjd. Det hade Kaj fått erfara nu. Den där strunten som knappt kunde stava sitt namn! Nu var det ju dessutom ett himla liv om den där pajasen igen. Han verkade ha försvunnit.

Bengt hade ringt och undrat om han kände till var han var någonstans. Som om han brydde sig! För att inte Bengt skulle bli alltför undrande, hade han spelat med i hans oro.
Nej han, Kaj, hade inte haft en aaaning om var han kunde vara, fast han egentligen visste! Han var troligtvis död, han också! Och det skulle inte vara mer än rätt! Så borde det gå för alla de som lade sig i hur han skulle leva med sina böcker. Kaj stannade upp i sitt vankande.
Nej, en sådan tur kunde han väl inte ha, att han plötsligt skulle bli fri från ännu en utsugare. Troligtvis satt nummerkladdaren på en kammare någonstans och smidde nya djävulstyg, och flera sätt att föra honom bakom ryggen. Det skulle bli slut på det nu! Det var dags att sätta sig i respekt hos svikarplutonen… och han visste var han skulle börja.

Den där magra kråkan i det alldeles för stora huset skulle snart få besök, det hade han bestämt sig för. Hon som trodde att hon var något nu med sin fina utbildning och toppjobb. Hon var ingenting annat än en simpel bedragare, en tjuvaktig bakslug bedragare som gav illusionen av att vara det motsatta. De är den värsta sorten, de som inte visar sitt rätta ansikte.
Han sträckte ut ena armen och kunde då med lätthet nå sin Dickens samling. En rysning drog igenom kroppen och han tittade häpet på böckerna. De kunde ge honom energi! Det var nytt!
Han tog några steg…han måste pröva…
Andäktigt satte han ena handen på Churchills memoarer. Samma fantastiska känsla! Han fungerade som ett laddningsbart batteri när han rörde böckerna! Ett livslångt kärleksförhållande till sina böcker hade slutligen gett resultat! Detta var ju ett tecken som omöjligt kunde misstolkas. Han hade tydligen en egen pluton, och det i tusental!
Det var bara att återkomma till hans krafts källa om han så behövde. De fanns där för honom.

Slutligen satte han sig ner på en stol som stod passligt placerad intill entrédörren. Det var viktigt med planering, tänkte han. Ingenting fick gå snett. Man skulle inte underskatta de andra. De var kloka och beräknande, men han kunde vara listigare.
Han måste in i hennes hus. Om han hade tur var det precis som förr när de var unga och gick ut och in i villan som var det en ungdomsgård. Då fanns nyckeln till ytterdörren instucken bakom ett knutbräde.
Om hon, Sonja, var någorlunda förnuftig borde hon ha tagit bort den, men ibland glömde människor. Det fanns en chans på tusen att det skulle vara så enkelt, annars fick det bli hammaren… och en trasa kanske…så det skramlade mindre. Han borde även söka upp ett par handskar. Han fick absolut inte skära sig, han fick inte blöda på sin skatt, om han hittade den.
Kaj skrockade segervisst. Han visste ju var de var gömda, hans böcker. Bengt hade berättat det redan för tjugo år sedan. Nogsamt hade han lagt den informationen på minnet.
”Plutonen” hade stulit dem av honom. En del affärer han hade gjort var en aning ljusskygga, det kunde han medge, men det hade varit rätt! De hamnade hos rätt person. Ingen annan än han kunde förstå skattens rättmätiga värde.
Han klädde sig i svarta smidiga kläder och ställde sig sedan framför spegeln. Han var redo! Framför honom i spegeln stod mannen som skulle ta tag i sitt liv. Den mannen var han själv! Vilken omvälvande tanke!
Väskan var packad. Det var bara att sitta ner och vänta in natten tillsammans med Hemingways Den gamle och havet. Han kände strålarna upp i armarna när han greppade boken. Det förvissade honom om att hans räddningsaktion inte kunde gå illa.

Klockan var halv ett på natten när han rullade in på gatan där Tornlundska villan låg. Det var släckt i nästan varje hus längs gatan. Det var alltså som han gissade, en sovande stad.
Han väntade ännu en halv timme innan han beslutade sig för att slå till. Sakta öppnade han bildörren och gled ljudlöst ut. Startnycklarna lämnade han i låset om det skulle bli snabb reträtt, och bildörren tryckte han sakta fast utan att göra större väsen av sig. Med något darrande ben tog han sikte på grindhålet. Svetten började rinna ner för pannan och han längtade plötsligt efter Hemingwayromanen, men den låg och väntade på honom där hemma och kunde inte vara till någon hjälp för honom just nu.
Med ryggsäcken på ryggen och lätt hukad sprang han över gräsmattan, noga med att inte trampa på grusgången och därmed röja sitt oinbjudna besök. Det var ett stort hus, absolut den största kaptensvillan i staden. Någon gång hade det funnits pengar, mycket pengar. Han tog det inte för omöjligt att de pengarna fanns igen. Sonja var en förmögen kvinna nu. De var sådana, hans forna klasskamrater. Pengar, pengar, de skulle bara ha pengar. Enligt hans mening var det den stammande fjanten Sven som tagit fram djävulen i dem.
Han försökte kalla fram deras ansikten på näthinnan medan han i skydd av några syrenbuskar stannade upp för att avvakta, men de dök bara upp i sneda deformerade vinklar med ögon som kisade surt och ogillande tillbaka.
Han gnuggade irriterat över ögonen. Bort med ansiktena!
Fokus, inte tappa fokus! Bara han nu fick sin skatt i sina händer skulle han för all framtid bryta med dem.

När han hade försäkrat sig om att han inte var iakttagen, gick han rakt mot baktrappan men tvekade sedan. Hammaren låg i ryggsäcken redo för att användas på ett fönster… men nog borde han ju ändå känna efter bakom knutbrädet först.
På höger sida om trappan… han trevade fumligt. Inte där… kanske längre ner… Herre Gud, den låg kvar! Vad tänker människan på som låtit den ligga kvar?
Inte brydde han sig egentligen, för nu låg den i hans hand. Försiktigt satte han in den i låset. Det gick hur lätt som helst.
Bara inte dörren knarrar.
Det gjorde den inte. Janne Waldén skötte om huset. Då fungerar lås och då knarrar inte dörrar. Allt gick hans väg! Röda mattan var utrullad för honom ända fram till skatten.
Vinden var i ryggen, han hade flow just nu och han kände hur kroppen slappnade av, stegen blev ledigare.

Sonja och döttrarna sov på övre våningen. Det hördes inte ett ljud från dem.
Han gick raka vägen till rummet där Sonjas mor en gång legat söndervärkt och sjuk. När var det? Tankarna tumlade om, det var länge sedan, en annan tid, en lyckligare tid. Snart skulle han åter vara lycklig bara han hittade böckerna.
Han hoppades innerligt att de fanns där det var sagt att de skulle vara. Bengt hade lugnande berättat för honom var de fanns, när han en gång oroligt frågat efter sina böcker.
I rummet fanns en garderob så stor att man kunde gå in i den.
De hade rivit ner innertaket och sänkt det för att göra rum för plåtlådor passliga att ha böckerna i. De skulle vara skyddade för gnagare var deras tanke… men tänk om de hade möglat istället? Oron rev till i honom.
Nej, de fanns därinne, oskadda och väntade på honom, han visste det.
Garderoben såg ut som man hade beskrivit den för honom. Det fanns belysning och han knäppte på den för att kunna se. Hammaren i väskan fick nu komma till användning. Han satte klorna under en list och bröt bort den. Nu var det enkelt att plocka bort några brädor. Han trevade med handen innanför. Han kände något, men måste ha någonting att stå på för att komma högre upp.
En pinnstol stod vid fönstret och han hämtade den. Ena stolsbenet slog i dörrkarmen och han stannade oroligt upp och lyssnade. Det hördes ingenting från övre våningen.
När han stigit upp på stolen och tagit bort ännu en bräda fick han mycket bättre räckvidd med armen.
Han kände lådorna direkt. Fylld av lycka plockade han ner dem en och en. Innan han ens hade hunnit öppna locket kom reaktionen. Blodet rusade till hjärnan och han stängde ute omvärlden.

Som han hade längtat efter dem och nu fanns de där i hans hand. Första lådan gick lätt att öppna. Originalmanuset av Strindberg! Nu stannade nästan hjärtat och hans fötter tappade kontakten med golvet. Jag svävar! upplevde han förvånat. Med manuset tryckt mot kroppen en stund kände han sig starkare. Han måste titta i den andra ladan. Åh, inventarielistan från Vadstena kloster, den hade han nästan glömt, och det privata brevet från Gustav V Adolf…
Det susade lätt i huvudet. Han hade fortfarande inte fått kontakten till golvet. Han prövade att gå. Han gled fram, svävade, ja absolut. Vilken makt hade inte det skrivna ordet!
”Hallå? Är det någon där?” Rösten kom från andra våningen.
Han motstod lusten att svara, fast han hade velat göra det. Sonja hade tydligen vaknat. Han stängde hastigt dörren, tog pinnstolen och spärrade handtaget med stolsryggen.
”Hallå?” Rösten var utanför dörren nu. Handtaget rördes, det kunde han se i ögonvrån medan han packade sin ryggsäck.
Hon bultade på dörren.
”Vem är det?” Hennes röst lät skärrad.
Hon kunde gärna vara rädd! Hade inte han fått lida under alla dessa år han varit skild från sina rättmätiga ägodelar? Med en lätthet som förvånade honom själv, krängde han ryggsäcken på sig.
Hammaren behöll han i handen. Den kändes som gjuten i hans hand, lagom tung, lagom avvägd.
Prövande svingade han den genom luften, luften som nu börjat skimra i en rosa-lila nyans.
Han satte handen på stolen som hindrade handtaget att röra sig, beredd att slå sig ut med våld.
Mansröster trängde genom virket i dörren, lirkade sig in genom nyckelhålet och gjorde sig uppmärksamma i hans öron. Hur många män fanns det där ute? Det lät som en hel manskör… Han var snabb och smidig, men kunde han klara av hur många som helst?
Det svajade till för honom och dörrens rektangel blev märkligt skev.
”Kaj! Kom ut!” någon ropade med hög röst.

Ja, han var Kaj, men inte vanliga Kaj, han var Kaj som var osårbar, som kunde sväva… Kunde han gå rakt genom väggen också?
Rösterna bakom dörren manade på medan han tryckte försiktigt på väggen. Den böjde sig, men det gick inte att ta sig ut.
Det fanns ju en lättare väg. Han hade inte tänkt på den utvägen. Han öppnade fönstret. Det var inte högt, inte ens två meter. Det kunde han lätt klara.
En man som han kunde utan svårighet ta sig upp på fönsterbrädan. Som en rovfågel satt han på huk på brädan och tittade ut i natten. Otroligt hur bra han kunde se! Han hoppade utan rädsla, förvissad om att hans förmåga att sväva.
Lite förvånad blev han nog när marken slog emot förbryllande hårt. En lätt smärta högg till i knäna och han föll framåt med ansiktet i gräset. Det sved trodde han, men när han försökte känna efter om han skadat sig kom kraften, den magiska kraften, skapad bara för honom, som omfamnande armar ur ryggsäcken. Armarna lyfte honom upp på benen och förmådde honom att börja springa. Lätt och ljudlöst som en japansk ninja löpte han över gräsmattan som buktade under hans fötter likt gungfly. Staketet kom emot…det såg han inte som något hinder…
Kraften i honom var som störst när han tog språnget över staketet. Han kände hur han svävade, upp…över…
Först en explosiv smärta, sedan…ett mörker.

Sonja kunde inte förstå vad som väckte henne. Sömndrucket låg hon och sträckte på sig för att få musklerna att vakna till. Någonting sade henne att hon borde stiga upp. Hon svängde benen över sängkanten och med hängande huvud försökte hon kvickna till.
Ett ljud, som ett buller… nu var hon plötsligt klarvaken. Kunde det vara möjligt? Var det någon i huset? Kanske någon av flickorna som inte kunde sova. Hennes hjärta började slå så häftigt att det smärtade ända upp mot halsen. Det är någon av flickorna. Hon intalade sig det för att lugna ner sig. Med öppen mun tog hon djupa andetag. Ljuden kom igen.
Hade hon något val? Hon måste titta efter. Med darrande händer gled hon in i sin morgonrock och knöt skärpet på samma gång som hon tassade ner för trappan. ”Hallå?” ropade hon och blev förskräckt över hur klen rösten lät.
Ljuden kom från hennes mammas gamla sjukrum. De tystnade tillfälligt. Skulle hon våga öppna dörren och gå in?
Hon tog i handtaget som inte rörde sig. Den första reaktionen på det var att hon blev lättad, men tvingade sig ändå till att bulta på dörren.
Hon trodde att hon skulle svimma av skräck när hon plötsligt hörde en röst bakom ryggen.
”Vad är det som egentligen händer?” Det var skumt i hallen där de stod, men hon såg till sin tacksamhet att det var Krister.
Hon kved. ”Ååååh, det är någon därinne…” sedan stirrade hon stumt på Krister. Hon fick inte sammanhangen att gå ihop.
”Varför är du här? Hur kom du in?”
Han hann inte svara för Janne rusade skramlande in via baktrappan.
”Va?” var hans hälsning och han spände ögonen i Sonja.
Sonjas mun öppnades och stängdes några gånger. Hon hade inte tid att vara förbryllad, hon var bara så glad att de var där.

Janne verkade inte road. ”Ja Kaj är där, det var ju han du behövde hjälp med. Vad gör han där?”
”Kaj? Är det Kaj?”
”Vad är det med dig kvinna? Har inte du skickat detta?” Han tog upp sin mobiltelefon och tryckte några gånger på den.

Sonja läste. Hjälp mig! Kaj är här! Fort! Sonja.
”Det där har inte jag skrivit. Det är sänt för tjugofem minuter sedan, då låg jag och sov.”
Krister ruskade förbryllat på huvudet. ”Jag fick ett likadant…”
Det kom mera ljud därinifrån och Krister slog sig med handflatan i pannan.
”…det är böckerna! Han hämtar sina jävla böcker. Jag hade helt glömt dem.” Janne fick ett utslätat uttryck i ansiktet. ”Böckerna för fan… Kaj! Kom ut!” ropade han med munnen nära dörren.
Det kom ett skrapande ljud ifrån rummet. Sonja kände igen ljudet.
”Fönstret, han öppnar fönstret.”
Alla tre svängde om och rusade efter varandra ut genom dörren. De mötte Anders på väg in och verkade inte bli förvånade, vilket Anders dock blev. Han följde ändå utan uppmaning deras snabba steg ut på gården. De kom precis lagom ut för att se Kaj göra ett klumpigt försök att hoppa över staketet.
En av staketstolparna trängde sig mellan ryggen och väskan och slog upp i bakhuvudet på Kaj som genast tuppade av.
Sonja slog förfärat händerna för ansiktet. ”Han slog ihjäl sig.”
De närmade sig honom tvekande, oroliga för vad de skulle få se. Ett gurglande ljud kom från Kaj och han rörde huvudet sakta åt ena sidan.
”Kaj, kan du höra oss?” Janne ruskade honom lätt.
Ett stön kom över hans läppar.
”Jag tror att han bara svimmade…Kaj! Säg något!” Krister gjorde sitt bästa för att få liv i honom.
”…ävlar…ni…”
”Han lever, men han kan vara svårt skadad.” Krister rynkade bekymrat pannan.
”Han är knäpp igen,” slog Janne fast.
”Jag förstår inte mycket av det här.” Anders slog ut med armarna. ”Går det att få en förklaring?”

Sonja sade inte ett ljud. Att se Anders igen efter så många år tog luften ur henne.
De andra förklarade så gott de kunde medan de såg på Kaj som kvicknade till mer och mer och kastade mörka blickar på dem.
Han försökte ta sig bort från fällan vid staketet, men han satt ohjälpligt fast.
”Vi måste ringa ambulans,” sa Sonja oroligt. ”Kaj, du måste få vård. Du är sjuk igen!”
”Vill inte! Vägrar!” Hans röst var stadigare nu.
Han flaxade vilt med armar och ben. Anders närmade sig honom bakifrån och öppnade väskan. Han plockade ur innehållet och gav det till Sonja. ”Ta för fan bort det här, göm det eller bränn skiten, men man bör inte hitta det på honom. Det blir alldeles för mycket att förklara eller hur?”
”Jag tar det.” Krister tog hjälpsamt böckerna av Sonja och gick direkt med dem till sin bil.
”Jag har ringt ambulansen…och polisen…ja han verkar ju inte direkt medgörlig.” Janne tittade sorgset på Kaj som vred och vände sig som en mask på metkroken.
”Ni har stulit allt av mig, allt, allt! Dööö!” Den stackars mannen sträckte ut en arm mot dem och fräste djupt ur halsen. ”Känn kraften!”
”Snälla Kaj, det är ju vi, dina vänner!” Sonja försökte få kontakt med honom, men i hans värld fanns inga gamla vänner.
De kände sig alla beklämda. På avstånd hörde de sirenerna från ambulansen närma sig.
”Vi kan ingenting göra för honom den här gången.” Janne suckade.” Usch tvångsintagning… Fy fan!”

Sonjas döttrar kom ut på gården, barfota, i bara sina nattlinnen. De hade vaknat upp av tumultet. Förstummade tittade de sig omkring.
”Mamma! ” Andrea ropade på henne oroligt och Sonja som direkt hade hört ropet från sitt barn, gick dem till mötes för att lugna.
”Men vad har hänt? Mon dieu!
Ambulansen hade hunnit fram, tätt följd av polisen. Mycket folk rörde sig på gården. Yrvakna grannar hade samlat sig i klungor för att spekulera i vad som var på gång.
”Det var ett inbrottsförsök av en förvirrad man. Vi tror att han har skadat sig, därför har vi ringt efter ambulans.”
Andrea såg sig omkring, hon kunde inte tro sina ögon. Blåljusens blinkningar lyste upp människorna som med allvarliga ansikten rörde sig på gården och hon fick plötsligt ögonkontakt med Anders.
”Mamma! Han är här…du vet…” Hon stirrade med öppen mun på mamman. ”Har han något med det här att göra?”
Sonja ruskade bara på huvudet. ”En slump, skulle man kunna säga.”
Hon behövde inte förklara mer för hon blev avbruten av en blåklädd polis.
”Är det ni som bor i huset?
”Ja, det stämmer…” Nu gällde det att få ihop historien…trovärdigt.
”Vi har några frågor vi skulle vilja ställa… Kan vi gå in?”
Över axeln såg hon Kaj, hårt fastspänd på en bår och hon tyngdes ner av djup bedrövelse.
”Den här vägen då,” sade hon tonlöst.

Den specialkonstruerade bilen för handikappade stod parkerad en bra bit bort på gatan, men de två som satt i bilen hade ändå bra sikt över Tornlundska villan.
”Det är över nu, kan vi fara hem nu? Jag vill ju inte att någon lägger märke till oss…inte du heller va?” Kvinnan bakom ratten talade.
Sven satt på passagerarsätet. Han lutade darrande huvudet bakåt mot ryggstödet och slöt ögonen. Handen höll så hårt om en lånad mobiltelefon att knogarna vitnade.
Den handikappade kvinnan, Svens granne, var förlamad från midjan och neråt till följd av en skidolycka. Hennes överkropp fungerade som vanligt, kanske bättre än förr och hon sträckte sig mot honom och befriade honom från telefonen.
”Du är en allt bra underlig människa du, Sven. Skulle det inte vara hederligast ändå att gå till poliserna där borta och ge dig till känna? De draggar ju för fan efter dig i hamnen nu. Man har arrangerat skallgång efter dig och vänner och släkt börjar så småningom ge upp hoppet…
Och så sitter du och lurar i en lägenhet, två dörrar ifrån din egen… det är fan…taskigt!”
Svens arm slog hårt och taktfast mot låret. Munnen förvreds och han kastade till med huvudet.
”Inte ä ...ännu…d...et värsta är inte över…” Han vände bort ansiktet för dölja en snyftning.
Grannen startade bilen och körde skickligt bilen därifrån med hjälp av bara händerna. Hennes smala ben hängde ledlöst ner för sätet.
Hon fyllde munnen med luft så att kinderna blev som bollar och släppte sedan ut luften med ett kraftigt ljud. ”Sven du skrämmer mig.”
Han svarade endast med en plågad blick och slog sig sedan hårt på benen igen.
”Alltså…du är den enda jag känner som skulle må bra av en liten släng förlamning.”
Hon knyckte på nacken och skjutsade hem honom till hans gömställe.

20

2011-12-12T16:51:00.002+02:00

Sonja suckade och försökte tvätta bort färg som envist kletat sig fast på tummen. Hon vände och vred på sina händer. Man kunde se tydliga spår av att hon numera skötte trädgård, gräsklippning och annat tyngre arbete själv. En märklig känsla av att hon tyckte om att se sina händer på det där viset, missfärgade av klorofyll, valkade av krattan och med ett plåster på höger pekfinger, hade nästlat sig in i hennes omdöme. Det var händer som passade Ön. De andra händerna som var välskötta med omsorgsfullt lackerade naglar passade till hennes riktiga liv, hennes liv bland lagar och förordningar, det liv som hon åtrått så hett sedan hon varit barn.
Inga hinder hade varit för höga för att nå fram till en plats där rättvisa skipades. Inte ens Andreas ankomst hade bromsat henne. Granska och söka, vrida och vända på argument, rannsaka, rannsaka, allt för att slutligen nå fram till en dom som ledde till rättvisa, hade varit hennes ledljus. Började det vara dags att omförhandla sitt liv nu? Rannsaka även sig själv? Vilken dom skulle i så fall förkunnas över henne?
Hon hade en hel del att fortfarande tänka över när det gällde hennes liv.
Dock, var det ändå dags att så småningom ta beslutet om hon skulle återvända till Luxemburg eller inte. Hennes arbete väntade på henne där. Vistelsen hemma på ön hade gjort henne gott och det fanns egentligen ingen orsak till att dra ut på ledigheten längre.
Förutom hemmet så fanns det ingenting som höll henne kvar på Ön. Hon hade träffat de flesta av sina vänner, besökt mammas grav, vilat sig… Tanken på att följa med sina döttrar när de återvände till Luxemburg hade dykt upp flera gånger den sista tiden. Hon hade ännu lite tid på sig innan hon behövde bestämma sig.

Fönstren i verandan skallrade lätt när hon stängde ytterdörren efter sig och gick in i hallen.
Telefonsvararen stod och blinkade igen. Troligen var det Neelas far som sökt henne igen. Hon sneglade surt på displayen.
Det var inget utlandsnummer. Hon kunde direkt konstatera att det var ett lokalsamtal. Någon från Ön hade sökt henne. Det var klart att det var trevligt att någon hemifrån hörde av sig, men hennes humör inbjöd inte till några pratstunder med ortsborna just nu. Hon tänkte inte ringa upp tillbaka. Om det var ett samtal av vikt, skulle man säkert ringa upp igen.
Hon sparkade av sig skorna ovanligt slarvigt för en gångs skull och gick barfota över den kraftiga parketten in i hennes morfars gamla arbetsrum. Det stora skrivbordet av valnöt stod fortfarande kvar. Det är inte lätt att flytta på en sådan pjäs.
Hon klickade på datorn som stod på bordet och satte sig för att läsa sina mail. De flesta var från hennes arbete. Mailen strömmade in dagligen även om de hade minskat avsevärt. Hon var ju inte där och höll elden brinnande. Hon svarade på några mail som var sända av hennes sekreterare.
Den lojala tyskan som hon anställt höll det mesta flytande ännu, men om hon inte snart återvände till sin läst så skulle det komma att bli problematiskt. Ju längre hon var borta, ju svårare skulle det bli att gå tillbaka. Det var vad hon trodde.
Hennes ögon svepte över texten som hon scrollade fram på skärmen.
Sven hade skrivit något!
Så ovanligt! Det brukar han aldrig göra. Hon hade fått för sig att han levde i sin lilla värld isolerad med sig själv, i originalet Svens värld.
Nyfiket öppnade hon mailet.
Det var inte långa utlägg. Han hade aldrig tyckt om bokstäver. De hade alltid varit ett hinder i hans liv.

Det är så svårt att förstå. Det som verkar vara tryggt och stabilt när man ser med ögat, är mörkt och hotfullt när man räknar med pennan. Det som är varmt är kallt. Det som är grunt är djupt.
Mina räkningar stämmer inte längre med facit. Någon gång måste jag ha räknat fel, ett stort olycksbådande fel. Om det är så, kan vi alla vara helt odelbara med tryggheten.
Jag måste få veta. Vad har du gjort Kaj? Tänk tillbaka! Ni satt bredvid varandra i skolan.
Hjälp mig! …och dig själv.

Vad menade karln? Hon läste igenom meddelandet flera gånger och kom fram till slutsatsen att hans räknande nu hade gått över gränsen till vad som var hälsosamt för honom.
Vad hade hon gjort Kaj? Ingenting, vad hon kunde erinra sig. Han hade varit sur och grinig under sin värsta maniska tid, men han hade varit lika svår mot alla.
Vad hade hon gjort Kaj? Nej, hon kunde inte för sitt liv komma på vad det skulle vara. Svens kryptiska svammel skapade ändå en viss oro hos henne som inte ville släppa taget.
Om hon förstod meddelandet rätt var det en form av varning, att Kaj på något vis skulle vara ett hot mot hennes person. Det kunde hon inte tro på…eller kunde hon?
De hade alla sett det… miraklen Sven åstadkommit med deras ekonomier. Även hans förutspåenden om framtiden kunde ibland på ett nästan spöklikt sätt slå in. Om han hade uttalat sig om något, hur märkligt det än lät, kunde man inte bortse från det. Hon ruskade på huvudet åt sig själv.
Tänk om de hörde hennes resonemang, de andra kallhamrade juristerna vid Europadomstolen i Luxemburg.
Hur skulle man kunna fälla några rättvisa domar om bevisförningen stödde sig mot gissningar och antaganden?
Om det dessutom handlar om några lösryckta antagande och märkligt framförda varningar av en person med bevisat stora sociala störningar? Ja det säger sig självt att tillförlitligheten inte är speciellt stor. I Europadomstolen kände man inte Sven, men det gjorde hon.
Det gick inte att bortse från att hans profetior kunde få oraklet i Delhi att framstå som en illa informerad väderflicka.
Borde hon alltså bli rädd nu? Rädd för vad?

Hon nappade tag i telefonkatalogen och sökte fram Svens nummer. Det var identiskt med numret på telefonsvararen. Så hade hon alltså rett ut den saken.
Med smattrande snabbhet knappade hon in hans siffror på telefonen och väntade på att signalerna skulle gå fram. Signal efter signat tonade i luren och hon muttrade över sig själv över att hon inte ringt upp honom direkt.

Hon hoppade högt när det smällde till i ytterdörren och tätt efter kunde hon höra flickornas ivriga pladder. Sven verkade inte svara så hon lade på luren och vände sig mot sina döttrar.
De hade båda två den där minen, minen som avslöjade att något hänt, men denna händelse var egentligen en hemlighet, dock inte mera hemligt än att det gick att lirka fram.
”Hej mamma!” hojtade de hurtigt medan de båda trängdes framför hallspegeln. Alltid fanns det något som kunde rättas till.
Sonja försökte minnas hur hon hade varit själv. De enda bilder som dök upp för henne var hon och Berit med näsorna djupt i läroböckerna. Sådana var vi.
Saknaden efter Berit fanns fortfarande, men hade med åren tonat ut. Det var obegripligt att hon var borta …så märkligt det blev. Vad hade hon gjort ensam i ett gammalt fågeltorn och det alldeles innan mörkret föll? Berit som aldrig tyckte om äventyrligheter. Hon avskydde allt riskabelt och skulle garanterat ha allt klart för sig. Tanken på att Berit skulle ha gått upp i ett gammalt murket fågeltorn ensam, stämde inte med den Berit Sonja kände.

Flickorna slöt upp på var sin sida om henne vid skrivbordet.
”Nå Andrea, går bilen bra?”
Andreas armar slöt sig omedelbart runt Sonjas hals.
”Å tack mamma! Den är snabb som en pil.”
”Jag kunde just förstå det.” Sonja lossade hennes armar från halsen och gav henne ett tvetydigt ögonkast. ”Finns det någon plats av värde på ön som inte fröknarna har besökt? frågade hon sedan lite retsamt.
”Nej det var just det, mamma. Vi har varit precis, absolut, fullständigt överallt. Vi har besökt alla ställen du någon gång talat om och vi har träffat alla som du någonsin nämnt. Precis alla!”
Sonja skrattade. ”Ja då förstår jag varför jag knappt sett till er.”
Andreas ansikte blev allvarligt.
”Precis alla, mamma…”

Sonja rynkade pannan och tittade på Andrea som såg spänd ut, sedan tittade hon mot Neela som bara ryckte på axlarna. Då gick det upp för henne.
”Du har träffat Anders! Ni har varit och pratat med Anders!”
Neela pekade på Andrea och så gick hon ut ur rummet.
Det blev tyst mellan mor och dotter.
”Du kan inte neka mig det, mamma. Du har hållit honom ifrån mig i hela mitt liv! Nu gör jag som jag vill!”
Andrea hade taggarna utåt, helt säker på att mamman skulle bli upprörd. Det blev hon, men inte för att Andrea hade tagit eget initiativ utan mest för att det gjorde så ont att tänka på honom.
”Är du arg nu?”
Sonja röst darrade lite när hon svarade.
”Jag är inte arg, det har jag inte rätt till att vara. Det är bara …han visste ju inte om det! Sa du vem du var?”
Hon nickade. ”Till slut, först pratade vi lite hit och dit. Jag berättade att jag var din dotter. Han verkade så intresserad och snäll. Till slut berättade jag att han var min pappa. Förlåt mamma.”
Tårarna flödade över i hennes ögon.

Sonja tittade ut genom fönstret. Hon kunde se gatan och husen på den andra sidan. En äldre kvinna kom ut på en trappa och slog några snärtiga slag mot ytterväggen med en dammvippa.
Alldagliga företeelser i en till synes alldaglig värld.
”Hur tog han det?”
”Jag trodde att han skulle svimma. Är du säker? Är du säker? upprepade han flera gånger. Sedan var han tyst länge, så länge att jag trodde han samlade krafter att köra bort mig från huset. Mamma!... han frågade när jag var född och när jag berättade, så tänkte han en stund igen.
Sedan började han skaka. Då trodde jag att jag tog död på honom, men han satte bara händerna framför ansiktet. Då tänkte jag att det var bäst att gå, men när jag rörde på mig tittade han upp och bad mig stanna lite till. Han tittade och tittade på mig, sedan tog han tag i min hand… Det var den första gången han tog i min hand, mamma.”
Hon snyftade till och drog med handryggen mot näsan. Sonja satt blickstilla och lyssnade.
”Han ledde mig till en spegel och vi stod tysta och tittade på det som var helt uppenbart. Våra ögon var så lika, så lika.
Sedan sa han…” Hon svalde. ”…sa han att…jag skulle hälsa åt dig att han skulle komma och strypa dig. Usch, vad han var otäck plötsligt. Hälsa det till den där karriärlystna apan! sa han.
Åh, förlåt mamma! Jag visste inte att han skulle bli arg på dig, det visste jag inte. Förlåt!”
Sonjas hjärta slog hårt. Hon drog ner Andrea i sin famn och höll henne där fast hon var alldeles för stor. Hennes långa ben sträcktes ut över golvet. Hon gungade henne sakta som när hon var liten.

Sonja bröt tystnaden.
”Det är jag som skall säga förlåt. Det har varit grymt av mig att du inte fått haft din egen pappa, men när jag träffade Neelas pappa var han så fin mot dig. Ja missförstå mig inte, han hindrade mig aldrig att ta kontakt med Anders. Jag var bara så rädd för att bli låst vid den här vindpinade Ön, stelna fast i allt det gammalmodiga tröga. Du måste förstå, allt det jag drömt om…du vet ju själv vad jag jobbar med. Han kallade mig för karriärlysten…det är ju sant! Men, det kunde lika gärna ha varit sagt om honom.”
”Tror du han kommer och skall strypa dig nu? Kan han vara så galen?”
Sonja log lugnande. ”Nej, han kommer inte och stryper mig. Han är bara riktigt, riktigt arg och det kan man ju förstå, eller hur?”

Båda hade lugnat ner sig något.
”Var hans fru hemma?”
Andrea mungipa drogs åt ena hållet. ”Mmmm…” Hon nickade jakande. ”Det var lite klumpigt förstås. Hon såg mig, men jag är övertygad om att hon inte visste vad vi pratade om. Hon var mest ute på gården. Det var underbart vackert där förresten. Det finaste stället vi sett på hela ön och vi har sett en hel del nu.”
”Åh, herregud, var ni nere vid Karsfjärden? Hur hittade ni dit?”
”Det var inte helt lätt, men vi fick tag i en bättre karta än den du gav oss och sedan gick det bra. Visste du förresten att hans fru är den där långa smala på caféet?”
Sonjas omärkliga nickning tolkade Andrea som ett ja.
”Ha ha, den där magra Betty spagetti människan, istället för dig, mamma.”
”Om du undrar vad det handlar om, så är det bara livet… som är som ett nöjesfält. Spöktåg, lyckohjul och bergochdalbanor, det är bara att välja attraktion.”
Så pinsamt att hon inte kunde hitta på något bättre att säga till flickan. De var båda upprivna, vem kunde tänka klart då? Vad gjorde egentligen det hela för skillnad? Nu vet han!...okey…och vad gör det? Ingen hade något krav på den andra. Det var bara det att nu visste han.
Neela tittade försiktigt in genom dörröppningen.
”Har du lyssnat va?” Andrea såg låtsassurt på henne. ”Du fattar bara mer och mer svenska va?”
Neela trutade med läpparna, sen log hon. ”Oui.”

Kommissarie Rune Mattsson gick och stegade försiktigt bland glassplitter och utspridda papper i Sven Lönnblads lägenhet. Det var en handikappanpassad lägenhet utan trösklar och med breda dörrhål. Alla lägenheter låg på markplan och man kunde lätt ta sig ut på ett område lagt med stenplattor, kantat av lite gräs och någon buske.
En upprörd assistent eller vän hade ringt till polisstationen och anmält sin klient försvunnen.
En sådan anmälan brukar i allmänhet inte bidra till någon större rusch på stationen, för det var mer än vanligt att någon socialarbetare eller anhörig anmälde någon förvirrad person försvunnen. Den första åtgärden brukar då vara att fara hem till den försvunna personens barndomshem, eller dess närhet. Vanligtvis finns de där.
Den här gången hade mannen som tydligen i många år gått hem till Sven och städat och tittat till honom i allmänhet, så inlevelsefullt beskrivit röran i lägenheten, av glassplitter och omkullvälta möbler, att man hade kört till den förmodade brottsplatsen med påslagna sirener. När patrullbilen kommit till platsen och den bekymrade anmälaren hade visat dem in i lägenheten, tyckte de att det var bäst att även kontakta kommissarien.
Det såg onekligen illa ut. Fönstret i altandörren var krossat från utsidan, därav glassplittret på golvet. Inne i lägenheten hade pärmar och böcker rivits ner från hyllorna som täckte ena väggen. Vissa av pärmarna hade tömts på sina papper och spridits ut över golvet. Försiktigt lyfte han några papper från golvet och tittade på dem. Siffror, mängder av siffror och tal på varje papper. Ett namn var, vad han tyckte, mödosamt nerplitat på ett av pappersarken, Janne Waldén gick det tydligt att läsa. Det var ju den store byggnadsentreprenören som nästan alla anlitade.
Alla anbud på storbyggen brukade han utan större konkurrens räkna hem och man kunde ofta läsa om honom i lokalbladet. Nu fanns hans namn nedklottrat på ett papper hos denna kuf till karl. Det var anmärkningsvärt… och vad som var mera anmärkningsvärt, var fanns kufen?

Rune Mattsson tittade misslynt på sina kollegor som trampade omkring i glaset så det krasade under deras fötter. Snart skulle alla spår av vad som hänt vara utplånade. Ett fotografi insatt i en metallram föreställande en ung man hängde på väggen. Det hade undgått förstörelseraseriet och Rune Mattsson såg frågande på assistenten som nickade. ”Jo, det är han.”
Nu vände han sig till de andra poliserna.
”Kan ni ta bilen och titta er runt i omgivningen. Han kan ju finnas i närheten, så enkelt kan det vara. Kopiera det där fotografiet och dela ut det till andra patrullbilar.”
De försvann ut genom dörren med kort och även ramen.
”Han är alltid hemma på tisdagarna, han väntar på att jag skall komma,” protesterade Svens assistent.
”Ja, det kanske brukar vara så, men nu verkar inte allt vara som vanligt eller hur? Han är inte hemma just nu vad jag kan se.”
Assistenten tystnade och såg lite ledsen ut och kommissarien tillade hastigt.
”Han dyker nog upp snart och förklarar vad som hänt. Hur kom du in i lägenheten förresten?”
Hastigt fumlade assistenten i framfickan på sina jeans och visade upp en nyckel med en plastbricka fäst till. ”Nyckel, jag har haft hans nyckel i många år.”
Kommissarien såg nöjd ut av det svaret.
”Kan vi få behålla den en tid. Vi behöver komma och gå i lägenheten framöver.”
Utan ett ord till protest räckte den andre över nyckeln som kommissarien tacksamt tog emot. SVEN stod det på plastbrickan.
”Vi borde nog gå ut härifrån och lämna över arbetet till en tekniker. Vi andra skall koncentrera oss på eftersöket.”

Han satte vänligt armen bakom assistentens rygg för att fösa ut honom. I hallen stannade han upp och tittade eftertänksamt på telefonen. Den hade display.
Noggrann med att inte lämna allt för mycket spår efter sig tog han en penna ur kavajens innerficka och tryckte med den fram informationen i telefonen. Han noterade numret från senaste samtal som ringts till Sven. En telefonkatalog låg bredvid telefonen. Försiktigt med pennans hjälp sökte han upp vem som var abonnent till det numret. Estrid Anderson, med adress i innerstan.
Det fanns ju bara stora villor där på den aktuella adressen. Tornlundska villan måste det vara! Den var väl obebodd vad han trodde, men ibland fanns det folk där som höll huset i skick. Hade han inte till och med någon gång sett Janne Waldén där? Han försökte dra sig till minnes…ja han blev mer och mer övertygad om det.
Ute på gården ringde han till den enda kriminalteknikern som fanns att tillgå på ön. Han blev lite sur över att måsta avbryta sin ledighet för något som verkade vara en knäppgök som dragit iväg på egna äventyr. Men om chefen ringde så var det väl bara att komma. Rune Mattsson förstod hur han tänkte, men stod på sig. Någonting sade honom att det låg något djupare under ytan. Han kunde ju ha fel förståss… i vilket fall som helst var de inte nerlusade med arbete just nu, så det var bara att tuta i stora basunen och få folk att börja jobba.
Han fick ett infall och knappade in numret till Estrid Anderson. Han lät tankarna cirkla runt det förstående arbetet. Karlen måste ju ha någon närmast anhörig. Assistenten stod och rökte en bit ifrån. Tur att han inte gått därifrån. Han behövde ha mer information om Sven.

”Sonja Anderson.” Häpet studsade Mattsson till. Det svarade i telefonen och han hade nästan glömt att han ringt upp.
”Du talar med kriminalkommissarie Rune Mattsson. Är Estrid Anderson anträffbar?”
Det blev tyst i luren en lång stund.
”Mitt namn är…” sa Rune igen.
”Jag hörde första gången även om jag inte trodde mina öron. Estrid har varit död i över tjugo år…hon var min mor. Vad…gäller saken?”
Rune Mattsson kände sig dum även om han inte direkt kunde rå för det.
”Jag ber om ursäkt, men hennes namn var faktiskt i telefonkatalogen. Det är ju inte så lätt att veta då,” försvarade han sig.
” Jag har varit hemma så litet. Det har helt enkelt inte blivit av att ändra…Alltså, vad handlar det egentligen om? Polisen?”
”Har du eller någon annan ringt upp Sven Lönnblad de sista dygnen?”
”Sven? Vadå?” Han hörde henne flämta till och med svagare röst undra…”har det hänt honom något?”
”Skulle det kunna det…hända honom något?” kontrade han.
”Men polisen ringer, en kommissarie…det måste föreligga ett problem av något slag.”
”Vem har ringt?”
”Jag, men han svarade inte. Det var igår på eftermiddagen.”
”Varför sökte du honom?”
”Det vet jag inte…alltså det var han som hade sökt mig först. Jag såg det på min telefonsvarare. Det var ovanligt måste jag medge. Han brukar inte ringa ofta. Aldrig nästan, när jag tänker efter.”
”Hur känner du honom?”
”Han är en ungdomsvän. nu får du tala om vad som har hänt, annars säger jag inte ett ord till.”

Hon blev plötsligt barskare i rösten. Rune Mattsson blev överraskad. Det var flera år sedan någon talat till honom med en så myndig stämma.
”Han är försvunnen och hans assistent påstår med bestämdhet att det inte är som det skall vara. Han brukar alltid finnas på plats när han kommer.” Han gjorde en paus. Han förväntade sig att han skulle få en reaktion från personen han talade med, men det var helt tyst.
”Det verkar dessutom som han har haft ett inbrott i lägenheten. Någon hade brutit sig in via balkongen. Vet du om han har något som är värt att stjäla?”
Nu fick han reaktion.
”Försvunnen? Vart skulle han ha tagit vägen?
”Ja det är det vi försöker nysta i nu. Vart kan han ha tagit vägen?”
Det klickade till i telefonen. Han fick luren i örat, som man brukar säga.
”Det var som fan! Hon skall inte tro att hon kan göra så där,” mumlade han.
Bestämt tryckte han på återuppringningsknappen och lät signalerna envist surra i örat. Ingen svarade. ”Helvete!”
Vant körde han ner handen i kavajfickan och tog fram ett anteckningsblock och skrev ner hennes namn. Under skrev han Janne Waldén. Polisbilen strök sakta längs gatorna och Rune Mattsson följde den med ögonen. Det var inte hans sak, men han fick väl ta på sig att knacka dörr. Någon borde väl ha hört någonting.

Han gick tillbaka och ringde på dörren bredvid. Ingen öppnade. Däremot öppnades nästa dörr utan att han behövt ringa på. En kvinna i rullstol tittade ut.
”Har det hänt något?” undrade hon.
”Har du någon aning om var Sven Lönnblad kan hålla hus?”
”Inte en aning, jag har inte sett honom…” hon tänkte efter…”…sedan igår. Han gick ut för att handla trodde jag.”
”Har du hört något extra ljud från hans lägenhet?”
”Ja när du säger det så var det ett ljud som jag reagerade på. Få se nu…igår på eftermiddagen, just det.”
Hon verkade nöjd över att ha kommit ihåg.
”Du såg ingenting utöver det vanliga?”
”Nej, och jag tänkte inte mer på det.”
En bil bromsade in bakom kommissariens rygg och han fick överraskande se en mörk kvinna hoppa ur bilen.

”Tack då,” sa han nu något splittrat till grannen för han såg bara på kvinnan som kom rakt emot honom.
”Mattsson?” frågade hon. ”Sonja Anderson, ” tillade hon nästan direkt och sträckte ut handen till hälsning, efter att hon fått en kort nick från kommissarien.
”Menar du med allvar att Sven är försvunnen? Bara så där? Inget meddelande? Inte ett ord till någon?” Solglasögonen var uppsatta på hjässan och höll upp hennes lugg. Hennes ögon blev mer framträdande och de spändes oroligt i honom.
”Ja.” Han böjde sig över henne och såg rakt mot henne utan att vika med blicken.
”Det brukar annars vara jag som ställer frågorna.”
Hon låtsades inte om honom. Jäkla människa! hann han tänka.
”Finns det spår av strid, blod, saknas något?”
”Det är fortfarande jag som ställer frågorna.”
Hon tystnade faktiskt till Rune Mattssons lättnad.
”Vi vet inte om något saknas. Det är en fruktansvärd röra där inne…”
Ett oroligt ”Åååh!” kom från henne.
”Vi kan inte gå in, vi måste vänta på teknikern först.” Hon nickade förstående, men stirrade mot Lönnblads stängda dörr.
”Hurdant sökande har du satt igång, bara med några patrullbilar?”
”Enligt gängse metoder,” svarade han stelt. ”Kan du svara på varför Janne Waldéns namn finns på papper där inne?”
Blicken på dörren flackade ut och han tyckte att hon sökte efter orden.
”Han är också en ungdomsvän…det…Sven hade lite egenheter för sig. Du kommer säkert att hitta mitt namn där också och kanske flera andras. Det är ingenting att bry sig om. Detta är en handikapplägenhet! Det är inte för skojs skull han bor här. Det han säger och gör…jag menar att tillförlitligheten…Oberoende hur det är med den saken är jag väldigt orolig för honom. Kan jag inte få gå in?”
”Försök inte!” Två hårda ögon spändes i henne och hon suckade och sa: ”Då ringer jag Janne!”
”Stopp! Det skall jag göra först!” Rune Mattsson såg kriminalteknikerns bil köra in på gården och parkera. Förbaskade kvinna!
”Jaha? Är det inte bäst att så många som möjligt söker honom? Nähä! Då ringer jag Bengt!”
”Och vem är Bengt?” Hon var redan på väg mot bilen. ”Stanna!”
På höga klackar klapprade hon iväg utan att låtsas om honom. Teknikern stod och slog ut med armarna. Han undrade var han skulle gå in. Rune Mattsson suckade tungt och gick för att visa honom.

De hade inte varit länge i lägenheten när dörren öppnades. Nu var hon inne i alla fall!
”Jag kan få dig fälld för myndighetstrots,” morrade han mellan tänderna.
Hon stirrade på oredan och det gladde honom att hon tydligen kunde bli ställd, men han behärskade sig och visade inte sin triumf när hon talade och hennes röst var sprängfylld av oro.
”När ni hittar honom eller han dyker upp…om han har hamnat i någon sorts trubbel, skall han inte säga ett ord innan han kontaktat mig. Förstår du?”
Hon räckte över sitt visitkort. ”Jag har ringt Bengt. Han kommer. Han vet det mesta om Sven, vad han gör, vad han tänker, tycker om. Jag föreslår att du tar hjälp av honom.”
Hon vände direkt och var försiktig att inte röra något när hon gick ut genom dörren.
Mattsson tittade ner på visitkortet.
”En advokatjävel! Vem är du egentligen Sven Lönnblad? Och var fan är du? Är du ens vid liv?”
Han tittade bekymrat på teknikern som penslade på datorn.

19

2011-12-12T16:49:00.002+02:00

Beate stod och räknade flaskor. Tolv flaskor rött och åtta flaskor vitt…visst skulle de ha efterrättsvin också? Hastigt tog hon upp ett anteckningsblock. Nej, inget efterrättsvin. Det var den förra middagen hon ordnade som skulle ha det. Det var en 40 års middag, nu skulle hon förbereda en 60 års mottagning. Snabbt plockade hon ner flaskorna i lådor. Så märkligt att hon blandade ihop den saken. Innerst inne visste hon orsaken till att det plötsligt rörde ihop sig. Hon hade arbetat intensivt den senare tiden, kanske något för mycket för hennes spensliga kropp.
Cateringfirman gick strålande och caféet också. Hon hade flera anställda, kompetenta och duktiga, men det var svårt att släppa ifrån sig ansvaret. Hon var själva företaget.
Hon trodde att hon skulle må fysiskt illa om hon inte hade det överblickande ansvaret.
Företaget, hemmet och hennes man var den heliga treenigheten och hon själv var ögat, det allseende, inom den sfären.
Resten fick vara. Det pyrde och krigades i världens många hörn. Polarisarna smälte med expressfart, algchocker i badvikarna, salmonella hos tamhönsen… Vad brydde hon sig om det?
Om hon skötte sitt, fick resten av världen sköta det andra. Livet var perfekt som det var just nu. Anders hade vant sig med att hon arbetade sena kvällar, ibland långt ut på natten.
Han klagade aldrig på det. Det fanns alltid mat förberett för honom om han inte bestämt att han skulle äta ute. Ofta dök han upp på caféet och åt en ”dagens” eller en av de smårätter som erbjöds. Det var både billigt och praktiskt, inte för att de måste tänka på pengarna, men likt hennes mor skulle ha tyckt, så var det en aning ofint att visa att man hade pengar, så enklast möjligt var bäst.
Tanken på hennes mor gjorde att hon kunde samla sig igen.
Det är hon som stöttat och sporrat mig, så jag kunnat formas till den jag är. Det jag kan har hon lärt mig. Allt gott kommer från min underbara mamma. Mitt praktiska handlag, ordningssinnet, känslan för det perfekta och för skönheten. Hon har också gett mig arvsanlaget till min långa graciösa kropp. Hon var mitt centrum när jag var liten. Var finns du nu? Jag var inte redo att klara mig utan dig. Ingen av oss var redo när du tynade bort och plötsligt bara dog.
Som så många gånger förr gick hennes tankar till tiden när mamman levde.
Då var hon ögat.
Flyktigt drogs en tanke till fadern, men försvann lika fort. Livet blev bra mycket lättare att leva om man inte tänkte på honom. Hon ville inte kännas vid att hon ärvt något av hans egenskaper.
Kontakten till brodern var helt bruten. Det förvånade henne att det blev så. Som barn hade de varit så nära varandra, så nära som tvillingar sägs vara.
Jag kunde känna hans oro, när rädslan brann i honom. Det var han som fick slita ont av faderns våldsamma natur. Ja, fadern var en elak människa. Hur elak var det nog ingen utom familjen som visste. Den stränge lärarens tillkortakommanden under dagen skulle alltid gå ut över någon. Men mamma skyddade alltid mig. Hon flyttade in till mitt sovrum och höll alltid ett vakande öga på mig. Hon blev som bara min.

Slutligen lade hon ner en korköppnare inlindad i en kökshandduk i en av vinlådorna, noggrann med att etiketterna inte skulle skadas.
Hon såg sig omkring i caféets kök. Rostfria arbetsbänkar och skåp, blänkande klinkers på väggarna. Köket var toppmodernt och höll gott och väl mer än EU-standard och var hennes stolthet. Det stod i klar kontrast till serveringen som hade hållit sin stil med rutiga dukar i tjugo år nu. Folk vill känna igen sig. Man tycker inte om när saknaden sticker hål i tillvaron även om det handlar om bagateller. Själv hade hon känt saknad när man gjort en ny sträckning av vägen som ledde ut ur staden norrut. Den gamla var borta! Var fanns den nu? Hon skulle aldrig mer få se den.
Saknad! Hon visste vad saknad var fast Anders hade lagt helande olja över de djupaste skrubbsåren från barndomen, bara genom att finnas, genom att han var den han var.
Kärlek! Hon kunde känna sann kärlek också. Den som blev älskad av Beate Larsson skulle aldrig behöva tvivla på om man var värd att älskas.

Hennes arbetskamrat sedan många år stod en bit ifrån och lade den sista handen vid tårtbakelserna som förbereddes för morgondagen. Vant lade hon gelatin över sockrade jordgubbar. Det var kväll och det var inte många cafégäster som hittat in. Sin vana trogen att alltid ha överblick, gick hon ut i caféet för att se om den unga flickan som var anställd bara över sommaren, hade börjat städa undan inför stängningen. De var tillsagda att göra det lite omärkligt, så att gästerna inte tog notis om det.
Flickan satt på huk bakom disken och torkade av hyllor med en våt duk. Hon gjorde precis som hon blivit tillsagd, konstaterade Beate nöjt. Hennes fina café, hennes stolthet! Hon hade vetat det direkt! Det hade stått helt klart för henne, när hon såg annonsen i tidningen för över tjugo år sedan, att det gamla caféet skulle bli hennes. Lokalen ropade efter hennes praktiska händer. De två gamla damerna som drivit rörelsen nästan hela sitt liv, hade slutligen bestämt sig att lämna sitt livsverk. De hade skött allting väl, men utan någon förnyelse de senaste trettio åren.

Märkligt nog hade det blivit ett livsverk även för Beate. Ett verk som satte hennes liv i positiv rörelse, i en tid som var en brytningstid för henne. Hon hade varit i en period av personlig utveckling. Hon tänkte tillbaka på den tiden som hennes andra födelse. Hon blev till den person hon var idag, framgångsrik i yrket och tack vare Anders även på det personliga planet. Känslan av fullkomlighet var aldrig långt borta. Tankarna på att hon inte kunde få barn hade hon lämnat bakom sig. Det gjorde inte så ont mera, nej, allt gick planenligt.
Ett enda smolk fanns i bägaren, som ibland dök upp och krusade den släta ytan, var den totala brytningen med hennes bror. Var fanns han?
Tur att mamma inte lever och behöver uppleva saknaden efter honom. Beate kunde inte förstå vad som flög i honom när han bara försvann sådär utan att höra av sig det minsta. Inte ett kort eller ett telefonsamtal på nästan tjugo år hade han skickat. Levde han ens? Tänkte han någon gång på henne? Skulle de någonsin få träffas igen? Hon hade sakta men säkert fått ge upp tanken på en förening av syskonen igen. Han måste ha mist allt förnuft.

Mekaniskt, så som hon gjort så många gånger förr, tog hon en bricka för att samla in disk. Hon plockade glas och koppar och torkade bordskivor. Dukar rättades till och vaserna med prästkragar sattes mitt på bordet. Det var snart dags att stänga. En liten grupp av pensionärer satt med urdruckna koppar framför sig, vid bordet bredvid några unga flickor. Helt på andra sidan rummet hade några tonårskillar dråsat ner på de sirliga caféstolarna och smuttade nu i det längsta på sin läsk. Lite nu och då sneglade de över mot flickorna.
Beate log lite åt de uppenbara ögonkasten.
En stor fläkt i taket gjorde atmosfären i lokalen frisk och lätt att andas. Ett fönster hade dessutom öppnats på glänt och man kunde höra stegen från de förbipasserande och spridda röster som då och då sökte sig in. Sommarkvällen var ljummen och rofylld.

När pensionärerna plötsligt reste sig och lämnade lokalen skyndade hon sig att börja duka av. Flickorna bakom hennes rygg hade en karta upplagd på bordet och samtalade lågt med varandra. Det lät som franska så hon gjorde hastigt en bedömning att de var turister. Det kunde man ju ha förstått utan att ha hört deras språk. Den ena flickan var färgad och det fanns inte många mörkhyade på ön. De som fanns kände hon till. Undra på att pojkarna tittade intresserat. Söt var hon som en chokladbit. Alla ungdomar är väl söta förstås, även den ljusa flickan såg rar ut. De hade sina huvuden tätt ihop för att båda skulle kunna ta del av kartan.
Brickan fylldes med porslin och Beate drog just upp en vissen blomma ur vasen, när hon blev tilltalad.
”Ursäkta, kan jag få fråga?” Den ljusa flickan talade på bruten svenska.
”Naturligtvis.” Beate riktade leende uppmärksamheten till dem.
”Idag har vi kört omkring med bil på ön. Vi har varit så långt vägen sträckte sig norrut och sett de höga klipporna där. Vi hade också tänkt ta färjan ut till Utskär, men insåg att det skulle ta en hel dag.”
Den mörkhyade sade något på franska och pekade på kartan där färjläget låg. Den andra nickade och såg sen upp på Beate.
”Kanske det får bli någon dag senare, kanske nästa vecka.” sade hon, kanske mest riktat till sig själv.
” Nu tror jag att vi har fått tag i en för gammal karta över Ön. Det är något i vägbeskrivningen som inte stämmer. Vi körde fel flera gånger.”
Flickan såg uppgivet på Beate. ”Du känner väl till Ön?
Beate nickade och lade huvudet på sned. ”Jag skulle tro det. Jag har bott här hela mitt liv. Vad är det ni funderar på?” frågade hon vänligt.
Flickan sökte en aning efter orden. ”Skogsväg” sa hon. ”Vi körde på en väg som ledde rakt in i skogen. Det blev svårt att vända bilen när vi insåg att vi kört fel. Den blev väldigt smal och ojämn.”
Beate böjde sig över kartan och kunde bara hålla med flickorna att den var något ålderstigen.
”Vi fick den av vår mamma. Vi borde ha förstått att den var oduglig.” Flickan log när hon talade och verkade inte så bekymrad.
De var syskon! Det hade hon inte trott. Den mörka flickan med de vippande flätorna var antagligen adopterad. Det sög till i magtrakten. Adoption! Adoption hade varit en möjlighet för Anders och hon, men inte ens det hade det blivit något av.

Flickorna tjattrade på franska igen och den ljusa som talade svenska studerade kartan noga igen. Med rynkad panna följde hon med fingret längs vägen som ledde ut till Karsfjärdshemmanet.
”Vi hade bara tänkt bada och sökte efter en vik som mamma talat om. Skogsvägen är inte utmärkt på kartan, så vi tog fel, vi trodde…” En tydlig ryckning på axlarna visade att hon inte förstod varför de kört fel.
Beate var förbryllad. Det fanns ingen egentlig badvik längs vägen. Sommarstugorna låg på rad efter varandra och hon visste att all strand var privat ända fram till hennes marker. Vem visste om den fina badstranden vid hennes mors barndomshem?
”Ni hade kört helt fel. Ni kom alldeles för långt söderut på ön. Nu skall jag peka ut några bra stränder som ni kan fara till imorgon. Få se nu då…Skönvik har fin strand, men kallt havsvatten.
Lagmansvik är väl den strand som är populärast.”
Flickorna lyssnade noga. ”Jag skall nog fråga mamma vad hon egentligen menade,” mumlade den ljusa.
”Tack för hjälpen” sa hon sen med stadig röst. Den mörka av de två kunde tydligen följa med något i samtalet. ”Merci” sa hon och log så hennes tänder lyste vita i det mörka ansiktet.
De vek ihop kartan och gjorde sig beredda att gå. De hade ätit kanelbullar och druckit te och Beate dukade bort efter dem, fyllde sin bricka med koppar och fat. Nya gäster kom in och flickorna hade redan gått när hon artigt tog emot dem vid disken. Det var klart att de skulle hinna fika innan caféet stängde.

Molnen skapade mäktiga skuggor över Upplands slätter. Det var vackert, men ansträngande för ögat att kunna sträcka ut sitt synfält i flera kilometer. Det var slätt och platt, bara vägar som korsade här och var och en stor kraftledning som bågade sig mellan stadiga stolpar.
Där Anna-Lena körde lyste solen energiskt in i kupén. Hon hade samlat ihop sitt långa hår med en hårsnodd högt på hjässan. Det blev olidligt varmt om nacken och ryggen om hon hade håret utslaget.
Hon körde och åt banan och planerade på samma gång intervjun som hon skulle ha med Kattis bröder. Det hade bara krävts några tryck på datorn för att få fram de rätta adresserna. De bodde på landet ganska nära varandra. Den yngre som var gift och hade barn, jobbade som budbilschaufför. Den äldre var anställd vid en dörrvaktsfirma med sina flesta kunder belägna inne i Stockholm. Båda två hade en viss anknytning till ett motorcykelgäng som placerat sin medlemslokal i samma by som bröderna bodde i.
Hon hade kollat upp gänget. ”Snakebikers” kallade de sig, men trots att namnet manade till vaksamhet mot gruppen hade de inte mycket klammeri med polisen. Några fylleslagsmål och en försvarlig mängd fartböter hade medlemmarna samlat på sig, men ingenting som vittnade om någon grövre brottslighet.
Hon hade sökt kontakt med den yngre av bröderna, Mikael Harring och frågat om hon skulle få besöka honom i hans hem. Hon hade förklarat sitt ärende och att hon gärna såg att hans bror Gunnar också kom. Hon påstod att hon gjorde reportage om hur legosoldater acklimatiserade sig efter att ha återvänt hem. Mikael hade varit lite tveksam och bad henne ringa igen efter en timme. Nästa gång hon ringde upp så fick hon tillåtelse att komma och de gjorde upp om lämplig dag och klockslag.
Hon hade ännu inte bestämt sig för om hon skulle förklara för dem vem hon var. Han hade inte reagerat när hon presenterat sig i telefonen, så hon utgick från att han inte kände till henne på namnet, fast säker var hon inte.

Trafiken glesnade ju längre ut på landet hon kom. Det var inget problem för henne att hitta. Hon hade knappat in hans adress i sin GPS navigator och hon fick lotsning ända fram till grinden som hängde lite snett på en stolpe som dessutom börjat tappa färgen.
Huset var ett typiskt femtiotalsrött hus i två våningar. Det var tillbyggt åt ena sidan och såg oproportionerligt ut. En ladugård var omgjort till garage, såg det ut som. Tre stora portar var uppsågade på långsidan och man hade osentimentalt monterat in praktiska skjutbara portar. Större delen av gården var grusad. En hundgård kunde skymtas på baksidan och en hund av obestämd ras synade henne därifrån när hon steg ur bilen, utan att ge ifrån sig ett ljud. På en bit gräsmatta hade en studsmatta riggats upp och det låg några barn på mage på den. De tittade också nyfiket på henne och hon vinkade till dem.
Anna-Lena tog upp mobiltelefonen ur fickan och ringde upp Sonja. Hon svarade direkt.
” Hej, det är Anna-Lena. Jag står på Mikael Harrings gård och är på väg att gå in i huset. Allt ser lugnt ut. Barnen leker på gården och det känns bra.”
Anna-Lena hörde Sonja dra djupt efter andan och var på väg att protestera, så hon avbröt henne.
” Om jag inte ringer dig inom två timmar eller du inte kan nå mig på telefonen, skall du ringa polisen.”
”Anna-Lena, snälla, var försiktig. Jag minns nämligen hur de var. De var inte sådana…”
”Hejdå Sonja.” Hon tryckte av samtalet.

Ytterdörren öppnades och en något rund, tunnhårig man stod på trappan. Det var säkert tjugofem år sedan hon sett honom, hon fick ta det som sitt förvar. Hon skulle inte ha känt igen honom om hon mött honom på gatan, det var helt säkert. Hon försökte se om hon kunde upptäcka något hotfullt i hans gestalt eller i beteende. Men hon bestämde sig för att det inte fanns något som tydde på det och hon kände sig genast lugnare. En mörk liten kvinna dök upp bakom honom och puffade honom milt i ryggen så han gick ner för trappan och kom till möte mot henne på gruset.
”Tjenare, gick det bra att köra hit?”
”Inga problem, GPS naturligtvis” svarade hon käckt. ”Anna-Lena Abrahamsson” tillade hon sen och sträckte ut handen för hälsning.
”Mikael Harring och här är frun, Maggan. Kom in för fan, så får du träffa brorsan. Han kunde inte slita sig från ölen han fick av mig, så han sitter kvar där inne.”
Anna-Lena skakade hand med frun som log välkomnande och tittade på hennes mage.
”Skall du ha smått?” kunde hon inte låta bli att fråga.
”Syns det?” frågade Anna-Lena låtsat ironiskt.
Maggan Harring nickade bara.
”Ha, jag såg direkt att du var bullig och bred som en gammal Chevy 59:a” sa Kattis bror och utan att vänta på någon kommentar till det, svängde han sig om för att gå in och frun skyndade sig efter.
Utan att känna någon större oro följde hon paret in i huset.

De visade vägen, först in i entrén och genom ett kök belamrat med grejer, vidare till ett vardagsrum. Det första man såg när man kom in var ett zebraskinn som täckte väggen bakom en soffa. Afrikanska masker, av den sort som erbjöds att köpas av turister hängde här och var på väggarna, som om man hängt dit dem på krokar som redan fanns. Rummet dominerades annars av en stor soffgrupp i brunt läder. I en av fåtöljerna satt Gunnar Harring. Han satt och tummade på en ölburk, men upphörde genast med det när Anna-Lena kom in.
Hon kände att hon blev synad. En dörrvakt skall kunna sålla agnarna från vetet sägs det. Hon undrade om hon var agn eller vete när hon utan att visa tvekan gick fram till honom och presenterade sig. Han steg inte upp, men han tog hennes hand.
”Tjenare” sa han.
”Får jag slå mig ner?” undrade hon. ”Mina ben börjar kännas som stockar nu.”
”Åh,” sa frun och blev lite besvärad. ”Det är klart. Sitt var du vill. Jag går och fixar fika. Vill du ha?”
” Drick ni. Jag tar bara vatten. Jag klarar inte kaffe just nu. Då kommer jag att behöva gå på muggen direkt.”
”Vi har ett jävla bra skithus, det håller nog för dig!”
Efter de ordbytena blev det mera avslappnat i vardagsrummet, men Gunnar hade ännu inte öppnat mun för mer än när han hälsade.

Hon satte sig tacksamt ner i den andra fåtöljen och sökte i sin väska efter anteckningsblock och penna. På samma gång tryckte hon omärkligt på en bandspelare. Hon lämnade väskan öppen på golvet nära hennes högra fot.
Hon var dåligt förberedd, erkände hon inför sig själv, men var ändå så garvad och erfaren att hon borde kunna genomföra någon sorts intervju utan att de misstänkte att hon var där i huvudsak för att kontrollera upp dem. Och varför inte? Varför skulle det inte gå att använda materialet på något vis? Det var bara att köra igång.
”Jag ser att det finns minnen från Afrika på väggarna. Vilka grejer! Sånt är väl inte lätt att få tag på?”
Mikael verkade ivrig att kommentera.
”Ja maskerna kunde man köpa var som helst, men zebran sköt jag själv.”
Han väntade tills hon visade en förvånat beundrande min.
”En inföding beredde skinnet åt mig sen. En riktig svarting var det. Han tog köttet som betalning. Fan, det var en hel by som käkade av den. Visst är det snyggt? Jag skickade det med en fraktbåt som var på väg norrut. Det hamnade i Köpenhamn. Jag fick hosta upp en hel del ”deg” till en besättningsman som satte det på en annan båt som gick till Södertälje. Där fick en polare hämtade det åt mig. Alltså… hur många har ett zebraskinn på väggen va?”
Vem vill ha ett zebraskinn på väggen? tänkte Anna-Lena, men försökte se imponerad ut.

Hon harklade sig nästan omärkligt.
”Jag jobbar inte för någon tidning, vill jag förklara innan jag börjar fråga något. Jag är en sån där frilansare. Jag säljer mitt material om någon vill ha det. Det har gått bra hittills. Även de stora drakarna har visat intresse. Jag har specialiserat mig på att skriva om länder som ligger i krig och alltid försökt att själv vara på plats för att få det så autentiskt… så äkta som det bara gått.”
De lyssnade på henne utan att ta ögonen från henne.
”Ni fattar att det inte funkar att rusa omkring bland ruinerna i Palestina som det är nu eller hur? Jag skulle inte ens få den skottsäkra västen på mig och inget flås har man, ja ni fattar…”
Hon log menande mot dem. Det gällde att få deras förtroende om hon skulle kunna luska ut något från dem, så hon hade medvetet talat till dem i skämtsam ton fast ämnet var allvarligt.
”Ni har väl själva varit i Palestina kanske?” frågade hon fiskande.
”N…naej, det var vi väl inte… jag vet inte om palestinierna har råd att hålla sig med yrkessoldater.” Den yngre brodern Harring tittade oroligt på den äldre.
”Det är lite svårt att snacka om uppdragen. Jag vet inte riktigt vad jag får tala om. Eeeh, vi var ju mest nere i Afrika, Angola till att börja med. Varmt och jävligt var det, så in i helvete. Det var många gånger man ångrade sig, men det blev bättre ju längre man var där nere. Man vande sig, det gjorde man. Till slut blev det riktigt okej. Man steg i graderna och fick lite mer att säga till om.
Brorsan och jag hamnade i olika förband, till slut även i olika länder. Man fick se en hel del och man har varit med om mycket. Jag har gjort saker som jag inte kan tala om innanför hemmets väggar.”
Han tittade ner på sina händer…” Men… jag ångrar ingenting. Jag vill inte ha det ogjort.”

Anna-Lena tyckte det var skönt att höra den sista kommentaren. Vart efter han berättade hade samvetet gnagt. Han skulle bara veta!
”Hur länge var ni borta?”
”För mig blev det tio år. Brorsan skrev på för fem år till. Han var nere i Kosovo.”
Mikael Harring gav ett ögonkast till Gunnar Harring som sträckte på sig. Han var en stor människa. Det gick lätt att förstå varför han satsat på dörrvaktsjobbet. Hans överkropp var oproportionerligt stor mot underkroppen. Han tillbringade säkert många timmar på gymmet och Anna-Lena kunde se hans överarmsmuskler bulla sig under skjorttyget.

Plötsligt talade den äldre brodern.
”Har vi träffats förut? Det är något bekant över dig.”
Han synade henne ogenerat. Det här var frågan hon inte ville ha och så var det det första han frågar när han äntligen öppnar munnen.
Vad skulle hon svara? Sekunderna kändes långa. Från platsen där hon satt kunde hon se barnen hoppa på studsmattan. Skrattande tumlade de om varandra ovetande om spänningen inne i huset.
”Hur har du fått tag i våra namn? Mig veterligen finns vi inte i några listor som går att få tag i av allmänheten.”
Maggan Harring kom in med en bricka med koppar och glas och det gjorde att Anna-Lena bestämde sig. De kan väl inte ha ihjäl mig vid fikabordet, var hennes beska resonemang för sig själv.
”Jag hörde om det när ni stack iväg.”
Deras munnar var halvöppna. Det var bara att fortsätta att förklara för dem.
”Jag är från Ön… Kattis var min kompis när vi var barn och unga. Det var hon som berättade. Vi tyckte det var häftigt och modigt.”
”Ha, jag visste det!” utropade den äldre brodern triumferande. ”Jag har ett jävla bra minne för ansikten… och det är för fan tjugofem år sedan.”
Han skrattade kluckande till. ”Det var snack på byn va?”
Anna-Lena nickade.
”Det talades om det en tid.”
Han mulnade något.
”Jaså du var kompis med syrran. Jag kan inte fatta hur du kunde vara det. Hon var en riktig slyna! Alltid försökte hon vara förmer än oss andra. Morsan var förbannad på henne, farsan också för den delen. Vi dög inte, det märkte man. Det är klart att det var lite oroligt ibland. Man var ju ute och gjorde en hel del. Hon gillade nog inte det. Hon hade väl kunnat visa lite uppskattning. Man försökte ju dra sitt till hemmet, ja, så var det.”

Mikael Harring ruskade på huvudet. ”Jag kommer inte ihåg dig. Men jag minns att syrran jämt var tillsammans med den där blonda snyggingen som blev fotomodell sedan. Vi hade för fan en stor bild på henne någonstans, i något land, jag minns inte var. Jag kunde skryta för de andra att jag kände henne.” Han hejdade sig.
”Var finns hon nu? Är hon tillbaka på Ön? Det kanske skulle löna sig att fara hem någon gång… sorry Maggan, bara skojar.” Han fick en sur blick som svar.
”Hon är kvar i Kalifornien. Jag vet inte exakt var. Det var många år sedan vi förlorade kontakten med varandra. Däremot träffar jag er syster ibland.” Hon väntade på reaktion och den kom med en gång.
”Den jävla kärringen! Den där penningstinna bitchen! Och hennes finnarsel till karl sedan!” Nu hade den tystlåtne brodern kommit igång.
”Hon kan ta sina stålar och köra upp dem någonstans. Skulle jag orka lägga möda på det skulle jag fara till Helsingfors och kasta henne i Finska viken.”
”Gillar du inte henne?” Hon förbannade sig själv. Vilken idiotisk fråga!
”Gillar? Det är omöjligt att gilla en sån som hon. Inte för att någon av oss fått snacka med henne. Hennes jävla pitbullvaktande finnpajsare har svarat varje gång vi velat snacka med henne. Skulle det vara sån uppoffring att komma och snacka några ord med brorsorna va?”
”Han kanske inte berättade att ni hade ringt,” försökte hon urskulda Kattis.
”Åjo, hon visste nog! Det sista den fan gjorde, var att skicka polisen på oss” spottade Gunnar Harring fram.
”Det är sant! intygade den yngre av dem. ”Den där Mattsson som jobbade som snut redan när vi bodde hemma var hit och frågade ut oss om bitchens butik som blivit förstörd. Det var nog hon som anmält oss och den där hon bor med förståss. Hon är tamejfan mera gangster än vad hon anklagade oss för att vara förr!
Kommissarie Mattsson såg helt blåst ut när jag smackade mitt leveransschema framför ögonen på honom. Jag hade kört på som en iller den där dagen och natten som butiken förstördes.”
Gunnar Harring böjde sig nöjt bakåt i fåtöljen.
”Ja jag jobbade inne vid Stureplan hela den veckan. Helt omöjligt att jag hunnit hem till ön under den tiden. Nej, kärringen har skaffat sig ovänner på annat håll och det är det ju ingen som undrar över.”

Barnet sparkade hårt mot Anna-Lenas revben.
Det var kanske bäst att hon tackade för sig och bara stack. Det började bli mer och mer upphetsat i rummet.
En sak var hon överraskad över. Hur lätt hade hon inte kommit över information om att det inte var de som stod bakom skadegörelsen i butiken. Vem var det då?
”Frågade Mattsson något om hennes hund?”
”Hund? Nä, vaddå hund?” Ralf Harring såg frågande ut.
”Någon hade hängt hennes hund i parken i närheten av där hon bor. Den var död när hon hittade den.”
”Å fy fan! Vaddå, tror du att vi har något med det och göra? Gunnar Harring såg misstänksamt på henne. ”Var det därför du kom? För att luska ut om vi far och jävlas med folk? Var det därför? Det var ingen intervju va?”
Det stack till av oro i Anna-Lena. Nu gällde det att vara kylig.
”Det är klart att det skulle vara en intervju! Vi kom ju så hopplöst bort från ämnet bara. Det var inte meningen. Jag skall ställa några frågor till. Eeeh…”
Samla tankarna Anna-Lena!

”Det skall du veta att jag inte varit till Helsingfors sedan jag gick i sjuan när jag bodde på Ön.” Den äldre brodern böjde sig fram mot Anna-Lena och pekade med fingret mot henne.
Den yngre ryckte på axlarna.
”Jag kan inte komma ihåg om jag någonsin varit där. Luanda har jag varit i många gånger, men Helsingfors… Nej du.”
”Tänk inte på det” skyndade sig Anna-Lena att säga.
”Hon mår visserligen dåligt av det. Hon har inte varit på jobbet sedan det hände. Hon känner sig hotad tror jag. Ni skall veta att det var en stor macheteliknande kniv inhuggen i en bordskiva i hennes affär. Man kan fatta att Mattsson ville komma och förhöra er. Men nu vet vi att det inte har något samband.”
”Om det inte är så att någon känner till oss, nå´n som vill lägga skulden på oss…” Den äldre brodern knep ihop läpparna och angav en introvert uttryck medan den andre såg ut som om någon just berättat för honom att jorden är rund.
Hans kommentar blev slutligen kort och gott…” Va fan!”
Gunnar Harrings fråga kom rappt.
”Vem känner Kattis som vet vad hennes bröder har sysslat med?”
Den där Gunnar hade tydligen blivit klipskare med åren. Kattis sa alltid förr att båda var helt tomma i skallen.
” Det kan vara vem som helst hemma på ön, i Helsingfors eller hennes familj, kanske någon vän, eller snarare ovän.”
”Har du hennes privata mobilnummer?”
Anna-Lena nickade.
”Ring upp henne! Fråga om hennes man berättat för henne om att vi sökt henne!”

Hon gjorde stora ögon, men tog lydigt sin telefon ur väskan, sökte upp hennes nummer och ringde på. Signalerna gick fram tills det plötsligt svarade.
”Elonen.”
”Hej, det är jag, Anna-Lena.”
”Heeej!” Man kunde inte missta sig på glädjen i hennes röst.
”Är du ensam?”
”Det är klart jag är. Jag är jämnt ensam nuförtiden. Nästa vecka skall jag gå tillbaka till jobbet, fast Jukka säger att jag inte behöver. Det blir inte bättre av att va här hemma heller.”
”Kan du gissa var jag är nu? Nej, det kan du förstås inte…” Anna-Lena drog efter andan.
”Jag är hemma hos din bror Mikael. Gunnar är också här.”
Det blev alldeles tyst i andra änden.
”Är du kvar? De undrar om Jukka sagt till dig att de har ringt dig flera gånger…”
Det återföljdes av bara tystnad. ”Hallå?”
”Nej, nej det har han inte.” Svaret från Kattis kom nästan viskande.
”Jag förstår att du är chockad, i alla fall väldigt förvånad. Jag vill bara säga att de har alibi för det där med butiken. De nekar också till att ha gjort din hund…illa.”
”Jaha” hon talade andlöst. ”Det känns bra, men nästan ännu mera otäckt. Vem är det då?”
Hon ställde frågan mer till sig själv än till Anna-Lena som ändå svarade.
” Vi måste gå till botten med det. Kom ihåg att vara försiktig! Det är snart löst skall du se.”
”Anna-Lena! Kan du ge dem mitt privata mobilnummer?” Det var en ovanligt impulsivt infall för att vara Kattis.
”Säkert?”
”Ja. Det är dags nu.”
Anna-Lena knäppte av samtalet efter de vanliga artighetsfraserna och tittade på de båda bröderna.
”Hon vill prata med er!”
De nickade bara.
”Ni skall få hennes nummer av mig.”
Hon fick ingen kommentar om det.
Gunnar tummade och klämde på sin för längesedan tomma ölburk.
”Vi har lite kontakter med en motorcykelklubb i Helsingfors. De skall få göra en tjänst åt oss. Det verkar som om någon borde kolla upp den där pajsarn, eller hur?”
Hon kunde bara hålla med. Det skadar ju inte att titta lite närmare i sömmarna på honom eller hennes medarbetare.
Mekaniskt, som hon gjort i flera månader nu, tog hon upp en banan ur väskan och skalade den.
Hon log lite urskuldande.
”Jag bara måste…kan inte låta bli.”
Mellan tuggorna passade hon ändå på att få de båda männen att berätta mera om sin tid som yrkessoldater. Nu verkade de ha blivit bekvämare med hennes besök och svarade ganska inlevelsefullt på hennes frågor.
För den yngre brodern blev minnena ibland för tunga och han gjorde uppehåll för att kämpa emot när han blev för emotionellt upprörd.
”Det var egentligen ett skitjobb för en skitlön, men eftersom det inte fanns något att göra av pengarna på, så hade man en del klöver sparat när man kom hem. Jag köpte den här gården och några jänkare, ja och motorcykeln förståss. Sedan flyttade Maggan in och vi skaffade några battingar. Jag tycker att jag lyckats bra och brorsan gör ju bra med stålar inne i Stockholm, eller hur?
Gunnar Harring ryckte på axlarna. Han försökte se blasé ut, men det gick inte att ta fel på att han var stolt över sitt jobb.

”Ångrar ni er …att ni gick med i legionen, menar jag?” Anna-Lena måste få veta, lika mycket för sin egen skull som för intervjun.
Det blev tyst.
Fan, de ångrar sig. Vi förstörde deras liv! Hann hon tänka.
Brödernas ögon möttes och den äldre av dem svarade.
”Njaa…nej! Det var nog bäst som det skedde. Var hade vi varit nu om vi varit kvar på Ön? Det får vi aldrig veta, men vi vet vad vi har gjort och det var inget vanligt svenssonkneg, det kan du anteckna.”

En halvtimme till och en banan senare satt hon i sin bil på väg hem igen.
Hon kom ihåg att ringa upp Sonja som oroligt svarade på första signalen.
”Gick allt bra?” undrade hon genast.
”Gick bra? Det är klart det gick bra,” svarade Anna-Lena retsamt nonchalant.
”Nu har jag en hel del att berätta när jag kommer tillbaka ut till Ön.”
Sonja drog de sista penseldragen på sitt staket. Hon hade haft ett ganska långt uppehåll i målandet. Inspirationen hade plötsligt sinat, men efter att ha tagit sig själv i kragen så hade hon tagit ett stadigt tag om penseln igen. Det var skönt att det var klart och hon borde känna sig nöjd över vad hon gjort. Istället var hon irriterad. Det hade ingenting med hennes staket att göra utan det samtal som hon nyligen haft med sitt gamla ex som hon kallade honom nuförtiden. Han hade ringt upp och begärt att få tala med sin dotter Neela.
Han hade betonat min dotter för att reta henne, det visste hon och han hade lyckats. Andrea visste inte av någon annan pappa än den hon räknat som sin, när de bodde i Luxemburg.
Hon visste naturligtvis att Neela och hon inte var hela syskon. Neela var färgad som sin pappa och Andrea som visserligen hade mörka färger, syntes det ändå tydligt att hon inte hade afroafrikanskt påbrå. Mor och dotter hade talat om det ibland och det var ingen hemlighet. Hon hade en nordisk far. Det var bara det att hon hade vuxit upp med Neelas pappa som sin egen.
Nu var det tydligen slut på det.
Hoppas att Andrea är redo, att hon är vuxen nog att förstå. Hoppas…
Som tur var var flickorna ute och körde som vanligt. Andrea hade fått sin begagnade bil och de stod inte att hejda. De hade snart utforskat varenda avkrok på ön.
En dag hade de till och med varit bort till Utskär. Nu hade de börjat tala om att de skulle ta färjan och fara till Helsingfors. Kanske hon skulle följa med och passa på och besöka Kattis?

Det verkade som om det hade dragit ihop sig till en värre katastrof för Sonjas gamla klasskamrat.
Efter att Anna-Lena börjat nysta i bröderna Harrings liv hade bröderna satt privatspaning på Jukka Elonen med hjälp av vänner i Helsingfors. Efter fyra dagar var saken klar.
Han hade en annan. Fotografier hade tagits och det fanns inga tvivel. Han hade setts smita in till damens lägenhet flera gånger. Dumt nog hade de låtit sig ertappas i ömma omfamningar och smygfotograferats. Kattis bröder hade informerat henne med ett enkelt sms:

Pajsarn har skaffat ett nytt ligg. Hon jobbar på parfym i ditt varuhus.
Svaret kom inte förrän nästa dag:
Inte nu längre.

Anna-Lena kände till allt det där. Bröderna hade hållit henne underrättad. Sonja oroade sig verkligen hur Kattis skulle klara sig. Hon om någon visste hur det var att skiljas. Det slet!
Vid ett av Anna-Lenas täta besök vid Tornlunds hade hon lugnat hennes oro.
”Du, vi talar om Kattis. Hon klarar sig. Hon har tyvärr inte bevis på om det är han som ligger bakom förstörelsen i butiken.”
”Glöm inte hunden! Om det var han som hängde hunden är han ett svin!” Sonja rös vid tanken.
”Va, vet du inte att var älskarinnan som hängde hunden.” Anna-Lena såg förvånad ut.
”Nej. Det har inte Kattis berättat.” Sonja tystnade och fortsatte fundersamt: ”Tänk hur desperat man kan bli och det bara för att fånga en karl. Trodde hon verkligen att hon skulle kunna knäcka Kattis genom en sån handling?. Det krävs nog lite mer för det.”
Det kunde Anna-Lena bara hålla med om.
Sonja fortsatte: Tänk om det var älskarinnan som förstörde affären här i Stan?”
”Det kan du ha rätt i,” sa Anna-Lena. Sedan tillade hon skrattande:
”Undrar om det var hennes bröders motorcykelkompisar som ”övertalade” älskarinnan att erkänna? De verkar vara lika bra fixare som vi var förr. För inte skulle du ha kunnat göra nåt sånt nu?”
”Aldrig i livet!” Sonja hade smått chockat tittat på Anna-Lena och genast framhållit att hon inte kunde tänka sig att ta lagen i egna händer som de gjort som unga.
”Jag måste tänka på mitt yrke! Om något kom fram… ja du vet! Jag kunde bli utesluten ur advokatsamfundet. Nej den delen av mitt liv måste vara helt avklarat.”
”Du har rätt. Kattis får ta hand om det själv. Om jag känner henne rätt har hon sina ekonomiska avtal ordnat. Det kommer att svida i skinnet på Elonen… eller så förlåter hon och går vidare för affärernas skull med hot om att han skall hålla sig hemma i fållan. Det skall bli kul och se vad som händer.”
Anna-Lena lät nästan munter, men Sonja var inte helt övertygad om att det var så lätt för Kattis.

Det hade dessutom funnits flera nyheter på lager hos Anna-Lena.
”Jag har hittat Sussie! Jag har till och med talat med henne i telefon. Det kändes märkligt på något vis. Hon lät inte alls som förr…men du vet, vi förändras ju hela tiden. Tjugofem år i USA måste ju ha satt sina spår.”
Anna-Lena hade sett nöjd ut. Ännu en gång hade hon lyckats.
”Förstod jag inte att du skulle hitta henne direkt?” Sonja hade inte vetat vad hon skulle säga sedan. Vad kunde hon säga om Sussie? Skulle hon vara riktigt uppriktig så kände hon knappt henne mer.
Påståendet att Sussie var något ytlig ägde nog sin riktighet. Själv hade hon haft annat att tänka på under ungdomstiden. Men, man skulle ändå inte glömma att hon var en i klassen. En av dem, fast hon aldrig hade behövt någon uppbackning. Hon hade alltid stått på egna ben. Jag undrar om hon ens minns det där barnsliga löftet som de gav till varandra, att alltid finnas till hands. Ta och ge, ta och ge.
”Var det svårt att hitta henne?”
Anna-Lena hade lett illmarigt. ”Nej, det kan jag inte påstå. Jag ringde till hennes pappa och fick adressen och hennes telefonnummer. Han lever fortfarande och verkade vara helt klar i skallen.
Däremot var han inte helt säker på var frun fanns.” Hon gjorde en konstpaus och tillade sedan lakoniskt. ”Ja, så gick det för dem.”
”Hennes pappa! Det är ju klart! Varför tänkte jag inte på det?”
Sonja fick då en axelryckning till svar och en fråga.
”Inte råkar du ha en banan hemma?” Det hade hon. . förstås. Det gick helt enkelt inte att vara utan den frukten sedan hennes vän blivit gravid.

18

2011-12-12T16:45:00.001+02:00

Det vackra skärgårdshemmanet vid Karsfjärden var minutiöst skött. Trädgården sköt tusentals energifulla skott ur myllan och äppelträdens mörka kvistar fylldes av silvergrå, något ludna knoppar. Ängarna ner mot viken skimrade saftigt grönt och vaktades svartsjukt av ett tofsvipepar. Om man stannade upp och lyssnade noga, kunde man höra ejdrarna småprata med varandra ute på fjärden.
Mangårdsbyggnaden och alla uthusen kunde visa upp sina pråligt rödmyllade väggar och noggrant målade fönsterfoder och knutbräder.
En lång smal kvinna hängde tvätt i den friska vårbrisen. Stora handbroderade dukar hade tvättats och skulle bli manglade till kvällen. Dörren till glasverandan stod öppen och dansbandsmusik letade sig ut genom den och ut på gården. På väg tillbaka från tvättlinan tog hon en omväg om rabarbern som med våld sprängt sig fram i takt med vårsolen. Idag var det dags att skörda av rabarbern för första gången denna vår. Försiktigt, nästan ömsint ryckte hon lös några stjälkar ur den kraftiga plantan. Om två timmar väntade hon hem Anders.
Förväntan kittlade till i hennes bröst när hon såg framför sig hans överraskade min när hon skulle servera årets första rabarberpaj. Han var så förunderligt lätt att göra glad. Det behövdes nästan ingenting, tyckte hon, så överöste han henne med lovord.
Trots att de levt tillsammans så många år verkade han aldrig sluta berömma henne för hennes matlagning, men han kunde också förvånas över hennes handlag att sköta grönsaksland, handarbeta eller hugga ved.
Ja hon var praktisk. Det var det som var hemligheten.
Tänk att Anders, han som var så snygg och begåvad hade börjat flörta så smått med henne och sedan plötsligt bjudit ut henne. Hon kunde inte fatta det själv, obetydliga hon, tillsammans med denna svärmorsdröm. En fredagkväll efter fem års uppvaktning, kom han med en enorm bukett röda rosor. Han friade! Till henne! Den långsmala, gängliga, tystlåtna, men praktiska kvinnan! Markströms dotter!

Nu hette hon Beate Larsson. Beate Larsson! Hon hade velat ropa ut sitt namn över kyrkbacken efter vigseln. Nu kunde hon lämna det förflutna bakom sig. Hennes far stod utanför kyrkan och glodde grinigt. Det kunde han gärna göra. Beate Markström har gjort sitt för honom.
Beate Larssons tid var kommen.
Detta gjorde att hon fick möjlighet att bo i sin mammas barndomshem igen. En sån märklig, men fantastisk slump!
Nu hade hon ingenting mer att önska sig. Tidigare hade hon tänkt en del på barn, men Anders verkade helt ointresserad. Hans affärer tog upp så mycket av hans tid, sa han, och det stämde nog. Han jobbade hela tiden. Det var tur att hon alltid hade något hon kunde sysselsätta sig med. Hon hade sitt eget företag, caféet med cateringrörelsen, som gjorde att hon fick utnyttja sina färdigheter till max. Hon kunde stå på egna ben, försörja sig själv, ta egna beslut.
Målmedvetenhet! Det var ett motto för henne. Hon såg kanske klen och vek ut, men hade hon en gång beslutat sig för något var en bulldozer lättare att hejda.
Att Anders yrkade på ett skrivet äktenskapsförord tog hon som en naturlig del av affärerna som de skötte på var sitt håll. Hon var stark och lycklig. Hon kände att hon kunde förflytta berg om hon så ville…och det ville hon ibland. Energi och lycka! Vilken fantastisk kombination!
Vårsolen värmde skönt på ryggen när hon gick upp på farstutrappen och som hon varje gång gjorde när hon gick in, lät hon handen stryka längs den nötta ledstången.

Kattis blåste ännu en gång i visselpipan. Det var så märkligt! Vart hade hunden tagit vägen?
När hon blåste i visselpipan brukade han stå vid hennes fötter och vifta med svansen innan ens trettio sekunder har gått. Nu hade hon blåst flera gånger och han hade ännu inte dykt upp.
Hon rynkade pannan och var harmsen över sig själv att hon hade släppt lös honom. Det hade blivit en ovana hos henne att låta honom ta en tur utan koppel när parken var folktom. Speciellt om hon var ute så här sent på kvällen. Nu kunde hon inte se en själ där.
”Nikku, Nikku, Nikkuuuu!” Hon lockade på honom och började snabba på stegen. Det måste ha hänt någonting. Han var så trofast som bara en hund kan vara. ”Nikkuuuu!”
Det fanns tusentals ställen i Sibeliusparken som hunden kunde gömma sig i om den ville. Det var bara det att den brukade aldrig vilja det.

Någonting var fel! Kattis kunde känna det som en orolig rörelse i mellangärdet. Den gamla osäkerheten som hon tidigare haft när hon varit ute på promenader återfann sig. Hon måste anstränga sig för att motstå lusten att springa hem.
Mobiltelefonen låg i fickan. Ena handen sökte sig dit. Det kändes genast tryggare. Hon skulle ringa Jukka, bestämde hon sig för. Han fick komma och hjälpa henne leta.
Parken öppnade upp sig runt monumentet. Kattis höll luren mot örat medan hon osäkert såg åt alla håll.
Signalerna gick fram. ”Svara då någon gång.”
Det rörde sig vid monumentet! Någonting svängde fram och åter. Skuggorna föll så märkligt…hon kunde inte riktigt se vad det var fast hon kisade koncentrerat. Varningsklockorna i hennes huvud slog skarpt dånande. Fast hennes muskler och förstånd egentligen ville något annat visste hon att hon måste förvissa sig…förvissa sig om att rörelsen inte hade något med hennes Nikku att göra.
Fortfarande med telefonen mot örat gick hon med bultande hjärta närmare.
På samma gång som hon hörde ”Elonen” i telefonen skrek hon rakt ut. Utan att bry sig om något annat rusade hon fram till det som rörde sig och höll det hårt i famnen. Hennes Nikko med fasttejpad mun hängde livlös i ett rep, ett rep som var hårt tilldraget om halsen på djuret. Hjälplöst gråtande försökte hon lossa på repet, men det satt för hårt. Hon drog i det med alla sina krafter så det skulle lossa från monumentet, men det satt fast högt uppe på ett av rören.
Vanmäktigt måste hon släppa hunden igen. Den var ändå utom all räddning. Telefonen låg på marken. Hon tog upp den hulkande.
Jukka var kvar i den, hans röst avslöjade att han var helt förbi av oro.
”Hallå! Vad händer? Svara då!”
”N...nikku är död!”
Nikku svajade sakta av och an …och hon kunde bara gråta.

Egentligen kunde hon inte förstå det. Varför hade hon inte tagit en lång helande semester tidigare?
Varför hade hon låtit sig saltats och lakats, sköljts och vridits, för att slutligen slukas av EU:s malande buk?
Först nu förstod Sonja hur utmattad hon egentligen hade varit när hon armbågat sig fram till den prestigefyllda position hon slutligen hamnade på.
Ansvarsfulla beslut togs dagligen och blev till en vardag.
Nu när hon kunde känna skillnaden, hur kroppen känner sig när den är återhämtad, var det svårt att tänka sig att återgå till det gamla jobbet.
Det ryckte lite i hennes mungipa. Hon hade lätt för att le nuförtiden, både åt sig själv och andra. Ja hennes tillvaro var klart annorlunda nu.
Klädd i snickarbyxor med frikostligt med målfärgsfläckar och en keps, stod hon på knä och målade sitt staket. Hon rätade på sig och tittade bakåt där hon målat för att nöjt konstatera hur långt hon kommit.
Hon hade aldrig målat i hela sitt liv. Detta var första gången. Det var Janne som hade gett henne förslaget att måla staketet. Han hade ju skött Tornlundska villan i tjugo år och visste vad som måste åtgärdas. Han hade lätt kunnat beordra någon av sina anställda, som hastigt skulle ha gjort jobbet, men tydligen, som av ett infall, hade han uppmuntrat Sonja att göra det.
Sonja fick höra sig själv gå med på det och efter lite instruktioner var hon igång. Först lite klumpigt trevande, för att senare nöjaktigt behärska tekniken. Det var roligt! Jobbigt, men roligt!
Tiden gick fort. Likt spjälorna på staketet, radade dagar, veckor och år upp sig på en rad. Det var mer än sex veckor sedan hon kommit hem och våren hade hunnit bli försommar. Om man ändå kunde stanna tiden och hålla fast de skira dagarna i juni så man hann njuta fullt ut av allt det vackra. Det gick lätt att falla i filosofiskt tänkande och gamla minnen när man ägnade sig åt enkla, monotona sysslor.

Sonja sköt kepsen längre bak i nacken och doppade penseln. Bakom sig hörde hon glada skratt och en jämn ström av ungdomligt tjatter på franska.
De hade kommit hem till Ön, hennes vackra underbara döttrar.
Lättjefullt, bekymmerslöst och med buller och bång hade de tumlat in i Tornlundska villan med resväskor, ryggsäckar, shoppingkassar och en bortkollrad taxichaufför som villigt hjälpte till att bära.
Sonja hade bara med ett dygns varsel fått förbereda deras ankomst. Nu fanns två rum med gästsängar bäddade och kylskåpet var fyllt till bristningsgränsen.
Nu var de här! Vad hon hade längtat efter dem. Hur mycket förstod hon inte själv förrän hon höll dem båda i sin famn utan att vilja släppa dem.
Åh! Hon tyckte att de var så vackra! Sett med hennes något fördunklade mammaögon var de det ljuvligaste som kunde beträda jorden.
Andra kanske ville beskriva dem som helt vanliga unga kvinnor, men det kunde inte Sonja.
Andrea, den äldsta, en lång brunett med stora bruna ögon, hade lite kantigt ansikte, men den hårdheten som ofta följde med ett sådant utseende, kom att försvinna av att hennes mun nästan alltid log.
Neela, Sonjas andra barn, var ett under! Ja, kunde hon vara något annat? Hela hon var färgad som mörk choklad, så lik sin far. Hennes hår växte svart och burrigt som allt hår som hade afrikanskt påbrå. Nu hade hon låtit fläta det i små flätor längs huvudet, så hennes vackra kindben kom fram till sin rätt. Sonja kunde bara sucka när hon såg dem. Tänk om hennes mamma hade fått se sina barnbarn…

Nu låg de på var sin filt på gräsmattan med en radio mellan sig. Fnittrande stred de om vilken musikkanal de skulle lyssna till. De talade alltid franska med varandra.
Andrea hade lärt sig svenska nästan flytande och talade oftast svenska med sin mamma när de var på tu man hand. Neela kunde hjälpligt bilda några svenska meningar, men hade egentligen inte brytt sig om att sätta någon energi på att lära sig språket. Istället hade hon koncentrerat sig, helt naturligt, på sin fars modersmål, afrikaans.
Kunde man säga att hon, Sonja, hade en typisk modern konstellation av familj?
Barnen hade inte samma far, det gick lätt att konstatera. Familjen var nu dessutom splittrad med familjemedlemmarna boende i olika länder.
Ja, helt vanligt var det kanske inte, men inte så ovanligt heller, i alla fall inte nere på kontinenten, men kanske här.
Sonja lockades igen till att le vid tanken på stans infödda och deras miner, när de inser att den mörka flickan är en ”Tornlundare”.

Sonjas tankar fladdrade iväg till Anna-Lena som nu bodde i en lägenhet nere vid Västra hamnen. Hon brukade titta in nu och då. Hon var gudmor till Andrea och Sonja misstänkte att det inte skulle ta länge innan hon dök upp hos dem. Hon hade sänt ett telefonmeddelande till henne om flickornas ankomst.
Anna-Lena och Sonja hade tillbringat mycket tid tillsammans under våren. Det var nästan som förr. Anna-Lena levererade nyheter på löpande band, men kunde på samma gång lirka ur det mesta av nyhetsstoff från dem hon talade med.
En händelse som hon visste att berätta hade upptagit nästa en hel kväll av diskussioner och spekulationer. Hon hade läst i Huvudstadsbladet att en affärskvinnas hund hade blivit dödad av någon galning i Sibeliusparken. Fylld av onda aningar hade Anna-Lena ringt upp Kattis och fått det bekräftat att det var hennes hund som beskrevs. På samma gång berättade Kattis om förstörelsen i hennes butik.
”Tror du…..? hade Anna-Lena undrat.
”Jag vet inte”, hade Kattis suckande svarat. ”Det är så många år sedan, de kan inte ha fattat något om vad vi gjorde…och varför nu? Det är mer än ju tjugo år sedan vi lurade ut dem till främlingslegionen…
Medan mamma och pappa levde skickade de kort ibland. De verkade ha ett bra liv. Yngsta brorsan hade gift sig. Ja jag bryr mig inte om dem egentligen.”
Kattis verkade inte vilja prata om dem… hennes bröder.
Anna-Lena lade bakom örat att hon skulle kolla upp dem. Hon var journalist. Hon visste hur man grävde fram den information man ville ha. Hon brukade sällan misslyckas.

En skugga bildades på staketet som Sonja målade. Utan att Sonja märkt det hade flickorna dykt upp bakom ryggen hennes.
”Mamma, får vi ta bilen?” frågade Andrea på bruten svenska.
Sonja kisade mot solen. Hennes döttrar kunde ses som enbart konturer mot den blå himlen.
”Det är klart att ni kan ta bilen, ni får använda den hur mycket ni vill…bara ni kör försiktigt.” manade hon dem.
”Vi skall bara titta litet på ön, vi blir borta några timmar.”
”Gör det ni. Jag har annat att göra , som ni ser. ”
”Jag fattar inte att du gör det där”… kommenterade Andrea och såg lite skeptiskt på hennes målfärgsfläckade kläder.
Sonja skrattade lätt. ”Kanske jag skall byta karriär? Det är inte så ombytligt att måla staket, men det är vilsamt mot vad jag sysslade med hemma i Luxemburg, det kan jag skriva under.”
”Mamma, du vet vad du kan bäst va?” Andrea höjde ena ögonbrynet, en konst som hon och hennes väninnor tränat länge på i tonåren, och betraktade sedan färgen som runnit längs arbetshandsken och illvilligt sökt sig ner på handleden.
Neela fnittrade, böjde sig fram och mumlade på franska i örat på Sonja.
”Retstickor! Far iväg nu! Och låt en annan stackare arbeta.” Hon höjde hotfullt penseln i luften och flickorna drog sig hastigt undan.
”Je t´aime, mon mama!” Neela vände sig hastigt om så flätorna dansade i hennes nacke.
”Nycklarna är i bilen” sade Sonja till deras ryggar. Det visste de tydligen redan.
Kanske hon skulle ge upp målandet. Någon från Jannes firma kunde lätt komma och göra klart jobbet mångdubbelt snabbare än hon.
Med en suck plumsade hon ner penseln i en burk med terpentin medan hon såg sin bil lämna gården.
Andrea backade elegant och utan tvekan ut på gatan, varvade sedan motorn lite lekfullt och var kvickt iväg på den smala gatan där hon med liten marginal mötte en röd Volvo.
Sonja tänkte ropa efter dem, men insåg det dumma i det hela och ruskade bara på huvudet.

Den röda Volvon stannade däremot till hennes förvåning vid trottoarkanten.
Krister klev ut ur bilen och tittade bortåt gatan där Sonjas bil just for iväg. Utan att hälsa kommenterade han lätt förvånat:
”Din bil blev just stulen…eller är det vad jag annars tror att det kan vara? Har du fått hem dina barn?”
”Krister! Var det du som just, bara nästan, blev påkörd?” Hon lät både uppgiven och förvånad.
”Det var nog inte så farligt. Hon visste nog vad hon gjorde. Skall jag komma med en bil till?
”Jag har en begagnad japansk bil som…”
”Det verkar som om det skulle vara ett alternativ att tänka på. Herregud, jag kommer aldrig att få min bil tillbaka.”
”Tyskarna gör nya alla dar.”
Sonja gav honom en blick.
”Har vi inte börjat ta lite lätt på det där med pengar? De kanske inte alltid rinner in på våra konton.”
”Vad är du för en olyckskorp nu? Jag kommer just från Sven och han har placerat om flera aktiestockar. Han tror mer och mer på sjöfarten…det är bara det att Anders…” Krister tittade hastigt på Sonja som inte gjorde en min, …”Anders börjar bli riktigt stor inom rederinäringen och vi kan inte gå in på varandras områden, ja, du vet vilka vi, som vi pratar om. Det finns risk för konkurrens oss emellan och du vet hur Sven är. Nu sitter han och gruvar sig över att allt går över styr.”
Hon tryckte till locket på färgburken och satte sina handskar ovanpå.
”Stackars karl, det känns som om vi utnyttjar honom. Jag får alltid dåligt samvete, varje gång jag ser honom.”
”Hm, Jag undrar ibland, vem som utnyttjar vem. Ibland kan jag känna mig märkligt styrd, fast jag vet inte… Det funkar i alla fall jävligt bra. Mina pengar på banken, företaget, egendomar, bara växer. Jag har ingen lust att klaga.”
”Jag vet.” nästan viskade Sonja, ”det känns nästan lite osunt.”
”Alltså, Sonja…” Krister drog lite på frågan. ”Jag söker egentligen Anna-Lena. Hon var inte hemma och hon svarar inte på mobilen… Det var Sven som sa att jag borde söka upp Sussie.”
Han snubblade på orden.
”Det… det är något som jag helst inte skulle vilja göra. Jag vill helt enkelt inte se henne. Jag har inte sett henne på tjugo år och det har gått alldeles utmärkt. Ju mindre jag ser av henne desto bättre. Hon får gärna ruttna där borta i Staterna, jag bryr mig inte.”
”Men Krister!” Hon stirrade förvånat på honom. ”Jag hade ingen aning om att du var så sur på henne. Ni var ju vänner! Vad har hon gjort?”
Krister bet ihop käkarna och svarade först inte.
”Det vill du inte veta,” sa han sen kort.
”Jaha?” Sonja ville egentligen veta. Hon kände sig lite snuvad på spännande information, men insåg att det inte skulle gå att få ut något från Krister. Det måste ha hänt något som inte ens Anna-Lena haft kunskap om.
”…och nu söker du Anna-Lena istället?”
Krister visade sin hjälplöshet genom att höja på axlarna och vända fram sina handflator i en gest som Sonja trodde användes mest i de latinska länderna.
Det roade henne och hon kunde leende informera honom om att det var torsdag och Anna-Lena med största sannolikhet var på mödragymnastik och hade mobilen avslagen.
”Hon kommer hit ikväll. Skall jag be henne ringa?”
”Ja gör det, jag är mer än angelägen att slippa det där uppdraget. Tack Sonja! ”
”Tacka Anna-Lena om hon kan hjälpa dig.”
”Det kommer en blå Celica om några timmar.”
”Va?”
”Celica…en bil…minns du? Räkningen ligger i handskfacket.”
”Aaah, bilen, den hade jag glömt. Inget skrot tack!”
”Vem tar du mig för?” kastade Krister över axeln, innan han satte sig in i bilen för att sedan höja handen en gång som ett hejdå, när han körde iväg.

Sven räknade frenetiskt. Stora högar av rutigt papper låg över skrivbordet. Datorn var påslagen. Med jämna mellanrum knackade han på tangentbordet och böjde sig närsynt närmare dataskärmen.
Det var länge sedan han känt sig så nöjd, nästan lite upprymd.
Kajs affärer, eller kunde man kalla det hobby hade äntligen gett avkastning. Vissa böcker han skaffat i unga år hade visat sig vara ett lyckokast. De hade ökat i värde och förvånansvärt nog hade Kaj klarat av att avyttra dem till en samlare i södra Sverige. Kajs psykiska hälsa hade vacklat fram och åter i många år. Det hade ändå inte resulterat i något återfall som lett till någon större oro. Anledningen till det var det ingen diskussion om. Bengt hade tagit honom under sina vingar och hållit honom under så gott som daglig uppsikt.
Även när Bengt helt otippat gifte sig med en mjölkbonde från grannbyn, så fick Kaj bo kvar på gården, men av förklarliga själ minskade Bengts engagemang. Han hade ju annat att tänka på plötsligt och som krävde hans uppmärksamhet.

När Bengts fru flyttade in kunde Kaj förstås inte bo kvar i själva huset, men man löste det på bästa sätt.
Jannes bygglag kom och byggde ett laduliknande hus i tegel i närheten av Bengts hus. Ena delen var en lägenhet på tre rum och kök och resten var lager med gallerförsedda fönster och ett svårforcerat larmsystem. Det var en stor dag för Kaj när han flyttade in.
Alla från klassen som hade möjligt kom på invigningsfest. Även hans syskon kom. Deras brinnande intresse för idrott hade avtagit avsevärt och de hade yrken som inte på något vis var förknippade med idrott. Naturligtvis var de aktiva i sina barns idrottande, men vilken förälder är inte det?

Imponerade hade de gått omkring i utställningslokalen som byggts enbart för de allra mest exklusiva verken som låg i upplysta glasmontrar och inte fick röras, endast beskådas.
Sven som hade fått en elegant inbjudan till invigningen, hade anlänt i taxi och mottagits med öppna armar av den lycklige Kaj. Övriga inbjudna gäster hade tittat i smyg på Svens något udda gestalt. Han måste stanna upp i entrén och nervöst bulta på sina ben innan han gick in i utställningslokalen. Ändå hade han, framkallat av panikkänslor kanske, ropat högt några gånger.
Bengt hade plötsligt dykt upp vid hans sida och allt hade plötsligt blivit mycket tryggare.
Ja, det gick bra för Kaj och det gladde Sven. Dock, kunde man aldrig släppa uppmärksamheten från honom. Det hade visat sig att Kajs psyke förändrades i jämna cykler och det började bli dags igen. Senast det var bekymmer med honom var för tre år sedan. Han hade gått in i en förhållandevis djup depression, troligen framkallat av Bengts giftermål.
När det slutligen beslöts att Kaj skulle få köpa ut en bit mark och bygga en kombinerad utställning och bostadshus, hade allt vänt. De mörka sinnet hade sedan dess ljusnat och temperaturen i Kajs humör stigit och steg ännu.

Sven lade bort beräkningarna av Kajs ekonomi. Den rörelsen blottlade ett papper med några stödord som han mödosamt klottrat ner. Död hund = personligt.
Han hade ingen insyn i Kattis ekonomi. Hon var så duktig själv och hade så bra medarbetare så det behövdes egentligen inte. Ibland har hon hört av sig och frågat honom om råd, men det hade vanligtvis bara handlat om några aktieaffärer som hon oroat sig för.
Nu hade hon skaffat sig en ovän, eller kanske flera? Eller hade hennes man, Jukka, några problem? Någonting märkligt var på gång.
Muttrande för sig själv steg han upp och hämtade ner de pärmar med ekvationer och analyser som han under åren samlat om sina klasskamrater. Han måste förvissa sig om att skadegörelsen och den grymma hängningen av Kattis hund inte kom från den inre kretsen.
Vem skulle kunna tänkas göra henne illa?
Han hade ägnat alldeles för lite tid för att räkna på hennes bröder. De hade fallit ur kalkylerna nästan helt. Nu var det kanske dags att lägga in dem igen. Han behövde bara ha mera uppgifter om dem.
Med en några knyckiga rörelser sökte han upp skiljebladet där det stod Kattis Elonen och böjde sig över informationen som bara han förstod, sedan knappade han in hennes namn på Google för att bli upptagen i flera timmar.

Anna-Lena körde in på Thornlunds gård, nästan fram till trappan. Trots att hon fått förmaningar från barnmorskor och läkare om att röra på sig mer, tog hon alla tillfällen till att spara på stegen.
Hon hade blivit stor, riktigt stor. Redan i tredje månaden kunde ett vant öga se att hon var gravid. Kilona ramlade på henne, enligt henne själv.
Hon pustade tungt när hon något mödosamt tog sig ur bilen, men glömde inte för det att ta sin väska med sig där det låg några bananer samt en påse ostbågar i. Hon kunde aldrig veta när suget satte igång. Det envisa suget efter sött, ibland surt kom över henne titt och tätt eller så fick hon ibland, fortfarande, fast hon var i sjunde månaden, illamående och då dög bara något salt. Kvinnor brukade gilla att vara gravida, Anna-Lena var måttligt imponerad över det tillståndet, men hon var ändå lycklig. Smolket i bägaren var förstås att sambon var borta på jobb som vanligt.
I slutet av sommaren hade han lovat att dyka upp och sedan stanna hemma tills barnets födelse och efter det bara göra kortare arbetsresor. Själv fick hon räkna med att vara förankrad vid hemmet i ett år till att börja med, sedan fick hon se. Det skulle kanske gå att prata ihop sig med sambon. Hon hade ju också en karriär att tänka på.
Det var ett lyckligt sammanträffande att Sonja var hemma på Ön och kunde vara sällskap åt henne. Hon kände att hon kunde behöva en vän, det hade blivit alldeles för litet av den varan.
Hennes flackande liv hade rivit upp många vänskapliga relationer och ändat i enbart flyktiga kontakter. Det var annorlunda med Sonja.
Fast de haft långa perioder mellan deras möten kunde de alltid tala helt naturligt med varandra när de träffades.

Det var inte frågan om att inte Sonja hade förändrats. Från att varit en tyst mus till vad hon är idag var en enorm förändring.
Hennes makalösa slit under den första tiden som nybliven jurist hade imponerat stort på Anna-Lena. Att hon fick Andrea höll nästan på att sätta stopp på hennes avancemang, men ett energiskt pusslande med barnflickor hade fått det hela att flyta rätt bra.
Efter att hon träffat och gift sig med Benjamin lättade det avsevärt för henne. Hon var inte borta många veckor från arbetet när hon fick Neela. Det mesta hushållsbestyr sköts över på maken och Sonja kunde oförtrutet ånga på inne i EU-karusellen och briljera med sin intelligens. Det var nog vad hon hade trott att skulle fungera i resten av hennes liv, tänkte Anna-Lena, men verkligheten kom slutligen emot snabbare och hårdare än Sonja riktigt klarade av.
Det var Anna-Lena glad för, inte för hennes kraschlandning, men för att hon fanns på ön, just nu.
Sonja mötte henne i dörren och höll välkomnande upp den på vid gavel.
”Var försiktig med trappan!” varnade hon.
”Tror du att jag kommer att krossa den med min blotta tyngd?”
Sonja skrattade åt sin felsägning.
”Ta det försiktigt i trappan, då, du vet vad jag menar.”
Anna-Lena sparkade av sig skorna direkt innanför dörren och kastade sig ner på en stol i hallen och vickade med tårna.
”Ha, nu vet du hur det är! Är benen stumma?” retades Sonja med låtsad skadeglädje.
”Jag fattar inte hur kvinnor kan gå omkring och vara höggravida och se helt oberörda ut. Att de fått en ofantlig klump frampå och en säck potatis i brallorna baktill är något som går dem helt förbi.”
Sonja skrattade. ”Du överdriver, du ser underbar ut och snart är det över. Kom in i köket så dricker vi lite iste eller vad du vill ha. Det är ju så varmt idag så du vill väl inte ha kaffe?”
”Inte kaffe, då spyr jag!”

Tillsammans gick vännerna in till köket. Anna-Lena tittade sig runt.
”Jag blir aldrig van vid att du renoverat. Det är…ja vackert. Har du fått hjälp av någon inredare eller så?”
”Nej, Janne har hållit i det mesta. Lite färger och så har jag bestämt om, men allt annat måste jag tillskriva Janne. Han kan det där…, men så har han hållit på med det i hela sitt liv.”
Sonja gjorde en kort paus.
”Hans farsa lever, visste du det?”
Anna-Lena som brukar veta det mesta, kände naturligtvis till det. Hon nickade och log snett mot Sonja. ”Tack vare oss,” sa hon. ”Han är aktiv inom Lions och kyrkan och lever ett gott liv. Lite besservisser försöker han fortfarande vara, men inte mer än att Janne orkar fara hem till honom och ha med sig gubbens barnbarn. Det är som det oftast brukar vara. Barnbarnen har bättre kontakt än barnen.”
Anna-Lena hade blivit serverad den kalla drycken och tog allt i ett svep och såg sedan uppfodrande på Sonja som genast fyllde på glaset igen.
”Krister ringde när jag satt i bilen på väg till dig. Han sa att han varit och talat med dig så du vet vad det handlar om.”
Sonja nickade. ”Tänker du hjälpa till att hitta henne?” undrade hon.
”Tja, jag har ju inget annat att göra. Det borde inte ta så länge. Jag har kollat upp henne av eget intresse ibland. Senast bodde hon i Malibu med en b-skådis. Om hon fortfarande jobbar inom modebranschen vet jag inte. Som fotomodell måste hon i alla fall ha blivit något bedagad. Jag har inte sett henne på några bilder på snart tio år. Hennes ständiga ledsagare från tonåren har ju haft lite tråkigheter, Kattis alltså. Du har väl hört om butiken, hörde du om hunden också?”
”Ja, usch, Sven berättade för mig.”
”Eftersom hon inte kan komma på vem som skulle ha sånt agg mot henne, så återstår bara tanken på hennes bröder, men hon verkar en aning motvillig att konfrontera dem. Egentligen vill hon knappt tala om dem alls. Nåja, det har ju aldrig hindrat mig, jag söker information om vem jag vill.”

Anna-Lena hade tomt i sitt glas, men tackade nej till att dricka ett till.
”Jag springer på toaletten hela tiden, jag blir galen av det,” muttrade hon surt.
Sonja smuttade lite ur sitt glas och lyssnade spänt på vad Anna-Lena berättade.
”Det tog mig lite mer än en halv timme så hade jag tagit reda på det mesta om dem.”
”Det har du inte berättat tidigare,” sa Sonja lätt anklagande.
Anna-Lena ryckte på axlarna. ”Jag sitter jämnt vid datorn eller telefonen och söker folk. Jag tänkte väl inte så noga på det. De verkar leva ett svenssonliv båda två. De har ett visst samröre med ett motorcykelgäng. En av dem, den yngsta tror jag, fick en dom över sig som har samröre med gänget. Våldsamt motstånd mot tjänsteman var det visst.”
Hon tystnade.
”Skulle jag vara Kattis hade jag tagit kontakt med dem. Tänk om det inte var de där dumhuvudena, tänk om hotet kommer från något annat håll. Om de erkänner, så vet hon. Nu har hon ju inte den blekaste och så kan man ju inte leva. Jag tror att skadegörelsen och det som hände hunden hänger ihop.”
”Polisen då? Vad säger de? Vet de ingenting?”
”Helsingforspolisen gjorde ett ganska bra jobb förstod jag av Kattis. De sökte efter minsta spår, men kom ingen vart och här på ön… Den gamla kommissariern har tackochlov gått i pension. Den nya… minns du inte Rune Mattsson?”
Sonja ruskade på huvudet så Anna-Lena fortsatte.
”…en tystlåten karl, men verkar vara rätt klipsk. Han var ju bara yngre konstapel när vi i klassen var igång som mest. Ibland kändes det som om han misstänkte något. Han och hans mannar hittade ingenting som kunde ge en vink om vem som gjort illdådet i butiken. Personalen blev ju utfrågade, men inget napp enligt Kattis och det för ju tankarna till brorsorna igen. Om det var någon från Helsingfors som ville skada henne så gjorde de väl något åt varuhuset där då.”
”Det kanske är så välbevakat,” kontrade Sonja, ”för riskfyllt att bryta sig in helt enkelt.”
”Hmm…ja kanske eller mera nej egentligen. Jag känner att jag måste gå lite djupare med den här grejen.”
”Tänk på att du är gravid. Du får inte utsätta dig och barnet för någon fara.” Sonja kunde inte hålla tillbaka oron som plötsligt kom över henne.
Anna-Lena slog bara avvärjande med handen, men kom på sig själv att faktiskt känna en liten betänklighet. Efter hennes tid som krigskorrespondent var ingenting farligt mer, men hon hade ändå lärt sig att inte vara dumdristig.
Anna-Lena satt och övervägde. Det är för barnet jag har i magen. Det gör mig lite feg eller… kanske mest lat.
Så bestämde hon sig.
”Jag bokar en intervju med dem. Det kan ju inte vara riskfyllt på något vis. Det skall väl gå att tala med dem ändå. Jag behöver ju inte ställa dem mot väggen, bara ta en titt på dem och se vad de är för ena gynnare.”
Anna-Lena lät självsäker, men det lugnade inte Sonja precis.
”Om de känner igen dig och tror att du snokar och de känner sig trängda och de faktiskt inte har rent mjöl i påsen och… mycket mer skulle kunna hända. Motorcykelklubbar och sånt, det låter inte bra. Gör det inte!” bad Sonja, men det verkade vara för döva öron. Anna-Lena verkade inte lyssna, utan bara log mot henne.
”Jag skall ändå snart hem till lägenheten i Årsta. Jag måste ju kolla till den ibland. Det ligger väl en driva med post innanför dörren vid det här laget.”
Sonja suckade. ”Du har säkert rätt…jag är jurist, jag tar aldrig risker. Jag skulle aldrig söka upp dem.” Urskuldande försökte hon förklara sin oro, medan Anna-Lena verkade helt lugn.
Hon satt oberört och rotade i sin väska för att fiska upp en banan. Just då var hela hennes intresse riktad mot den.

17

2011-12-12T16:44:00.003+02:00

DEL TVÅ - kontentan

Det var svikt i hennes steg när hon tog sig fram på trottoaren längs gatorna som hon ansåg sig känna utan och innan. Hennes gator!
Hela staden verkade vara under förvandling. Man hade stängt av gatan med de flesta affärerna och gjort gågata av den, precis som i de flesta städer i Europa. Det hade lyft hela stadens atmosfär och gjort staden till en idyllisk turistattraktion. Titt och tätt kunde man se byggställningar och byggarbetare som slet. Staden, ja hela ön var ett expanderande samhälle. Smarta drag av politiker och penningstarka investerare med framtidstro hade satt de rätta verktygen i händerna på småföretagare och affärsmän. Öborna var ett folk som inte var sena med att gripa chansen i flykten. Marknaden var het och kurvan för befolkningsökningen var på en stadig uppgång.
Andra flanörer längs gatan vände försynt på huvudet när hon passerade. En plattläggare sköt hjälmen bak i nacken för att kunna se bättre, chaufförer och handlare stannade upp några sekunder för att vila ögonen på henne.
Under högsäsongen och även under andra tider, finns det mycket turister och främlingar av olika slag i stan, så egentligen borde hon inte väcka någon större uppmärksamhet… men, det var något i hennes hållning, den korta mörka frisyren, de något för eleganta kläderna som lockade öborna att för en stund fästa ögonen på henne. Kanske det var så enkelt, att vårbrisen som fångades av den tunna kappan, också fångade småstadsinnevånarens uppmärksamhet, för att en kort stund locka dem att låta ögonen följa hennes gång.
Det gick lätt att se att hon inte bodde på Ön, men det var förbryllande att se med vilken målmedvetenhet hon sökte sig fram längs gatan. Hon visste tydligen vart hon var på väg.

Hon var ju ingen ungdom mera. Fyrtio år hade hon passerat för några år sedan. De hade firat med en resa till Sydafrika. Hennes mans släktingar bodde där och de hade passat på att besöka så många som möjligt av dem.
På själva fyrtioårsdagen hade champagne korkats upp på Taffelberget och ingenting kunde hota hennes lycka. Hur litet hon hade vetat då!
Bara två år senare knackade skilsmässan på dörren, bokstavligen. En ung fransyska hade ringt på dörren sent en kväll i deras hem i Luxemburg. Hon hade klart och tydligt framfört anspråk på hennes man och han sade inte emot.
En tid av kaos följde, men hennes många år som rådgivare vid Europadomstolen hade inte direkt skapat en duvunge av henne. Förvånansvärt fort hade hon format ett nytt hem för henne och hennes två döttrar. De var nu 21 och 17 år gamla och hade själva tagit beslut om att stanna hos fadern medan hon besökte sitt barndomshem. Ja hon visste inte om hon skulle kalla det besök riktigt. Hon hade tagit ett halvt års tjänstledighet och skulle det kännas bra att bo ”hemma” skulle flyttlasset eventuellt återvända till norden. Flickorna fick följa med om de ville. Det fick de lösa efterhand.

Arbetet vid domstolen hade ofta skapat långa dagar och hennes döttrar var tyvärr redan vana vid hennes frånvaro. Hennes exman hade dragit upp hennes långa arbetsdagar som en orsak till skilsmässan och han hade förmodligen rätt.
Ett för högt blodtryck och en ständigt värkande mage hade slutligen fått henne att ta beslutet om att söka tjänstledighet.
Det var en risk naturligtvis. Det fanns många som var beredda att kliva i hennes skor på väg uppför karriärsstegen. Hon kunde vara säker på att hon blivit nerknuffad flera pinnhål den dagen hon skulle återvända till sitt arbete… om hon återvände.

Det var en ganska lång sträcka hon hade att gå. Hon var tvungen att korsa hela stan för att ta sig fram till bilfirman. Kristers bilfirma, en av dem. Han skötte ju alla bilaffärer ensam sedan Björn så tragiskt drunknat för snart tjugo år sedan.
Alla från klassen hade infunnit sig till begravningen, förutom Sussie som var tillbaka i New York och absolut inte kunde komma ifrån. Hon hade skickat en enorm blomsteruppsättning som kondoleans. Krister som var den av vännerna som borde ha varit mest berörd, stod sammanbiten vid huvudänden av kistan när han och några andra med starka skuldror bar ut Björn för den sista vilan. Det var tragiskt! En man så full av liv, bara plötsligt borta…
Så onödigt och dumdristigt av honom att gå ner till hamnen i den svåra stormen, men ändå så typiskt Björn.

Begagnade bilar stod i täta rader utanför bilfirmans entré. Beslutsamt drog hon i dörren och gick in. Hon måste först blinka några gånger innan ögonen vande sig vid alla spotlights som belyste plåtundren från alla de försäljningsvinklar som var möjliga. En bilaffär är en bilaffär även om den är i Luxemburg eller på en vindpinad ö i Östersjön.
Hon behövde inte ta många steg in i lokalen förrän en försäljare var på henne.
” Är Krister här?” undrade hon bara kort.
När försäljaren insåg att han inte skulle få sälja bil till henne nickade han bara menande mot en dörr som det stod privat på och hon gick genast in.
Hon fick söka sig förbi personalutrymmen och lager innan hon hittade Krister. Han satt djupt försjunken och tittade in i en datorskärm vid ett enormt skrivbord.
”Hej Krister!”
Han tittade överraskat upp över ett par små glasögon som satt långt ut på nästippen.
Hans blonda hår hade tunnats ur och en bit av luggen hängde ner i pannan.
Den fiskade han hastigt upp med handen och det gav honom på samma gång en möjlighet till att samla sig.
”Sonja! Men Herre Gud, är det du?”
”Stör jag?”
”Stör? Du?” Han såg förvirrat på henne och så reste han sig plötsligt och kom runt skrivbordet.
”Sonja!” Han räckte henne handen som hälsning. ”Vad roligt att se dig! När har du kommit hem? Är du här på semester?... det var banne mig ingen dålig överraskning!”
Hon log mot hans förvirring.
”Ja, jag är här på en sorts semester. Jag har tänkt stanna lite längre den här gången. EU och lagarna får klara sig utan mig en tid nu. ”
”Ja tusan, du är ju där nere med de där gänget, en massa lagvrängare, menar jag.”
”Passa dig Krister! Du står rakt framför en!” Hon log glatt mot honom. Han var som förr, även om man kunde se till det yttre att åren gått.

Nu verkade han söka lite efter orden och slog ut lite hjälplöst med en arm.
”När kom du till Ön, jag har inte sett dig?”
”Det är inte så konstigt, jag kom igår… och du vet, man klarar sig inte utan bil. Ja, jag vet ju vart jag skall vända mig när det gäller den saken. ”
Hon såg honom rakt in i ögonen och båda visste vad den andra tänkte. De behövde inte påminna varann, men Krister kunde inte låta bli att pröva henne.
”Vill du jämföra priser med andra firmor, det finns några mindre…?”
Hon lyfte bara ett ögonbryn och han tystnade genast.
Han verkade slappna av. ” Nej men, egentligen, vad roligt att se dig! Sa jag det kanske redan?”
”Ja Krister och det är roligt att se dig också. Vi kommer säkert att ses oftare nu, men jag behöver en bil!”
”Bil? Om jag får använda ett gammalt utnött uttryck… då har du kommit rätt!” sa han och skrattade till.
”Vi går och tittar på vad som finns, eller vill du kanske beställa något speciellt? Vad har du kört förut? ”
” Det har varit många olika under åren, men kanske mest europeiska bilar… asch! det spelar inte så stor roll.”
De sökte sig ut i den ljusmättade bilhallen.
”Liten eller stor, vad söks?”
”Jag är ju van med en viss bekvämlighet.” Hon lät lite urskuldande nästan. ”Jag antar att det betyder stor.”
”Jag misstänkte det.” Krister drog munnen lite roat snett. ”Vi pratar om en ny bil eller hur, inget begagnat va?”
Sonja pekade på en svart bil.
”En BMW SUV! Ett bra val! Då har du valt firman dyraste bil.” Krister såg road ut och skrattade till lite lätt. ”Den har allt du behöver och lite till. Vill du prova den?”
”Naej, jag tror inte det behövs. Jag tar den. Säger du att den är bra så tror jag dig.”
Krister nickade några gånger medan han tittade mot bilen, sedan lade han armen om Sonjas axlar och förde henne till en blänkande disk där hans försäljare hastigt flyttade på sig. ” Nej varför skulle du behöva prova den? Vi behöver bara skriva några papper. Du vill ha bara en va?”
Krister tyckte tydligen att han var lite lustig för han skrattade till åt sig själv igen och väntade egentligen inte på något svar.
”Inget trix nu Krister! Du vet att jag kan stämma dig tills du gråter om nåd. Det hotet borde ordna ett bra kontrakt eller hur?”
Han suckade och tittade på henne. ”Det var verkligen en överraskning att du kommit hem igen. Vi kan väl ses? Det är säkert många som vill träffa dig. Anders, han…” Krister tystnade. ”…men först skall vi sälja bil.”
Bilförsäljaren som med låtsat ointresse ibland såg mot dem, skulle komma att bombardera med frågor när Sonja kört därifrån. Det visste Krister med säkerhet.
Han visste däremot inte riktigt vad han skulle svara honom.

Kattis hade aldrig ångrat beslutet att utöka sina affärer i Helsingfors. Staden gav henne det hon behövde och det var ett tillräckligt stort kundunderlag för att kunna expandera. Till att börja med hade hennes stora satsning på ett varuhus för kläder och modeartiklar gett henne rader av sömnlösa nätter. Den ekonomiska satsningen hade varit enorm för hennes del och skulderna låg högt över hennes öron. Hela företaget låg i riskzonen och hon jobbade egentligen både dag och natt.
Hon visste att det hänt något avgörande när hon träffade Jukka. Hon hade länge sökt efter en ekonom som tänkte som hon och förstod hennes affärsidéer. Plötsligt kom han in i hennes liv. Han jobbade lika hårt som hon, entusiasmerade och pressade anställda till det yttersta och plötsligt hände det. Företaget gick med vinst och Kattis var djupt förälskad.
Jukka var också förälskad, sa han. Han var i alla fall förälskad i tanken att få en ännu mer framträdande roll i affärsvärlden. Deras äktenskap fungerade. Man kunde egentligen säga att det var bättre än många andras stormiga äktenskap i deras bekantskapskrets. Deras passion var i huvudsak affärerna och de emotionella intrigerna lade de tacksamt åt sidan.
De hade ändå lagt undan tid för att skaffa ett barn.
Deras son Markku skulle snart fylla nitton år och studerade ekonomi, till deras stora glädje.
Kattis hade inte ens snuddat vid tanken på att han inte skulle börja arbeta i sina föräldrars livsprojekt. Det var inte alla ungdomar som hade en motorväg rakt in i affärs- och finansvärlden framför sig. Han hade inte gjort sina föräldrar besvikna. Med deras gener i blodet kunde det inte bli annorlunda. Affärsvärlden hade visat sig vara hans rätta plats och med aldrig sinande energi arbetade han tillsammans med sina föräldrar vid sidan av sina studier.
Han hade direkt efter han blivit myndig lyckats komma över en lägenhet nära Brunnsparken.
Kattis och Jukka bodde också centralt i en lägenhet med utsikt över Tölöviken. Den var liten, men de hade aldrig velat bygga en villa i ytterkanten av staden, som många av deras bekanta gjort.
Bekvämligheten i att snabbt kunna infinna sig på jobbet, hade varit en avgörande orsak.
Ingen av dem klagade. Närheten till den vackra Sibeliusparken och vattenblänket de kunde se från sin inglasade balkong var tillräckligt för dem. De hade inte ens ett fritidshus. Det hade det inte ens varit på tal om att skaffa.

Kattis del av friluftsliv skaffade hon längs promenadvägarna och kajerna i närheten av hennes bostad. Så gott som dagligen tog hon raska promenader, ibland tillsammans med Jukka, men för det mesta ensam. Under mer än tjugo års tid hade hon aldrig gett avkall på sin stärkande vandring i området. Hon liksom så många andra måste ta sin energi ur något annat än arbetet. Nu kände hon till sin omgivning utan och innan. Hennes vana att gå tidiga morgnar och sena kvällar hade i takt med stadens expandering, gett henne en viss otrygghet.
När hon en gång hade beklagat sig hemma över obehagskänslan hade det inte tagit länge innan Jukka och Markku, belåtna över sin genialitet, räckt över ett svart nystan till henne. En wachtelvalp!
”Är ni verkligen säkra på det här?” hade hon undrat. ”Ni vet ju hur upptagen jag är, han kommer att vanvårdas, stackar´n.”
Det skulle visa sig att så inte blev fallet. Hunden var ett lyckodrag. Kärleken mellan Kattis och hunden blev ömsesidig och hunden sköttes minutiöst. Som betalning för det gav den trygghet och sällskap åt Kattis och hennes utevistelser i naturen kunde fortsätta som vanligt.
Hunden var nu en robust femåring och gav henne daglig glädje.

Ljudet från den förbipasserande trafiken trängde in genom de generöst stora glasrutorna vid kontoret i centrala Helsingfors. Vid den här tiden av deras arbetsdag brukar det vara full aktivitet och knappast någon hade hört ljudet från morgonrusningen tidigare. Nu satt Kattis i sitt kontorsrum mittemot Jukka. Hon stirrade stumt mot honom som irriterat snurrade på en penna. Hon hade precis fått ett samtal från den lilla butiken hemma på ön. Den lilla butiken som så ofta var ett samtalsämne mellan de två. Jukka hade velat att hon skulle ha sålt den för länge sedan, men hon kunde inte. Det var bandet hon hade hem, grunden till hennes företag. Nej, hon förmådde inte göra sig av med den trots att den egentligen inte inbringade några större inkomster. ”Den går ju i alla fall inte back!” brukade hon försvara sin åsikt med.

För en kort stund sedan hade en upprörd affärsföreståndare ringt henne. Kattis satt fortfarande med handen på luren.
Någon hade brutit sig in i affären och i lagret. Ingenting var stulet. Man hade istället hällt litervis med vad man trodde var motorolja, över kläderna inne i butiken. Den ursinniga skadegörelsen hade även begåtts inne i lagret. Kartonger hade rivits upp i lagret, låda efter låda och någon hade hällt på den bruna sörjan över innehållet för att kunna göra så stor skada som möjligt. Så gott som allt var förstört. Allting var naturligtvis försäkrat… det var inte förlusten av varorna som skakade Kattis. Nej det var snarare tanken bakom illdådet som skakade henne.
Varför hennes butik? Var det ett utfall av en galning som slumpmässigt, i obegränsad aggressivitet gått in för att förstöra eller låg det något annat bakom? Hur väl kände hon de anställda där? Mycket kan ha hänt där ute på ön sedan hon flyttat. På över tjugo år kan det ha blivit stora förändringar. Tiden hade väl knappast stannat bara för att hon flyttat. Vem? VEM? Och varför?
Inte kan man lita på någon mer, inte ens där hemma på den oskyldiga simpla lilla Ön.

”Nu plockar vi ut försäkringspengarna och stänger fanskapet.” Jukkas tydliga finlandssvenska ekade myndigt mellan kontorets väggar
Kattis blundade. Hennes föräldrar var döda och hennes gamla vänner hörde hon inte av så mycket av mera. Det var bara att släppa förtöjningen till Ön och låta den ”driva” iväg från henne. Utan att säga emot det minsta nickade hon och suckade tungt.
”Jag kunde inte ha gjort det bättre själv, ” sa Jukka, men han ångrade sig när han såg Kattis bedrövade ansikte.
”Du har varit med om värre motgångar Kattis, jag skulle kunna räkna upp flera exempel…”
”Ja,jaa! Men, vem gjorde det? Tänker du inte på det? Har någon av mina konkurrenter i stan blivit skvatt galna? Vad är det som händer där ute?”
”Låt dårarna sköta sig själva. Vi har nog med vårt här. Markku tycker att vi skall bygga nytt i Esbo och jag håller med honom. Vi koncentrerar oss på marknaden här. Ester och ryssar köper lagrena tomma just nu. Det gäller att hålla sig framme och ha något att sälja. Den där lilla ”skitbutkan” ute i havet har bara ställt till bekymmer och arbete. Skönt att bli av med den.”
Kattis lät ännu höra en tung suck ifrån sig, men kunde inte annat än hålla med. De var affärsmän och då gällde det att hålla huvudet kallt.

Telefonen ringde och Kattis svarade automatiskt. Damen i växeln undrade om hon kunde ta emot ett samtal från polismyndigheten.
”Gör så” sa Kattis melankoliskt.
En man harklade sig i luren och Kattis förstod att samtalet var kopplat.
”Katarina Elonen i telefon”
”Jahaja, Ja det här är Rune Mattsson från kriminalen i Stan. Ja du vet väl redan förstår jag, jag menar du har väl säkert hört om din affär, hur det blev där. Det var ju beklagligt det där. Besvärligt.”
Mera harkling hördes. ”Jag skulle behöva ställa några frågor. Det är ju inte så vanligt sånt där, ja här ute på Ön menar jag. Har du tid en stund?”
Kattis sökte i minnet. Rune Mattsson… Hade hon träffat honom någon gång? Nej, hon trodde nog inte det. Det var nog bara dialekten hos honom som gjorde att det kändes bekant. Hon drog efter andan.
”Personalen ringde från butiken. Jag blev ju helt chockad! Jag bad dem att anmäla skadegörelsen. Vad finns det för galningar där nu för tiden? Hu, det är ju skrämmande.” Hon tyckte nästan att hon lät anklagande.
”Ja, det är ju det vi skall försöka reda ut nu. Jag hoppas du kan ursäkta att jag inledningsvis nu kontaktar dig via telefonen. Avståndet är ju det avgörande i det här fallet.”
Han harklade sig igen.
”Just ja. Kan du och din man med säkerhet säga att ni inte var i närheten av den berörda lokalen?”
”Va? Vad menar du? Jag har inte varit dit på månader. Butikschefen sköter ju allt där för mig. Det har ju egentligen aldrig varit några problem där. Allting har ju bara rullat på som vanligt. Jag har inte behövt lägga mig i speciellt mycket. Vad menar du egentligen med den frågan? Menar du att jag…? Min egen affär? ”
Kattis kände att det hettade till i henne.
”Nej, ingen misstanke är riktad mot dig eller din man. Du får ta det som rutinfrågor. Eeeh, er son? Var fanns han? Kan du säga var han var eller kan jag kanske ringa upp honom?
Hon gav stora ögon mot sin man som spänt försökte ta del av samtalet.
”Han var hem till oss på kvällen och åt middag. Han kan omöjligt inte ha hunnit ut till ön. Han hade lektioner på dagen…fråga på universitetet är mitt råd. ”
”Öh, det kanske vi kan göra…”

Det blev tyst i telefonen.
”Jo,” fortsatte han, ”Vet ni om ni har några ouppklarade affärer med någon här ute? Har ni lyckats reta upp någon? Har ni kanske skulder eller några konkurrentbekymmer?”
”Inte vad jag vet. Tala med butikspersonalen. Det var kanske inte riktat mot oss. Vem vet? Det kan vara någon av mina anställda som på något sätt är upphovet till det här.”
”Er son då? Kan han ha några schismer med någon.”
”Nej, det kan jag inte tro…Ja, han bor ju inte hemma mer…Ni får väl kontakta honom.”
Hon kände sig lite uppretad nu, lite kränkt. Vad trodde de egentligen?
”Er personal och er son blir utfrågade just nu…Har ni försäkrat?”
”Jasså… sa Kattis lite snopet. Tankarna tumlade runt i hennes huvud. ”Försäkrat? Det klart att vi har försäkrat. Varenda en pryl är försäkrat i vårt företag, människor också! Vi sköter våra försäkringar, det skall jag bara säga! Tror du att det är försäkringsbedrägeri? Då är vi ju inte kloka! Butiken gick ju för fan med vinst!”
Kommissarie Mattsson hummade. ”Vi tror ingenting. Det är som sagt bara rutinfrågor.”
Hon lugnade ner sig och svalde torrt.

Det kändes som om han antecknade på samma gång som han talade.
”Eeh! Vi kommer att sätta lite bevakning av gatan och andra butiker ett slag. Det kunde nog vara bra om ni också var lite försiktiga framöver. Kanske vara lite uppmärksamma om ni märker något utom det vanliga…eeh… Känner ni någon som har eller brukar använda ovanligt stora knivar?”
”Knivar? Vad säger du? Nej, det gör vi inte! Vänta!”
Hon vände sig till Jukka. ”Vet du någon som har intresse av stora knivar?” Han ruskade på huvudet.
”Vi bor i puukkuns hemland, men stora knivar? Nej!”
”Nej vi känner inte till några knivar.” lät hon meddela kommissarie Mattsson.
”Någon har med våldsam kraft huggit in en väldig kniv, liknande en sabel, i kassadisken. Den perforerade nästan bordsskivan. Liknande tilltag brukar vi inom polisen anse att är hot. Det är nog menat som en varning av något slag. Ja , när man lämnar eggvapen på en brottsplats på det där viset, ja inte i misstag, det är helt klart, tolkas det som om det finns en hotbild. Ja, som sagt…”
”Åh, herregud! Tror du att vi måste vara rädda? Åh… Markku får flytta hem igen! Jukka!”
Hon kände svag panik.
”Vi får återkomma i det här ärendet. Ja, jag skulle råda er att vara något försiktiga.”
Han tystnade för en kort stund.
”Eeeh, ja… Det var väl allt så här långt. Då så, ja, Adjö då.”
Kattis kastade ner luren som om den bränt henne. Hon sökte ögonkontakt med Jukka som tittade tillbaka med uppgiven min.
Det skulle komma att ta månader innan hon lugnade ner sig och började leva mer som vanligt igen utan att alltid snegla över axeln.

Den nya bilen doftade av läder och vinyl och av just…nytt. Det ergonomiskt skålade förarsätet omslöt henne som en varm kupad hand och hon sände en kort men tacksam tanke någonstans, kanske rymden, att just hon hade råd att köra en sådan bil.
Sonja rattade sin bil med lätthet. Att köra bil hade alltid varit något som passat henne. Det var nästan alltid hon som körde bilen hemma i Luxemburg. Snabbt och fräckt hade hon pilat fram i den mångdubbelt tätare trafiken nere på kontinenten än vad säkert någonsin skulle komma finnas på ön.
Hon var på väg till Sven. Han bodde fortfarande kvar i sin lägenhet, men slutligen hade han fått ge upp drömmen om att sköta ett vanligt förvärvsarbete. Det avgörande som slog in den sista spiken i hans yrkeskarriärs likkista, var att han hade gått in i ett psykotiskt tillstånd efter att ha suttit och räknat nästan utan uppehåll, i två veckor. Det hade resulterat till en lång sjukskrivning och en välmenande psykiatriker hade rått honom till att säga upp sig. Det var lika bra att han inte utsatte sig för allt för mycket stress tyckte man. Sven hade nästan sörjt ihjäl sig och såg egentligen ingen ljusning i sitt liv förrän Kaj kom och erbjöd honom att få hjälpa till i hans antikvariat och det nuvarande enorma samling av litteratur.

Allt det där hade hon fått veta av Anna-Lena som aldrig lät sig vara dåligt underrättad om vad som hände på ön.
Den enda av sina klasskamrater som Sonja hållit kvar kontakten med, var just Anna-Lena.
Den kontakten kunde man numera, tyvärr, beskriva som mera sporadisk. Man kunde inte skylla på bristande intresse, för brist på intresse var ingenting som Anna-Lena kunde beskyllas ha.
Orsaken stod mera att finna i hennes iver att flänga jorden runt på jakt efter något att skriva om. Hennes energi att undersöka och beskriva det hon upplevt verkade aldrig sina. Ibland hade hon levt långa perioder i oroshärdar och på platser på vår jord som inte hade tillgång till de kommunikationer vi västerlänningar har vant oss med.
Detta hade resulterat i mängder med artiklar och faktiskt två böcker som sålt rätt bra.
Men när hon var hemma och vilade upp sig och sammanfattade sina arbeten blev kontakten via mail och telefon desto ivrigare. Anna-Lena var gudmor till Sonjas första barn och hon hade besökt henne i Luxemburg vid flera tillfällen.

Idag hade förvånansvärt nog Anna-Lena hört av sig, i ett långt mail till Sonja.
Anna-Lena var gravid, något sent i hennes liv. Hennes sambo och hon hade tydligen kämpat många år mot barnlöshet och nu slutligen lyckats med hjälp av provrörsbefruktning. Nu skulle hon lägga sitt arbete åt sidan och flytta hem till ön, i alla fall medan hon väntade barnet.
Ingenting fick gå fel den här gången. Hon vågade inte ta några risker och bedömde själv att den bästa ron skulle hon få hemma på ön.
Hennes föräldrar hade sålt sitt hus och bodde nu i en liten lägenhet, så det kom inte på tal att bo där. Nu sökte hon efter en lägenhet nära dem så hon kunde ta igen lite av den tid hon förlorat i kontakten med dem.
Sonja såg fram emot att få träffa Anna-Lena. Hennes sambo var tydligen inte så mycket sambo i egentlig mening. Han var också utlandsjournalist och en stor del i deras barnlöshet låg i att de sällan var hemma på samma gång. Ett märkligt liv tyckte Sonja. Men, hur hade hon själv levt? Vad hade inte hon och hennes familj fått försaka. Hon höll troligtvis på och betalade av det priset just nu. Nyskild och utarbetad! Nyskild! Hon smakade på ordet och det smakade inte gott.
Hon försökte skingra sina tankar genom att sakta ner farten en aning och passa på och se sig omkring. Stan var fortfarande en småhusstad och enligt stadsplaneringen skulle den få förbli en sådan. Folk hade fått bättre ekonomi. Det kunde man se på husen hon passerade. De hade blivit större och hade ofta burspråk och verandor. Sjuttiotalets lådor såg man inte mycket av mera. De var tillbyggda eller rivna verkade det som. Till det yttre hade staden förändrats ganska mycket under de tjugo åren hon varit utomlands, men gatunätet verkade i stort sett detsamma.
Hon visste exakt hur hon skulle köra och hade heller ingen större svårighet att hitta en parkeringsplats utanför porten.

Den första tanke som slog henne när Sven öppnade dörren för henne var, jag behöver ju inte göra det här.
Hon slog bort den tanken lika fort som den dök upp. Hans glada min gav henne samvetskval över den knappa tid hon lagt ner för att hålla kontakten med honom… egentligen ingen tid alls. Åren hade lyckats forma en än mer ömklig figur. Hans rörelser var ryckiga och gången obalanserad. Sonja fick motstå frestelsen att ta honom i armen när han plötsligt utan förvarning slog ut med en arm och såg för en kort vibrerande sekund ut att tappa balansen.
Han hade dukat ett bord med ett fat bullar och två muggar.
”Te eller kaffe?” undrade han.
”Te tack.”
Hon tittade sig lite försynt omkring i lägenheten medan Sven stökade i köket. Ingenting hade egentligen förändrats, förutom att det nu fanns något som liknade en kontorshörna med en hylla fylld med pärmar och en dator som såg alldeles ny ut.
Det såg snyggt och prydligt ut, rent, faktiskt, om än lite slitet.
”Det kommer nån och städar två g …gånger i veckan.”
Sonja blev lite generad över att han ertappat henne med att se sig omkring och dessutom nästan läst hennes tankar. ”En kur…disk kille. Han är okey, fast han inte förstår mig alla…” Sven koncentrerade sig. ”…gånger.”
Sonja log. ”Du har det bra ser jag.”
”Bra?” Sven hade tydligen kvar sin vana att slå sig på benet. Det skulle kanske aldrig gå ur honom.
”Bra? Jag fick ju inte ha jobbet kvar. S... s... som jag planerat hela tiden. Jag ville jobba och va´ som andra, inget annat krav, bara som andra. Jag får inte bli bitter. Jag måste jobba emot det, säger … ah, du vet, hjärnskrynklarn. ” Han slängde med huvudet. ”Fy fan, jag åkte ju in på hispan…...d...et var då min stamning blev värre. Det har ju alltid varit min värsta mardröm, hispan… D... Du fattar väl att jag visste om det…på förhand. Det går inte att räkna bort det som skall komma, fast jag försökte. Då åkte jag in för att jag försökte för mycket. Jag ville ha en lösning”
Han knep ihop munnen hårt.
”Du har ju i alla fall kunnat jobba i mer än tjugo år. Du har väl inte glömt hur illa det såg ut från början?”
”Nej jag har inte glömt. Jag kommer aldrig att g…lömma. Det är det som är felet, att ingen av oss kan g…lömma.” Hans röst blev lite svagare.
Sonja höll muggen med te med båda händer och tittade ner på den bruna brygden.
Så var det! Han hade rätt! Glömma var svårt. Nu skulle hon också måste glömma sveket i Luxemburg ...

”Du behöver väl knappast jobba. Du har väl pengar så du klarar dig, det har du väl sett till?”
Han svängde sakta på huvudet hit och dit.
”Jag h…ar för mycket. Det bara ökar… d..et… Jag får för mycket tid att räkna… och nu är allt enklare dessutom…”
Han nickade menande mot datorn. ”Att läsa går mycket enklare nu…och så finns det ju ordbehandlingsprogram. Ju mer information jag kan ta in, ju klarare kan jag räkna.
Förstår du inte hur tungt det är att veta så mycket?...och jag kan inte låta bli, j…ag måste, j…ag måste vara beredd. En sån som jag…”
”Du kan ju vara stolt! Du har ju skapat våra liv!”
”J…ag vet! Det är det som p…plågar mig.”
”Men vi är ju alla så tacksamma. Jag skulle inte ha varit någonting utan dig. Vi har alla dig att tacka.”
”Tacka! Tacka! Tacka!” Svens ansikte förvreds och en tunn rännil saliv rann ner för hakan.

”T…t…ror du Berit och Björn hade varit tacksamma om de visst vad som skulle ha hända dem?” Hans ögon började fyllas av tårar till Sonjas förvåning.
”Sven, det var ju olyckor. Det var inte ditt fel. Du har en fantastisk förmåga som jag mot bättre vetande faktiskt tror på. Jag har ju med egna ögon sett vad du har kunnat åstadkomma, men du kan inte rå för allt det vi andra gör.”
”Jag kunnat åst…hadkomma? Du säger det själv. Förstår du inte? Jag lade gödning på våra frön av begär och de växte o…ohämmat. Tänk bara på stackars Kaj.”
”Ja jag tycker att jag har klarat mig bra. Utan dig och de andra hade det sett annorlunda ut.”
Sven tittade en lång stund på henne, begrundande. Sedan gick han till hyllan med pärmar och plockade ner två.
”Det här är bara delar av d…et jag räknat ut. Jag har räknat om och om…. ”
Han verkade tveka.
”Vi k…kan vara i…fara. Du kan vara i fara… Sannolikheten… Vi k…kan aldrig glömma sa…hannolikheten.”
”Jaja, Sven, men det viktigaste är att du har det bra. Du skall inte stressa upp dig. Vi är vuxna människor och vi kan ta hand om oss själva. Du skall se till att tänka på dig själv istället.
Och Kaj, han har det ju hur bra som helst nu.”
”Ja, men Berit och Björn är d…döda! G…glöm inte det!”
”SVEN! Nu är du där igen!”
Han släppte ner pärmarna på bordet med en smäll och slog sedan med höger arm mot låret.
”Jag har försökt… jag har försökt t…tala med Kaj och B…Bengt…”
”Lugna dig! Du blir bara sjuk om du tänker så där.”
Sonja började bli uppriktigt bekymrad. Det stod helt klart att han var instabil, men det var inte att undra på. Han tvingade sin hjärna att jobba för högtryck hela tiden. Hon suckade.
”Det ordnar sig med allt skall du se.”
Sven torkade sin fuktiga haka med utsidan på handen och tittade sorgset mot henne.

16

2011-12-06T16:37:00.000+02:00

Först vid fjärde försöket var Berit nöjd med sin parkering. Hon steg ur bilen och tittade kritiskt på den bakifrån. Bortsett från att de andra bilarna vid sidan av hennes stod besvärande snett, så var hennes bil nu placerad så gott som exakt i nittio graders vinkel mot asfaltskanten. Det irriterade henne att man inte hade målat parkeringsrutor där. Fågelsjön var ett populärt strövområde, så det hade man kunnat bemöda sig om. Det skapade genast mycket bättre ordning.
Det var visserligen knappt en parkeringsplats, en vändplan skulle kanske vara en mer korrekt beskrivning.
Det förvånade henne en aning att han inte parkerat på samma ställe. Hon kunde inte se hans bil, men hon visste att han skulle vara där. Han hade aldrig försenat sig till något möte, aldrig.
Brevet hade hon i fickan. Det var skrivet på maskin som vanligt. Hon tyckte inte om handskrift. Det gick att tyda in så mycket tolkningar i allt som skrivits av människohand, dessutom kunde folk aldrig klara av att hålla linjen och bokstäverna spretade hit och dit… nej fy! Hon ruskade lite på sig vid tanken.
Kuvertet hade legat på mattan innanför ytterdörren. Tydligen hade han varit förbi hennes dörr och stuckit in det i brevluckan. Förvånad kunde man väl inte säga att hon blev när hon läste vad som stod i brevet, men väldigt förväntansfull. Hon visste att han hade förberett något extra fint för henne. Något som skulle passa hennes bräckliga psyke, för han visste vad som felades henne. Där det var tomt i hennes själ fyllde han på. När det blev råge av allt, slätade han ut. Hur kan två människor vara så samstämda?
Till min själs spegelbild, hade han skrivit på kuvertet och det stämde. Det var så det var!
Jag vill skänka dig jordens vackraste solnedgång!
Det var början på brevet, sedan kom en vägbeskrivning till fågelreservatet och hur hon sedan skulle hitta till utsiktstornet.

Ta med brevet och vinka med det när du ser tornet från stigen. Då vet jag att det är du. Jag väntar på dig i tornet och kommer att kunna se dig. Jag har en kopia av brevet och kan vinka tillbaka med det. Se det som våra gratisbiljetter till himlens skådespel!

Han var en märklig man, men hon var också märklig.

Naturen hade överraskats av en ordentlig köldknäpp för några nätter sedan.
Det hade tydligen blivit signalen för lövträden att börja förbereda sig för vintern. Den dalande solens strålar gav tillsammans med de färggranna löven ett brinnande scenario.
Berit tog djupa stärkande andetag och vek sedan in på stigen som hon hade fått beskriven för sig. När det var dags att återvända hem på samma stig så skulle solen ha gått ned. Hon var viktig med att memorera hur stigen slingrade sig. Det var flera än Berit som bestämt sig för att ta en höstpromenad längs fågelsjön denna höstdag, men de verkade alla vara på väg hem. Hon följde strandlinjen och snart kunde hon se tornet.
Någon stod där uppe och väntade. Förväntansfull satte hon handen i fickan och tog upp brevet och vinkade med stora armrörelser. Personen där uppe gjorde likadant. Det var lätt att se det vita pappret. Det var han, den andra halvan av hennes torftiga liv. Det gick inte att ta fel på hans resliga gestalt. Hon skyndade på stegen.

Det var en fantastisk utsikt från fågeltornet. Förutom den imponerande höjden på tornet så var det beläget på ett berg. Ivriga fågelskådare hade byggt tornet ovanligt högt och man hade använt det flitigt de första tio åren.
Synd bara att det hade dömts ut som livsfarligt att vistas i. Nu vågade ingen använda det mer. Spikar hade rostat av och träet var på vissa ställen svårt angripet av röta. Tornet borde ha tagits bort för länge sedan, men man hade tydligen skjutit upp på det beslutet och tillsvidare tyckt att det räckt med en varningsskylt för att skydda allmänheten.
Skylten som varnade för att man gick upp på egen risk var nu borttagen. Det var Berit helt omedveten om.

Solen var redan ganska nära horisonten när Berit försiktigt satte foten på det första trappsteget för att ta sig uppåt. När hon nått första nivån, var en lapp fastsatt med häftstift. Hon tog den i handen: Det höll för mig så då håller det också för dig. Kom upp! Var inte rädd för höjden. Jag finns ju där…

Lite obehagligt var det i alla fall.
”Hej, hallå! Jag kommer upp nu.” Hon hörde på sin egen röst att hon var lite rädd. ”Det ser inte så nytt ut det här, är det okey tror du?”
Hon fick inget svar… så olustigt på något vis. Han brukar inte göra henne osäker så där. Det kanske är en prövning av något slag. Kan han, så kan jag… det gav henne mera mod och hon passerade lätt nästa träplattform för att klättra uppåt mot den allra översta nivån som förutom ett räcke i brösthöjd även hade både vindskydd och tak.
Lite lätt andfådd tog Berit de sista trappstegen.
Han hade hållit vad han lovat. Himlen var vidunderligt skön och speglade sig i sjön där hundratals sjöfåglar sökt skydd för natten. Man kunde se flera mil bort över mörkgröna barrskogar. Luften var höstaktigt frisk och hon kände tacksamhet mot honom att han tänkt på att visa henne detta.

Jag måste säga det till honom.
Berit vände blicken från utsikten och såg honom stå vid räcket med ryggen mot henne.
”Nu är jag här.” sade hon och sträckte som vanligt ut båda händer till deras vanliga hälsning.
Han vände sig om och Berit såg förbryllat på hans ansikte. Allt var fel! Det var han, men ändå inte han.
Med stöd av vindskyddets vägg sparkade han henne i bröstet så hon föll handlöst mot räcket.
Det hade för länge sedan upphört att vara ett säkert skydd. Nu hade det dessutom brutits och bänts fram och tillbaka, så det knappt hölls uppe av sig själv.
Berit hade inte en chans. Lönlöst försökte hon greppa tag om något, men det enda hon fick tag i var räcket som hon drog med sig i fallet. Det var många tankar hon han tänka innan det hårda berget under henne släckte all hjärnverksamhet.
Jag är inte rädd, inte arg, jag är bara väldigt förvånad över att han tycker att mitt liv är värt att ta.

Berits kropp låg i en deformerad onormal ställning. Livskraften rann som en rännil nerför klippan och färgade mossa och höstlöv om möjligt grannare.
Med en sten i handen närmade sig mördaren kroppen. Om det fanns något liv kvar skulle det ändas med stenen, men den glasartade blicken upp mot skyn sade allt om att det inte behövdes och stenen kastades som betydelselös nerför berget. Hennes fickor muddrades på brevet och den lilla lappen som manade henne att våga gå upp i tornet. Med ett snett flin knäppte mördaren upp hennes kofta, det klädplagg som hon envisades med att alltid bära, och knäppte några knappar igen, men nu alldeles fel.
Sedan lämnades Berit vid den vackra fågelsjön, ensam med naturen.

15

2011-12-06T16:35:00.001+02:00

Den varma sommaren hade blivit höst bara över en natt.
Anders och Sonja hade varit i ett lyckorus hela hösten. Alla helger kom hon hem från sina studier vid universitetet.
Hennes avhandling skulle snart vara klar. ”Rätt skall vara rätt” hette den och var ett kritiskt nagelfarande av hur information samlades in till brottsmålen, men behandlades så oprofessionellt att det var obrukbart som bevisföring.
Det hade gått bra för henne. Handledaren vid universitetet var mer än nöjd. Han påstod att han hade några förslag för hennes framtid och skulle låta höra av sig efter att juris kandidatexamen var avklarad.
Ja hon var lycklig. Hon skulle fråga Anders om han hade tid att komma med till Uppsala och träffa hennes vänner. I brist på familj hade hon tagit många av sina studiekamrater till sitt hjärta. Hon räknade dem till sina bästa vänner. De strävade mot samma mål, tänkte likadant, hade samma brinnande intresse för juridikens vittomfattande fält. Hon såg verkligen fram emot att få presentera dem för honom.
Hon ville dela allt med honom. Anders och hon hade suttit nakna i hennes säng i den Tornlundska villan och berättat om sina liv, mest om barndomen. Hon hade erkänt att hon hade svärmat för honom hela skoltiden, men knappt vågat tala till honom. Hon hade berättat om sin stora tacksamhet till alla sina skolkamrater, speciellt Berit och sin stora beundran för Sven.
”Jag var den som hade störst nytta av allt vi gjorde,” hade hon sagt helt övertygad till Anders.

Anders hummade och tvinnade en av hennes hårslingor mellan sina fingrar.
Han verkade helt betagen av det han gjorde och slet inte ögonen från hennes rödtonade hår.
”Jag har hela tiden tänkt att det var Sven som gjorde den största vinsten,” mumlade han.
” Ja, i alla fall var det inte Sussie. Hon gjorde karriär på egen hand. Hon behövde inte pengarna och hon behövde inte puffarna uppåt på karriärstegen av oss andra för att lyckas. Hon gjorde det på egen hand."
”…Och det var absolut inte jag,” sade han och vräkte ner henne mot kuddarna. Jag skulle ha klarat mig ändå, det vet du och det vet jag.” Han pratade i hennes halsgrop och höll på samma gång båda hennes armar fast ovanför hennes huvud. Hon vred sig ur greppet. Hon gillade det inte riktigt. Sedan den maktlösa tiden från barndomen var över, tyckte hon inte om känslan av låsning.
Stoltheten fanns i henne, den hade bara varit väldigt undantryckt.
”Jag vet, du är bra på allt du gör, allt du tar dig för lyckas. Du har en jäkla näsa för affärer, eller hur?”
”Näsan är medfödd, farsans stora kran kan skymtas om du tittar efter. Vi får hoppas att våra gemensamma barn slipper den.”
Hon hade fnissat.

Den här helgen hade Sonja bestämt sig för att genomföra ett projekt hon länge tänkt på.
Hon hade tänkt inventera och diska all kristall och porslin som fanns instuvade i bufféer och vitrinskåp i sitt barndomshem. Det var inte små mängder. Det mesta var utländskt. Hennes morfar hade titt och tätt tagit med sig stora serviser från sina resor i alla världens hörn. Sonjas mamma hade ärvt allt och som tur var hade de inte använt porslinet, så de mesta var intakt. Tiden rann iväg för henne när hon ivrigt plockade ur och i skåp och vitriner.
Hon tittade på klockan och insåg att hon faktiskt hade riktigt bråttom plötsligt. Anders hade bett henne komma hem till honom. Han skulle bjuda på middag.
Med största försiktighet ställde hon in en soppterrin som hon trodde var rysk, överst i vitrinskåpet. Hon fick helt enkelt lämna resten. Det gjorde inget, hon kunde fortsätta dagen efter. Nu gällde duschen och skynda, skynda till hennes Anders.

Genast när hon steg ur bilen såg hon att hela hans hus andades fest. Den stenlagda gången av öländskt skiffer var kantad med marschaller. Häpet såg hon att han hade lagt ut rosor varannan meter ända fram till trappan. Den här gången hade han verkligen ansträngt sig. Smått generad plockade hon upp rosorna och framme vid trappan smällde hon sedan några gånger med dörrklappen.
Genast slogs dörren upp på vid gavel och hon blev omsluten av Anders välkomnande famn.
Han lyfte upp och svängde runt med henne och lät inte henne nå golvet förrän han ställde ner henne i hallen.
”Akta rosorna!” förmanade hon med låtsad stränghet. ”De var till mig va?”
”Det är klart att de är till dig! Vem skulle det annars vara till? Du, du måste förlåta mig, lova att inte bli arg. Jag har låtit bli att säga något till dig.”
Han föste henne in i matsalen. Hennes blickar lades på det fantastiskt vackert dukade bordet, men sedan gjorde en rörelse från sidan henne uppmärksam på att det fanns någon till i rummet.

Det var Anders familj som försynt stod uppradade längs väggarna.
Anders föräldrar, hans bror med fästmö och till och med Anders mormor var där.
Sonja blev smått chockad och fick först inte ett ljud över läpparna.
”God kväll Sonja,” sade Anders far och sträckte fram handen till hälsning.
Hon sträckte mekaniskt fram handen och svängde sedan hastigt på huvudet och såg Anders glada ansikte innan hon hälsade på hans mor och de andra.
”Det var en överraskning!” fick Sonja ur sig. ”Du kunde ha förvarnat mig, din elaking. Jag har inte ens klätt på mig något extra.”
”Du är vacker ändå,” bedyrade Anders och kramade om henne lätt.”
Anders far kluckade godmodigt, medan mormodern glodde lite surt, men hon hälsade inte, bara nickade kort.
”Nu när huvudpersonen har dykt upp kan vi börja äta direkt. Ni är väl hungriga va? Varsågod och sitt, du också brorsan och Kerstin förstås.”
Anders var på ett strålande nästan uppskruvat humör. Efter att alla hade satt sig började han med snabba steg servera maten.
Sonjas chock hade sakta mildrats, men hennes förvåning steg igen när han bar in en läckerhet efter en annan. Skaldjur och lax med passande såser, sallader och hembakt bröd serverade han till att börja med. Anders mor och far växlade blickar, medan mormor lite närsynt, misstänksamt vände och vred på räkorna.
”Är det något nymodigt det här? Hon trutade buttert med läpparna.
”De går att äta, kära svärmor. Du skall ta bort skalet… så här. ” Anders far undervisade muntert.
Mormor svarade med att ruska på huvudet. ”Vad är det för fel på vanlig strömming nu för tiden.”

Det blev en märklig situation för Sonja. Hon hade träffat Anders föräldrar många gånger förr. De hade varit klasskamrater och vänner. Det var inget märkvärdigt med det. Nu kände hon sig obekväm och faktiskt lite smått irriterad av att Anders inte förberett henne på att hans familj också skulle komma. Hon skulle prata med honom om det där. Hon gillade inte överraskningar. Hon ville ha överblick över sitt liv. Det hon inte hade kontroll över, skrämde henne. Nåja, det gjorde inget, inte för den här gången. Anders pratade livligt med sin bror och kastade ibland glada charmiga ögonkast mot henne. Sonja blev varm i hela kroppen och förvånades över att han kunde ha den effekten på henne. Lätt sköt hon irritationen åt sidan och glömde allt annat och bara njöt av sällskapet och maten..
Snart var det dags för huvudrätten. Med en nästan komiskt viktig min kom Anders in i matsalen, balanserande med karotter och fat. Nu serverade han inbakt oxfilé och potatisgratäng fram på bordet.
”För fan brorsan, har du stått vid spisen hela dagen?” Brodern Kenneth kunde inte dölja sin förvåning.
”Njaa… ” Anders log lite snett. Asch, jag måste väl erkänna då. Jag hade hit några tjejer från ett caféet nerifrån stan. De kan trolla med maten. De är helt underbara. Snabba var de också och faktiskt, förvånansvärt nog inte speciellt dyra heller.
Sonja tittade forskande på Anders. Hon visste nog vilket café han talade om. Det förvånade henne att han kunde umgås så obesvärat med Markströms dotter, efter allt de gjort familjen! Kunde det vara så att han inte kände sig speciellt delaktig i aktionerna. Han var inte aktiv alla gånger. Han vägrade ibland att hänga på Björn och Krister och deras hämndaktioner. Ändå var det han som hade varit grymmast, fast det inte existerade i Anders medvetande. En affär är en affär som han brukar säga. Det var något helt naturligt för honom. Han hade ju faktiskt köpt skärgårdshemmanet!

Alla drack vin och det tog inte länge innan skratten rungade under taket. Till och med den mera svårflörtade mormodern hade tinat upp.
Sonja var om möjligt ännu lyckligare än tidigare. Allting stämde. Vilken underbar familj han hade vuxit upp i. Undra på att Anders verkade så hel och oförstörd.
De levande ljusen fladdrade. Det klirrade i glasen och porslinet. Anders far deklamerade ur ”Fänrik Ståhls sägner” och kom alltid av sig på vers två. Det ledde till att mormor började muttra igen.
”Mamma,” sa Anders, ”kan du inte få honom att sluta?”
”Jag gör mitt bästa, men jag orkar inte sparka på hans smalben mer.”
Alla skrattade, Anders far också, fast han först såg lite snopen ut.
Anders började samla ihop disken och fick tacksamt hjälp av brodern.
” Dags för efterrätt! ” hojtade Anders uppsluppet och kom ganska snart in med fyllda dessertskålar.
” Creme Brulé, mina vänner!” Ser ni sockerskorpan ovanpå? Vet ni hur de gjorde det? Jag trodde inte mina ögon. Tjejerna kom in med en gasbrännare i köket. De gjorde det med gasbrännare! Visst kan man bli imponerad va?”
”Ja jag säger då det!,” kommenterade mamman.
”Går det att få kaffe utan någon märkvärdighet? undrade mormor. Hon hade inte ätit av köttet för det var en aning rosa och hon hade klagat på att det inte var färdigt gräddat.
”Det kommer, det kommer, mormor. Du skall få konjak också. Det blir bra va?”
Tanten lyste upp.

Konjak, tänkte Sonja. Hon kände sig redan lite lullig av vinet. Det var en skön känsla. Hennes kinder hettade. Det kunde nog inte bli bättre än såhär. Hon hade fått en familj igen.
Kaffet kom också på bordet. Efter det började alla tala i mun på varandra. Den förut så tysta Kerstin fnittrade åt allt hon hörde.
Plötsligt klingade Anders med skeden i koppen och bad alla att vara tysta en stund.
”Jag skulle vilja säga något.” Han vände sig mot Sonja.
”Orsaken till att du och min familj är bjudna hit i kväll är naturligtvis den enkla anledningen att jag vill att ni skall lära känna varandra. Ja, ni har känt varandra från tidigare, men nu hoppas jag på att det skall bli på ett annat plan.”
Alla log mot varandra. Sonja log mot Anders fast hon kände sig en aning besvärad. Det blev plötsligt en sådan märklig stämning.
”Mamma, sitter du bra?” undrade Anders.
”Vah?
”Jag vill bara berätta för dig att jag är helt, fullständigt, galet, förälskad i Sonja.”
”Ja, jag misstänkte väl det, men det är ju ingenting jag tänker lägga mig i.”
Sonja vred sig på sin stol. Hennes kinder blossade och det skulle komma att bli värre.
”Sonja, jag har en överraskning till, denna fantastiska kväll.”
Han sökte med handen i byxfickan och tog fram en liten ask. Alla drog efter luft.
” Sonja, vill du gifta dig med mig?”
Hon höll på att svimma. Anders lyfte på locket till asken och visade upp en bred ring.
”De… det…v…” Hon såg hjälpsökande på Anders mamma som bara log brett.
”Åh, vad jag blir överraskad! (Fan varför gör han såhär?)
Anders fumlade upp en annan ring ur den andra fickan. ”Det finns ingenting att vänta på, jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv, inte ens när jag köpte Almlunds rederiaktier. Titta på ringen, Sonja. ” Han sköt över asken till henne.
Sonjas händer darrade när hon försiktigt lyfte ringen.
”Läs vad det står i.”
” 13.11.86. Sonja o Anders.” Hon viskade fram hur inskriptionen löd.
”Det är en förlovningsring min älskade. Jag har en likadan. Du skulle göra mig till Öns lyckligaste man om vi satte dem på oss.”

Anders tittade ömt på Sonja. Han verkade inte alls besvärad av de andra som satt vid bordet. Mormodern satt och knöt in några sockerbitar i en näsduk. Hon tittade inte ens upp, men alla andra hade sina ögon klistrade på Sonja.
”Vi har ju inte varit tillsammans så länge, men den korta tiden som varit, har varit underbar.” Sonjas röst darrade märkbart. Det var en märklig situation.
Jag vill! Jag vill!... Men inte såhär. Det kom så oplanerat. Jag har inte fått tänka efter ordentlig... Tankarna gjorde saltomortaler i huvudet på henne.
Men, vad fanns det egentligen att tänka på? Vi är ju som skapta för varandra. Det har jag ju alltid tyckt. Det är bara jag som inte kan vara spontan någon gång. Varför inte greppa lyckan i luften när den en gång susar förbi?
” Ja” hörde hon plötsligt sig själv svara och hon kände sig sprängfärdig av lycka.
Anders ställde sig upp och böjde sig över henne. Ömt satte han ringen på hennes finger och hon tog hans ring och trädde den på hans ringfinger. Nu var de förlovade.
Detta efterföljdes av en applåd.
Anders far höjde glaset och de andra gjorde likadant. ”Skål för de unga! Skål mitt herrskap!”
Sonja fick se sig bli kramad av alla utom mormodern som inte ville stiga upp.
Hon kände sig helt omtumlad. Det kunde inte vara sant! Hände detta henne? Den obetydliga Sonja med den snygge populäre Anders?

”Jaha, när blir det bröllop då?” undrade Anders pappa. ”I sommar?”
”Javisst, redan i juni, ” sa Anders.
”Va? Nej! Det går inte!” Sonja såg bestört ut. ”Jag har blivit lovad utlandspraktik. Min handledare ringde igår. En tysk domstol…”
”Det har du inte berättat,” sa Anders snopet.
”Jag skulle ha gjort det ikväll, men det blev så mycket annat.”
”Du kan ju alltid tacka nej, du lovade väl ingenting?”
”Tacka nej till ett sådant erbjudande?” Hon blev stum några sekunder. ”Va?” Hon såg hjälpsökande på de andra. Anders bror ryckte på axlarna.
”Det är ingen annan som ens fått ett sådant erbjudande… Det är faktiskt lite speciellt, en fantastisk möjlighet…” (Vad håller jag på med?)
Anders verkade inte förstå vad hon talade om.
” Men, jag har ju planerat allt, jag hade hoppats på ett sommarbröllop. Visst gifte ni er mamma på sommarn också, och mormor och morfar…?”
”Ja det var ett fantastiskt bröllop!” Anders far var rödbrusig om kinderna och släppte inte konjaksglaset ens för några sekunder. Med glaset i handen pekade han på sin hustru.
”Du minns väl? Alla som hade någon som helst betydelse på ön var bjudna. Bäst av allt var att svärmor och svärfar stod för fiolerna. Haha! Eller hur kära svärmor?”
Mormodern tittade upp. ”Ja det var ju av nöden. När som helst skulle ni ha blivit en skam i stan. Det gäller att handla snabbt nu, sa jag åt Gerhard.”
Hon tystnade som om hon försökte minnas.
”Ja, det blev ju någorlunda bra… det var Skaglund som vigde er eller hur? Eller hade han hunnit gå i pension. Han vigde åtminstone din syster ... att jag inte minns.”
”Det var Skaglund! Det var flera år innan han pensionerade sig.” Anders mamma var helt säker.

Sonja tittade olyckligt på Anders som tittade tillbaka, sen log han.
”Vi kan ta ett sommarbröllop året efter. Jag får väl ge mig till tåls.” Anders hade hunnit tänka efter.
En lättad suck undslapp Sonja. Hon hade absolut inte tänkt tacka nej till erbjudandet att få arbeta i Tyskland.
”Sedan får jag behålla dig ett helt långt underbart liv.” Anders lade armen om Sonja och hon lutade lättat huvudet mot honom.
”Det tycker jag verkar förnuftigt ,” sa Anders mor. ”Varför skall ni skynda på med en sån sak? Det är ju inte som förr!”
”Det fattar du väl, mamma?”
Svägerskan Kerstin fnissade till. Hon hade inte sagt många ord under middagen, mest kommenterat med sitt återhållna fniss.
Anders var glad igen.
”Egentligen är det helt perfekt! Jag kommer att ha hur mycket som helst nytta av Sonjas juridiska kunskaper. Du pappa vet väl vad det kostar att anlita jurister? Vill man bli lagligt rånad så skall man vända sig till en advokat, haha!”
Fadern grymtade bara.
Sonja kände oron komma krypande igen. ”Det är ju långt i framtiden. Du hinner bli rånad med advokatarvoden flera gånger om innan jag slår mig till ro här.”
”Men vi skall ju gifta oss?”
”Ja men jag har inte i planerna att bli affärjurist. För mig har det alltid funnits något annat som hägrat.
”Jaså? Vaddå, om jag får fråga?” Anders var roat nyfiken.
Sonja tittade sig lite oroat omkring.
”Anders vi kan väl prata sen. Varför ta upp såna saker nu vid middagsbordet? Det kan ju inte intressera någon…” Hon tittade bedjande på Anders som inte verkade lägga märke till hennes blickar.
”Det intresserar mig! Jag vill veta vad min blivande hustru har för planer. Ja faktiskt ! Det intresserar mig riktigt mycket till och med.”
Var det sarkasm i Anders röst? Hon visste inte. Hon hade inte märkt den sidan hos honom.

Andhämtningen hos alla verkade nästan att upphört. Lågorna från de levande ljusen som tidigare fladdrat livligt i takt med sällskapets gestikulerande stod nu helt stilla.
”Jag har alltid haft planer på att fortsätta utbilda mig.”
” Jaha, har du inte tänkt att komma hem när du är färdig? Vad fan skall du göra där borta. Det räcker väl nu. Du har utbildat dig, du är klar! Vad är det som inte passar i det liv som jag erbjuder dig? Du får ett vackert hus, en bra position i samhället, mina affärer går bra, det är bara att ta för sig. Skall du ha mer? Vad är det i så fall? Vad är det som är bättre där borta än det jag nu erbjuder dig? SÄG NÅGOT!” Anders hade höjt rösten.

Sonja vägrade svara.
Hon steg upp och tog sin tomma kaffekopp som en förevändning att gå till köket. Hon måste få rymd och luft runt sig.
Vad är det som händer egentligen? Vad vill han? Vad vill jag? Vad konstigt allt blev, en konstig framtvingad situation.
Hon satte sig på en kökspall och tittade sorgset på högarna av disk.
Anders stod plötsligt bakom henne.
”Älskling, vad är det du vill säga?”
Sonja vände sig hastigt om, slog ut med armarna i en maktlös gest.
”Det kom så hastigt på allting. Vi borde kanske ha diskuterat igenom allt i vårt liv innan du kom på iden med att vi skulle förlova oss.”
”Men det har vi ju gjort! Vi känner ju varandra. Du vet ju allt om mig, att jag vill utveckla mitt företag med värdepapper, fonderna och de delarna. Jag älskar den här Ön. Det finns inte bättre ställe på jorden. Jag vill bo och leva här i mitt vackra hus tillsammans med dig och våra barn. Det kan inte bli fel!”
”Jag vet vi har talat om din dröm, men vi har inte talat om min. Jag kan inte tänka mig att ge upp den. Det är tanken på det som gjort att jag orkat kämpa alla dessa år med min mamma, skolan och…ja, universitetet. Jag kommer att tappa mig själv om jag inte får fullborda den.
Min dröm är att skipa rättvisa. Redan som barn hade jag bestämt mig för att straffa de skyldiga och fria de oskyldiga. Det måste finnas rättvisa!”
” Du kan väl skipa rättvisa här hemma? Det behövs nog minsann!”
”Ja i princip. Men jag behöver utbilda mig mer och få mer erfarenhet och det kan jag inte få här.”

”Men alla våra kvinnor i vår släkt har funnits vid männens sida. Vi har svårt att acceptera något annat. Vad är det för dumheter du har hittat på?”
Sonja blev bara att stå och gapa.
”Vaddå dumheter? Vad är det som är dumheter? Mitt val av yrke? Varför? För att jag är kvinna?
”Ja, jaa! på alla frågor.! Anders brusade upp igen, men Sonja bet envist ihop munnen. Hon var snart färdig jurist. Hon var inget dumhuvud. Hon visste vad hon ville. Denna ö hade blivit för liten för henne. Insikten om det klampade bryskt in i hennes medvetande. Det överrumplade henne.
”Det var det mest konservativa och insnöade jag hört på länge. Vakna upp karl! Vi lever i ett modernt samhälle.”
”Ja jag fattar! Du har blivit för fin och smart för oss!” sa Anders syrligt.

Sonja vilade sitt ansikte i händerna. Hon skulle snart börja gråta. När hon sedan såg upp på Anders märkte hon att han såg minst lika gråtfärdig ut.
”Kan jag inte få dig att tänka annorlunda?” frågade hon i bevekande tonfall.
Han slog bara irriterat ut med armarna.
Hennes stora ungdomsförälskelse, så nära att bli hennes… Hon tittade ner och kände på den blanka guldringen, sedan började hon sakta dra den av sig.
”Snälla Sonja, gör det inte! Snälla, snälla! Jag kan vänta några år. Gör det inte!
En av hennes drömmar fick offras för en annan, större.
Obevekligt och med en klump i halsen drog hon ringen av sig och gav den till Anders som stirrade på den som om han trodde att den kunde förintas bara av hans blick.
”Vad skall vi säga till dem där inne?” Anders snörvlade till.
De hörde sorlet från matsalen.
Sonja drog en darrande suck, hennes ben skälvde. Hon trodde hon aldrig varit så förlamande ledsen.
”Det blir väl jag som får ta hand om det.”

Alla i matsalen tystnade när de kom in. De hade inte behövt säga något, det syntes i deras ansikten.
”Jag vet att jag sade ja till Anders för bara en liten stund sedan…”
Hon vätte läpparna. ”Det var kanske en aning förhastat… Det verkar som om vi har oförenliga framtidsvisioner,” sa hon knappt hörbart till de förvånade personerna runt bordet.
”Förlovningen är uppskjuten på obestämd framtid.”
Ingen sade något förrän mormor nappade tag i näsduken med sockerbitarna, öppnade väskan och släppte ner knytet, sedan stängde hon väskan med ett hårt knäpp.
”Idiot!” sade hon åt sitt barnbarn, ”kan du ringa efter en taxi?”
Det hörde inte Sonja för hon var redan på väg ut genom dörren.

15

2011-12-06T16:32:00.002+02:00

Augustisyrsorna var galna av åtrå. Det började sjunga på sista versen för de högljudda spelmännen. Ett öronbedövande sargande skri från deras arbetande bakben låg som en ljudmatta över skärgårdshemmanets tun. Gräset hade torkat. Det klarade inte av att stå emot flera veckor av torr, het, högsommar.
Den numera obebodda ladugården var inte helt utan liv. Mängder av gråbulliga svalbon under taköverhänget hade gett rum åt pilsnabba svalungar som till synes utan mening kryssade genom den varmt dallrande luften. Blåskimrande sländor med prasslande glasvingar steg och sjönk lodrätt vid den grundare delen av viken där det luktade en aning av dy.
Karfjärden låg overkligt orörlig och blank.
Det vackra huset som krönte gården med sin generöst tilltagna glasveranda spred solreflexer över fruktträdgård och trädgårdsgångar Här och var stod bilar parkerade, varhelst det fanns utrymme. Kräftskivan som hade varit på de gamla klasskamraternas läppar i flera veckor nu, hade just startat upp.
Man skulle samlas redan under dagen för lite loj tillvaro och sedan gemensamt duka upp i äppelträdgården.
Skratt, prat och musik av Gasoline välde ut från några fönster som någon öppnat upp på vid gavel.
Det hade bytt atmosfär i den gamla vackra byggningen där Markström tidigare regerat .
Inne i huset fanns bara vinnare. Ungdomar i lätta bekväma sommarkläder kläder talade självsäkert med varandra. Framgång efter framgång hade präglat deras sinnelag. Ingenting kunde stoppa dem.
Känslan av osårbarhet var påtaglig hos många av dem. Vägen var utstakad.

Kaj var där. Hans väg hade som bekant inte varit fullt så rak. Något tilltufsad men märkligt befriad satt han i en bekväm länstol och lyssnade på de andras frimodiga tjatter.
Det hade varit tunga veckor hos Bengt. Han hade själv inte insett hur illa däran han varit, förrän han plötsligt lagt märke till att de dagliga långa skogspromenader han hade tvingats göra hade gett honom ett annat sätt att andas. Bröstkorgen hävdes mer och syret sökte sig lättare ner i lungorna. Till och med Bengt hade tinat upp och blivit mer tillmötesgående mot honom. Nu hade Kaj fått ett erbjudande att få stanna en månad till på hans gård. Det erbjudandet skulle han tacka ja till. Det var länge sedan han känt sig så ung som han egentligen var och kunde avspänt småleende lyssna på Björns skroderande utläggningar om det senaste upptåget. Det som hade satt de svenska bokmyglarna i fängsligt förvar.
Polisen hade kommit ut till Bengts bondgård vid flera tillfällen. Varje gång hävdade Bengt att Kaj hade varit psykiskt svag en längre tid och på intet vis haft något som helst samröre med männen. Ja, Kaj hade med svag röst erkänt att han köpt böcker av dem. Han kunde återge titlarna om så var. Det var inga större dyrgripar. Det var helt ofattbart att männen hade haft i åtanke att försöka sälja något till honom som inte var helt och hållet hederligt inskaffat, hade han bekymrat sagt till polisen. Han hade bedyrat att han absolut inte sökt någon kontakt med någon av dem eller på något vis uppmuntrat dem att smuggla eller stjäla för hans del.
Den där unga polisen Mattsson hade varit med vid ett av besöken. Han hade plötsligt frågat om de kände Anna-Lena på lokalbladet.
”Naturligtvis” hade Bengt svarat en aning förvånat. ”Hon gick på samma klass som vi i högstadiet, jag tror inte jag sett henne sedan dess.”
" Jag brukar läsa det hon skriver ibland, …men å andra sidan läser jag ju det mesta,” hade Kaj sagt sanningsenligt.
Polisen hade bara hummat och Bengt och Kaj hade inte vågat titta på varandra.
De skulle bara veta!

Nu satt Bengt och Sven mitt emot varandra vid köksbordet. Det ryckte bara litet i en hand på Sven, annars satt han lugnt och lyssnade på vad Bengt sade och kommenterade ibland. Han hade motvilligt blivit inblandad i Kajs affärer. Det hade behövt räknas på säkerheten i planen och vem var mer berättigad för den sysslan än han med det magiska räknehuvudet. Han hade hjälpt dem. Deras liv, var hans ansvar tyckte han. Han kunde inte skjuta ifrån sig känslan av att det var han som hade skapat dem… hans klasskamrater… det de nu var. När Sven hade gett grönt ljus var det bara att sätta allting i verket.
Nästan alla hade dykt upp på Anders dyrt inköpta strandviste. Berit hade tackat nej och det var det ingen som var förvånad över. Mer förvånad skulle man ha varit om hon valt att komma.
De var alla fyllda av förväntan över att de skulle få träffa den hyllade fotomodellen. Tänk att Sussie äntligen hade tid för dem. Anna-Lena hade träffat henne tidigare. Hon hade tålmodigt stått i flygstationens enkla hall och väntat på att passagerarplanet med Öns mest omtalade kändis skulle landa. Anna-Lena fick några bilder av henne när hon omfamnade sin far och ett löfte om en längre intervju senare under veckan.
Krister som nästan genast tog kontakt med Sussie hade lovat att skjutsa henne till kräftskivan, men de skulle komma lite senare. Hon hade ett möte med en svensk modetidning som skulle avklaras först.

Kattis satt bland de andra och kunde inte slappna av. Alltid hade hon något viktigt att tänka på. Det var svårt att sitta och slölyssna på de andras småretande med varandra. Egentligen visste hon att hon mer än nödvändigt borde ha varit och arbetat vid sitt företag, men hade nu gjort valet att slita sig lös från jobbet, för att få möjligheten att få träffa sin goda vän från tonåren.Det var länge sedan någon av dem hade gett något livstecken till varandra. I början hade de skrivit till varandra, men eftersom Sussie titt och tätt bytte adress blev det svårt för Kattis att hålla kontakten. Sussies karriär tog över allt annat och Kattis kände sig slutligen mer och mer som en blek figur i en pjäs där hennes roll hade strukits. Kanske allt skulle bli som vanligt bara de fick träffa varandra. Kanske.
Björn hade tagit sig ut till Anders ställe med sin snabba motorbåt. Han var i sitt esse och försökte övertala de andra att komma med och åka vattenskidor .
”Anders, häng med nu!”
Anders bara vinkade bort förslaget. ”Jag har så mycket jag måste ordna för ikväll,” förklarade han.
”Nej, men vad slöa ni är. Häng på nu. Ni behöver nog blåsa ur skallarna lite. Ni tänker ju bara på stålar nu för tiden. Ena jävla gubbar är ni allesammans, till och med för fan brudarna. Hör ni! Båttanken är sprängfull och bara väntar på att få bli lite lättare.
”Jag kommer,” sa Bengt helt oväntat.
”Jaså jaha,” Det hördes tvekan i Björns röst.
”Det är bara det ena benet som inte lyder alla gånger,” muttrade Bengt syrligt.
”Prövar du, så prövar jag också.” Sven hade stigit upp.
Björn öppnade munnen för att säga något, ändrade sig och flinade glatt.
”Nu grabbar skall ni få se varenda mört i fjärden i vitögat.” Han skrattade glatt och inför förutsättningen att få se Bengt och Sven åka vattenskidor, bestämde sig alla att följa med ner till bryggan.

Efter lite visning av teknik och några misslyckanden, klarade både Bengt och Sven stå på benen.
Sven gjorde ett vådligt fall och Sonja kom hastigt upp på benen, men lugnade sig när han vinkade glatt från vattnet. Anna-Lena ville naturligtvis också ta reda på vad som var tjusningen med det hela och krängde utan någon betänklighet skidorna på sig. Ingenting verkade vara svårt för Anna-Lena. Med en blandning av mod, hjärna och envishet så föll bitarna lätt på plats. Lätt som om hon gjort det många gånger tidigare, skar hon den blanka vattenytan. Skickligt parerade hon Björns hårdare och brantare svängar ute på fjärden och vattnet gjorde kaskader efter henne.
Hon hade just kommit i land från sin åkning och satt uttröttad och gned sina vadmuskler när en silverfärgad öppen sportbil körde in på gården.
Krister och Sussie hade anlänt.

Det gick inte att ta fel på Kristers stolta min när Sussie sträckte sina långa eleganta ben ur bilen och sedan med små glädjeskutt ilade ner till bryggan till sina kamrater.
Ett stort kramkalas utbröt vid bryggan. Sussie hade tagit med sig utländska manér om kramar och kyssar i luften bredvid örat. Sven såg lycklig ut efter att ha fått dubbla ”mmoah” på sina kinder.
Alla vännerna hade råd att ekipera sig med dyra eleganta kläder om man så ville, men det hade inte fallit någon in att utmärka sig på något sätt. Det var sportiga kläder av god kvalitet som vanligtvis användes. Sussie som uppenbarade i flikig vit chiffongklänning på bryggan, var så utstickande som om man dragit in en ko i kyrkan. En matchande vit schalett höll hennes blonderade hår samman så att hennes välskulpterade kindknotor kom till sin rätt. Hon hade ingen BH. Till och med Janne som hade haft fästmö i flera år lät sina ögon stanna vid Sussies gungande barm.
Kattis rynkade pannan och tänkte att hon måste fråga var hon köper sina kläder ifrån. När de hade kramats hade hon väntat på att den vanliga förtroligheten skulle infinna sig, men den uteblev.
Kattis var bara en av de andra. De var inte samma personer mera. De hade förändrats. Förutsättningarna hade förändrats. De hade behövt varandra tidigare. Kattis hade definitivt behövt Sussie. Nu var det över. De kunde stå på egna ben, de hade tjänat varandra klart.

En befriande lättnad tyckte Kattis och nappade en öl ur en korg på bryggan. Hon satte sig och lutade ryggen mot båthusväggen, pyste upp ölen och halsade direkt ur flaskan och betraktade de andra som beundrande bombarderade Sussie med frågor. Man kunde inte ta fel på vem som var frontfigur och som vant steg in i den rollen.
Kattis lät tacksamt ölen rinna ner i svalget. Hon var ingen vinmänniska. Det hade aldrig funnits vin i hennes hem. Det fanns inte många sorter att välja på heller, men som den affärskvinna hon var, så insåg hon att det skulle slå stort. Hon lade flaskan mot kinden för att svalka sig och såg att Anna-Lena oberört stod och torkade kroppen torr.

Man hade dukat upp långbord under äppelträden. Skratten och sångerna hade ekat över gården och en bit ut på fjärden. Kräftfaten hade mött sitt öde att bli tömda och länsade på sina läckerheter. Augustikvällen hade varit varm, men fukten började sakta klibba och lägga sig på allt man rörde vid.
Nere vid grinden stod Anders och pratade med Janne som var på väg hem till sin fästmö. Han hade varit nykter hela kvällen och hade lovat att skjutsa hem Kaj, Bengt och Sven. De hade redan satt sig in i bilen och skrattade och flamsade så karossen gungade svagt. Kaj var gladast av alla. Han kände sig som pånyttfödd. Han trodde han aldrig haft så roligt. Han var nöjd att fara hem när Janne hade annonserat att det var dags att bryta upp.
Janne hoppade in i bilen och Anders dunkade med näven i taket. De där inne svarade med att sträcka ut sina armar genom de öppna bilrutorna och kava vilt tills vägen krökte och Anders inte kunde se dem mer. Han flinade glatt och gick ner till den splitternya strandbastun för att tända i spisen.

När han kom upp till de andra hade Kattis och Sonja städat undan det mesta. Björn hjälpte till att bära bord, men Krister och Sussie satt i en hammock och pratade. Efter att ha varit så länge borta från ön ville hon veta allt, som hon uttryckte det, som hänt under tiden. Hon hade friskt hängt med på alla snapsar och det var lätt att se att hon var ordentligt berusad. Kattis var den som hade varit mera försiktig, men Sonja hade för ovanlighetens skull druckit mer än hon brukade.
Hon hade vanvettigt roligt åt Björn som inte lyckades pricka verandadörren när han skulle lyfta in ett bord. Sussie kom vinglande på sina höga klackar, ditlockad av skratten.
”Vilket jävla liv ni för,” fnissade hon. Björn lyckades slutligen få in bordet och kom sedan tillbaka för att glatt demonstrera sina muskler för de damer som ville se.
”Luktar det rök?” frågade Kattis plötsligt vaksamt.
”Kanske någon av oss har glömt att Markström inte bor här mer och ha gått och bränt ner en kåk här av gammal vana, skrattade Krister rått från hammocken.”
”Det är skönt att det är över allt det där. Det var en galen tid. Hur vågade ni bränna ner bastun åt honom?”
”Ni var galna, och jag älskade er,” sa Sussie något sluddrande och lade armen om Björn.
Björn och Krister skrattade hejdlöst,
”Det var inte vi,” kippade Krister fram och måste böja sig fram och ta tag med händerna mot knäna för att få kraft att fortsätta.
”Det var faktiskt ett byggnadsfel eller nåt. Han…han hade helt vanlig otur,” och så frustade Björn och Krister av skratt igen.
Kattis såg snopen ut. ”Jag trodde hela tiden…”
”Vi med, vi trodde att nå`n annan gjort det,” erkände Björn.
”Vad är det som brinner nu då?” Kattis var inte nöjd innan hon fick svaret.
” Det ni just pratade om… bastun”. Anders hade dykt upp bakom dem. ”Ni kan ju inte komma på besök utan att pröva min nya bastu. Det här eländiga stället hade ju ingen bastu, tja… det var bara att bygga en fattar ni väl.”
”Åh, var det bara bastun… Vaddå? Bada bastu? Ja jag vet inte…” Kattis tvekade.
Sonja kände att hennes spärrar verkade ha slagit ifrån för länge sedan.
”Det är klart att vi skall bada bastu,” sa hon och nappade tag i Kattis och Sussies armar för att släpa dem med. Killarna var naturligtvis inte sena med att hänga på.
”Har du försäkrat? Björns kommentar förstås och alla skrattade högt.

Lite skräniga och fnittriga kastade de av sig sina kläder i det halvmörka omklädningsrummet och trängde sedan ihop sig på laven i bastun. Hettan var påtaglig, men Anders kastade ändå vatten på spisen. Björn och Krister svor och hotade om vedergällning, bara de kom med livet ur det hela.
Det var trångt och de svettiga kropparna gled mot varandra.
”Kasta inte på mera är du snäll,” bad Sonja.
”Oh, jag tycker det är skönt jag.” Sussie sträckte på sin långa välbyggda kropp och temperaturen steg om möjligt ännu mer.
Bastun var endast upplyst av en lykta i ena hörnet. Kattis hade tacksamt noterat det.

Det kändes inte helt naturligt att sitta där med sina gamla klasskamrater, men ölen som hon hade druckit hjälpte henne att rucka på sina principer. Det hade varit allt för lite lek för hennes del. Arbete och ansvar var det som fyllt hennes dagar. Hon slappnade av och blundade.
”For Anna-Lena hem?” undrade hon och torkade bort svett som var på väg att rinna in i ena ögat.
Alla tystnade.
Anders lät tveksam. ” Jo, nej kanske inte. Hon har inte sagt hejdå till mig i alla fall… det skulle hon ha gjort om jag känner henne rätt.”
”Hon var med när vi dukade av, det minns jag.” Krister verkade säker.
”Var hon? Det kommer inte jag ihåg.” Sonja försökte tänka efter och man mera förstod än kunde se i mörkret i bastun att hon rynkade pannan.
” Äsch, lägg av! Hon dyker upp. Hon blev väl för full! Visst är vi fulla va? Krillepille! Är du på snusen?” Sussie verkade inte oroa sig och krafsade Krister i nackhåren med sina långa naglar.
Hans tänder lyste vita i mörkret.
”Det är nog okey, hon dyker snart upp här naken och ljuv som en sjöjungfru.” Björn fnissade.
”Jag orkar inte mer, jag måste ut.” Det var Sonja som var den som måste ge sig i den outtalade tävlingen om vem som tålde bastu bäst.

Som på ett givet tecken steg alla upp och rusade ut ur bastun för att söka sig mot vattnet.
Sonja tassade försiktigt. Hon ville inte skada sig på någon vass sten, medan de andra rusade utan närmare eftertanke ner i det svarta vattnet. Månen var full och så stor och rödgul som den bara kan vara i augusti. Ljuset bildade en gata över vattenytan och ibland kunde man skymta människokroppar plaska omkring i den.

Sonja kände inte för den sortens vattenlekar. Tyst drog hon sig närmare båthuset. Hon dök under ytan och ljudet från kamraterna tystnade och ersattes av porlandet av vatten vid hennes öron. Det kändes underbart att få bli svalkad. Det var kallare nere vid botten och hon ryste till lite och sökte sig mot ytan och blev därefter liggande och flyta. Hon kunde inte låta bli att avundas Anders hans fantastiska ställe. Bara hon fick studierna helt klara och lite fart på karriären så skulle hon skaffa sig något liknande. Hon hörde att de andras röster tonade bort. De gick tillbaka till bastun, men hon var inte redo för det ännu. Det var alldeles för behagligt i det sensommarvarma vattnet.
Hon dök under ytan igen, simmade längs båthusets brygga. Med handen kunde hon känna det lena sjögräset som växte på bryggan och just då var livet väldigt nära. Alla hennes drömmar var på väg att slå in. Vattnet smekte hennes nakna kropp. Det mörknade mer under ytan och hon förstod att hon simmat en bra lång bit under vattnet, ända till öppningen i båthuset. Då såg hon plötsligt något i ögonvrån.
Någonting ljust som slank in bakom båten som låg förtöjd i huset.
Hon vände direkt upp till ytan. Först då började hennes hjärta slå hårt. Det hade liknat på ett människoben. Hon var säker! Eller var hon inte det? En löjligt omotiverad rädsla riste genom henne. Det finns ingenting hotfullt i vår trygga Östersjö, men ändå… Fort, fort simmade hon mot stranden. När hon kom på grunt vatten steg hon upp och kisade mot båthuset. Det syntes inte en rörelse. Hade hon inbillat sig? Benen darrade. Det var ju löjligt av mig, tänkte hon. Hon slog bort det hela som bara inbillning.

Ett par armar slogs om henne bakifrån och hennes första reaktion var att slita sig ur greppet och slå mot den som var bakom henne.
”Nåd! Nåd! Slå inte ihjäl en trånande yngling!
”Anders! Åh, vad du skrämde mig! Åh, jag var redan vettskrämd. Jag tror det är någon i båthuset! Jag såg något ljust röra sig i vattnet. Ja, ljust och avlångt, som ett ben av en människa ungefär, jag lovar! Säkert!” Hennes ord kom tumlande över varandra.
Anders lade händerna på hennes axlar.
”Lugna dig, det är bara vi här. Det finns ingenting här som är farligt. Vad skulle det vara i så fall?”
Han såg roat ner på henne tills hon besvarade hans blick med ett svagt leende sedan böjde han på nacken och vände ansiktet mot månen och Sonja lockades att göra detsamma. Den stinna klotrunda himlakroppen hade lättjefullt bara tagit sig en bit ovanför horisonten. Den skapade skiftningar i Anders våta hår. Han tittade eftertänksamt på den.
”Kanske jag också såg något...”mumlade han otydligt för att sedan skratta till. ”Du fick säkert ögonen på gammelgäddan. Jag kan lova dig att jag har försökt fånga den gång på gång och misslyckats. Nu har han tydligen blivit så styv i korken att den söker sig helt orädd framför näsan på fienden. Ha,ha, imorgon skall han få se.”
Anders slog an en skämtsam ton och Sonja kände sig lite dum.
Hans händer låg fortfarande på hennes axlar. Sakta lugnade hon ner sig.
”Har du kallt? Undrade han och flyttade händerna till hennes midja. Hon var naken. Han var naken. Vinet och feststämningen rann i hennes ådror.
Hon ruskade på huvudet.
De stod en stund och tittade på varandras kroppar. Hon satte en hand på hans bröst. Hjärtat slog hårt mot hans revben. Månens rykte om att kunna förtrolla, fick se sig besannat. Hon var intensivt medveten om hans händer i midjan. De darrade lite och hon visste varför. Han var på väg att göra realitet av något de båda vetat en tid. De hade kunnat känna lukten av varandra när de varit i samma rum. De hade tagit på varandra med enbart blickar, redan smekt lockande hud i sina tankar. Han böjde sig ner och hon kunde känna hans andning mot sin hals, men han stannade där som för att njuta, dra ut på stunden.
En klunga abborrgräs blommade bredvid dem med sina enkla vita stjärnor på ytan. Sonja lösgjorde sig från hans händer och rev ett av de långa sjögräsen från botten.
Hon knöt det omsorgsfullt runt Anders hals medan han stod blickstilla utan att släppa henne med blicken. Oändligt sakta halade hon in det lättfångade bytet. Det sköra gräset gick inte ens sönder.
Ännu en dröm var på väg att slå in. En dröm som hon burit med sig ända från barndomen. Hennes Anders… och allting annat var glömt!

Med ett ryck satte Krister sig upp. Det svindlade i hans huvud och han fick kväljande konstatera att det var illamåendet som hade väckt honom. Han fick sitta en stund och svälja och låta illamåendet tona ut en aning. Medan han satt stilla fick han tid att se sig om för att försöka minnas var han var och varför. Han låg på golvet på en madrass. I en säng bredvid honom låg någon. Med ett stön kravlade han sig upp på benen med stöd av sängkanten. Han svajade något och förbannade sig själv för alla snapsar han obetänksamt hade hällt i sig. Ett blont hår tittade fram under täcket i sängen. Han mindes… de hade sökt efter Anna-Lena och han hade slutligen hittat henne i den här sängen. Hon hade slocknat helt enkelt. Det var vad hon sluddrande hade förklarat. Hennes hår hade varit fuktigt och han hade frågat henne om hon varit och simmat.
Hon mumlade in i kudden att hon nog hade det. När hon känt att hon druckit för mycket hade hon gått ensam ner till stranden i förhoppning av att hon skulle kvickna till av ett dopp. Sedan mindes hon inte så noga. Jag vill bara sova, hade hon sagt.
Han hade lagt sig på madrassen som låg på golvet för att hålla henne sällskap en stund, men tydligen hade han somnat också.
Fy, vad han mådde illa. Han gick in till köket och vred på vattenkranen. Han ville ha kallt vatten och han lät det spola en stund. Det var helt tyst i huset förutom bruset från vattnet. Alla hade tydligen gett upp. Festen var slut. Han fyllde ett glas och tömde det begärligt. Han fyllde på glaset igen och gick med det i handen och gläntade litet på dörren till Anders sovrum. Han låg och sov med Sonja tätt tryckt emot sig.
Det var som fan! Helt otippat! Han hade ingen aning om att de hade gått och spanat in varandra.
De passar nog ihop på ett vis, den snygga Anders och Sonja, fast hon alltid varit en genomskinligt grå och mager unge har hon ändå visat klass. Så såg hon absolut inte ut längre. Krister såg hennes slanka kropp avteckna sig under det tunna lakanet de hade dragit över sig.

Försiktigt stängde han dörren. Kattis hade lagt sig på soffan i vardagsrummet kunde han konstatera. Hon vred sig oroligt och kliade sig på ett myggbett.
De andra rummen var tomma.
Var var Sussie? Krister kände en våg av oro skölja över honom. Det var något som inte stämde.
Hon borde ha lagt sig inomhus. Han förbannade sig själv att han hade somnat bort. Trots att huvudet värkte insåg han att han måste söka upp henne. Vad som helst kunde ju ha hänt henne efter att han somnat. Kanske hon likt Anna-Lena gått ner till stranden för att kvickna till.
Han gick ut och ställde sig på verandatrappan och tittade sökande över gården.

Solen hade gått upp. Det skulle bli ännu en varm dag, för varm, tänkte Krister. I handskfacket hade han huvudvärkstabletter kom han ihåg och gick med trötta steg på grusgången till sin bil. Han trevade i handskfacket och hittade asken. Han stoppade två tabletter i munnen utan att ha något att skölja ner med. Han kände hur de trögt gled ner längs matstrupen och han grinade illa.
Alla dörrar och portar till ladugården verkade vara väl tillbommade från utsidan. Där kunde hon inte vara. Hon kunde ju ha gått ner till bastun. Kanske hon glömt något där och sedan somnat till på britsen i omklädningsrummet.
Det var ett halmstrå han famlade efter. Egentligen förstod han ju att hon tagit en taxi in till stan. Det måste ju vara så.
Bastun var tom. Blöta handdukar och tomma ölflaskor låg på golvet, men inte skymt av Sussie.
Någonting vitt låg längst ut på bryggan. Hans andning nästan upphörde. Med tunga steg gick han ut på bryggan och stålsatte sig för vad han skulle se. Det var hennes schalett. Han tog den i handen och höll i den krampaktigt. Tänk om hans vackra Sussie skulle ligga på botten. Han skulle aldrig förlåta sig själv, inte de andra heller. De borde ju fatta att de måste se efter henne när han inte är med. Noggrant sökte han med blicken längs bryggan och stranden.

Det hade börjat blåsa en aning och Björns båt gungade svagt.
Krister tittade mellan bryggan och båten. Björn låg säkert och sov i den. Kanske han visste något?
Det var nog dags att väcka de andra nu och han kunde lika gärna börja med Björn.
Krister hoppade ner i båten och öppnade dörren till ruffen. Flytvästar och väskor låg inkastat där, men annars var det tomt.
De kan ju inte båda vara borta. Björn skulle inte fara in till stan och lämnat båten här, det visste Krister. Båten var hans ögonsten. Nu blev han även orolig för sin bästa vän. Det var så märkligt. Var hade de tagit vägen?
Båten gungade till under hans fötter och illamåendet gjorde sig påmint igen. Med en grimas tog han sig tillbaka upp på bryggan. Han tittade upp mot huset och allt såg lugnt och fridfullt ut.
Det kunde inte hjälpas. Han måste väcka Anders och fråga honom om råd.

Det sluttade ganska brant upp mot huset. Krister förvånades över att han tyckte att det kändes så tungt när fötterna sjönk ner i det rätt nyligen utlagda gruset och han förbannade sig själv att han druckit så mycket. I fortsättningen skulle han vara mer försiktig. Han gick förbi Kattis och Anders bilar, men stannade upp när han hade passerat med någon meter.
Det var imma på Anders bilrutor. Daggen hade som vanligt vid den här tiden, lagt sig som en grå hinna på allt utomhus, men det här var skillnad. Imman var mera kompakt, omöjlig att se igenom.
Krister fick en märklig känsla. Det var en sorts okänslighet som började i huden i nacken och som sakta letade sig ner längs ryggen. Han försökte tänka ut olika orsaker till att imman fanns där. Hans slutsats blev alltid detsamma.

Nu såg han att skuggor rörde sig i bilen. Han kunde lätt identifiera konturerna av en arm och ett huvud som rörde sig ibland. Han ville inte förstå. Han ville inte se, men han tvingade sig. Som lämmeln mot havet, som valen mot stranden, fanns det bara en väg och den ledde till undergången. Den ledde till undergången av hans dröm, hans tilltro till vänskap, kvinnor, livet…
Han rörde sig sakta mot bilen och stålsatte sig inför smärtan som han visste skulle komma.
Nu var han nära han kunde höra ljud från bilen, ljud han inte ville höra. Han borde inte, han visste det. Han borde inte titta. För alltid skulle hans hjärna spara på synen som skulle plåga honom resten av livet. Synen av ett svek. . .
Alla visste ju. Sussie var hans. Han hade sparat sig alla dessa år, sparat och längtat. Min, min!
Han hade varit sprängfylld av lycka när han kört henne till festen och han sett beundran i de andras ögon när hans älva hade livfullt dansat ur hans bil för att hälsa på sina gamla vänner.
Hon hade varit ännu vackrare än han kunde minnas henne. Ögonen var blåare, det blonda håret blankare, leendet mer charmerande. Hon var fläckfri.
De hade inte talat om det han och Sussie, ja om deras gemensamma framtid. Det hade han kunnat förstå ur hennes ögon, alltid! Han hade sett löftet i dem. Det hade inte kunnat gå att missförstå.
Med utsidan av sin hand gjorde han en liten bit av glaset daggfritt. Nu gick det lättare att se in. Det räckte det han kunde se. Det var bekräftat. Hans bäste vän hade svikit honom genom att besudla det vackraste han hade. Han stod så nära att han hade kunnat lägga en hand på dem för att känna efter om de verkligen var där, att hans ögon inte lurade honom.

Det var osmakligt. De hade inte ens klätt av sig. Hon låg på rygg i baksätet med älvaklänningen runt halsen. Trosorna höll hon fortfarande i handen. Han hade fortfarande skjortan på sig, visserligen uppknäppt, men hade inte bemödat sig att ta av den. Bara ena benet hade han dragit ur jeansen. Man såg hans nakna lår och det var fult. Fult! Fult som Picassos kärringar med flera ögon på ena ansiktshalvan. Onaturligt. Okänsligheten i hans hud hade spridit sig i hela hans kropp och höll nu på att bildas till saltsyra som frätte inifrån. Detta skulle de inte få göra honom ostraffat. Det skulle vara för sent när Björn fattat vad han gjort. Det skulle bli han, Krister som skulle gå segrande ur detta. De han nu såg på var förlorarna.
Brunststönen hördes ur bilen och Krister kunde se hur Sussie böjde sin gudinnekropp för att möta Björns rörelser. Hon vred på huvudet och fick syn på Krister. Hennes rörelser stannade av några sekunder, sedan sträckte hon ut handen mot bilrutan och torkade med trosorna insidan av glaset, så sikten blev klar. Hon såg Krister rakt i ögonen en lång stund sedan trutade hon retsamt sina läppar för att sända en kyss till honom.
Märkligt nog bekom det inte honom. Saltsyran i honom hade förtärt honom, bränt ur alla känslor.
Han såg hur Björns verkstadshänder, händer med rester av olja vid nagelbanden, grävde sig in i Sussies vita bröst. Hon tittade fortfarande honom rakt i ögonen, utmanande. Ville hon att han skulle ta upp dörren och greppa det andra bröstet? Han hade också verkstadshänder, men han hade tvättat sina noga och smort dem, ifall han skulle få chansen att smeka hennes kind.
Han kände ingenting. Sveket var för stort.
Han svängde om och gick därifrån för att hämta sin packning han hade haft med sig. Fortfarande onykter satte han sig bakom ratten på sin bil och körde bort från sommarparadiset. Han hann inte se tårarna som vätte den vita chiffongen kring Sussies hals.

14

2011-12-06T16:31:00.001+02:00

Bengt var bekymrad. Hans vardag hade minst sagt blivit komplicerad. Tillvaron som tidigare varit så rofylld och med ändlösa dagar av vardaglig lunk, var nu helt klart i farosonen.
Björn hade ringt honom för några dagar sedan. Han hade ansett sig tvungen att sammankalla klassen för någon sorts krismöte hemma hos Sonja. Det var olycksbådande, det förstod han direkt.
Personligen skulle han helst av allt vilja lämna klassens intrigerande spel därhän, men han visste ju klarsynt nog att han aldrig skulle kunna ha den drömtillvaro han levde nu utan kamraternas hjälp.
En varm tacksam tanke skänkte han till Sven, hans vän för evigt. Sven, denne märklige man som de alla hade så mycket att tacka för. Alldeles för lite uppskattning hade skänkts till honom enligt Bengt. Man skulle inte glömma att det var han som var hjärnan till allt det makalösa som hade hänt klassen.
Nu satt han vid sitt köksbord och läppjade kaffe från en mugg medan han väntade på att bilen med den deprimerade och halvgalne Kaj skulle komma in på hans gårdsplan. Hela den där grejen var så typiskt för det där gänget. Allt skulle de sköta själva, till och med en behandling av en människa i djup kris.
Bengt hade fått ge med sig. Han hade avogt gått med på det. Det fanns ju sist och slutligen en kärna av förnuft i galenskapen. Att lämna över ansvaret på samhället för att få bort Kaj från det maniska boksamlandet var alldeles för riskabelt. Dels var risken stor att han skulle yppa något om klassens förehavande till terapeuter och andra inblandade, dels var det den polisiära delen som kunde bli lite riskabel. De hade alla ett finger med i spelet, eller som Öborna ofta uttryckte det; har man tagit fan i båt, får man ro iland honom. Nu hade de andra i klassen tvingat honom att gå med på att ha Kaj hos sig några veckor. Som om hans hem var någon avvänjningsklinik, tänkte han och fnyste för sig själv.
Han kände sig verkligen irriterad över att folk inte kunde bete sig normalt och lämna honom ifred. De fick i alla fall se till att han inte skulle behöva vara någon sorts dadda åt den där bokmalen.

Han tänkte tillbaka på det hastigt hopkallade mötet hos Sonja.
Alla som hade möjlighet hade kommit. Berit saknades och naturligtvis Sussie förstås. Hon hade mer och mer blivit en blek skugga i gänget. Nu gick det tydligen ett rykte om att hon skulle dyka upp på sensommaren. Skulle sanningen fram så brydde han sig inte det minsta. Sånt där skit, att lura folk att köpa en massa opraktiska kläder, nej, han avstod gärna att ens ägna en blick åt sådant.
De hade som vanligt samlat sig runt det stora matsalsbordet. Krister och Björns ansikten var spända av förväntan. Det här var deras grej. Nu var de ute på uppdrag igen. Om man kände dem rätt så hade de säkert långtgående planer på hur allt skulle ordnas.
Man hade informerat honom om att det var Anna-Lena som hade kommit allt på spåren. Naturligtvis…så typiskt henne, tänkte Bengt. På detta synnerligen inofficiella möte hade hon suttit vid bordet med ett anteckningsblock och penna med sig, prydligt upplagt på bordet.
Bah! Så urbota dumt ansåg han. Hon kan ju ändå inte skriva en stavelse om det som skulle diskuteras i den Tornlundska villan. De andra kvinnorna hade samlat sig runt henne och undersökte bekymrat hennes blåmärken. Anna-Lena talade lågmält med dem och det hördes kvävda flämtningar ibland från deras grupp.
Sven var också där. Han satt som vanligt och slog taktfast på sitt knä.
Stackars karl tänkte Bengt när han satte sig bredvid honom. Sin vana trogen tog han tag i hans hand och han lugnade sakta ner sig.
”Hur är det Sven?” hade han frågat.
”Det är mitt fel, det är jag som har gjort honom så där” Sven gjorde en illa koordinerad nick mot Kaj som satt med armarna tätt runt kroppen.

Kaj var spänd till bristningsgränsen. Han tittade ibland upp på de andra, men slog hastigt ner blicken igen när de såg tillbaka. Han ville inte möta någons blick
När Anders självsäkert kommit släntrande, valde han stolen bredvid honom. Han passade på att dunka honom uppmuntrande i ryggen när han satte sig ner.
Krister var den första som började prata om orsaken till varför de samlats. Han och Björn hade som väntat filat på planerna och nu fick alla ta del av dem. Allt var mycket riskabelt. Det var så många detaljer som kunde gå snett. Inom sig gruvade sig Bengt. Vettvillingar! Det var hans absoluta åsikt om alla.
Den dumma gåsen Sonja hade gått med på att gömma en del av de böcker som var misstänkt tjuvgods i sitt hus. Hon borde ju fatta att hennes karriär kunde få ett hastigt slut om hon åkte fast. Det skulle se mycket illa ut för den blivande juristen att vara delaktig i häleriverksamhet.
Bengt ruskade på huvudet där han satt för sig själv och surt tittade ut på sin gårdsplan. Snart skulle de vara här. Han steg upp och satte kaffemuggen i diskbaljan. Han hörde när han stod med ryggen vänd mot fönstret att en bil körde in på gården. Det krasade från gruset under däcken.
Jaha, det var det. Han gick ut för att möta dem.

Det var Anders som hade lovat att ta det första passet med den stackars eländige Kaj.
Bengt hade lyckats få de andra att lova att han inte skulle behöva ta hand om honom själv. De fick alla dra sitt strå till stacken.
Anders hoppade ut ur sin flotta bil, nickade en hälsning till Bengt, gick runt den och öppnade passagerardörren.
Bengt var irriterad på allt, men kunde inte låta bli att bli berörd av att se Kaj sitta där på bilsätet, helt tillintetgjord.
Det hade droppat tårar ner på hans magra händer. Snor hängde ner på hans överläpp, men han verkade inte bry sig om det. Han såg inte upp på dem och gjorde heller ingen ansats till att stiga ur bilen.
”Vi är framme nu,” sa Anders mjukt till honom.
Det blev ingen reaktion från Kaj, så Anders suckade och öppnade bagageutrymmet istället. Han lyfte ut en snygg resväska och en sliten bag.
Det gick inte att ta miste på vems väska som är vems, tänkte Bengt lite beskt.
”Du kan inte fatta vilket helvete det var att få honom i bilen,” viskade Anders till Bengt. ”Jag måste ringa Sonja för att få hjälp med honom, men nu är vi här i alla fall.”
”Det här kommer aldrig att gå,” blev det buttra svaret.
Anders ryckte på axlarna. ”Vi har inget val och det vet du.”
Bengt gick fram till Kaj.
”Stig ur bilen och kom in,” uppmanade Bengt i en ton som inte accepterade ett nej som svar.
Kaj tittade litet snopet upp och steg faktiskt utan knot ut ur bilen. Sedan stod han där med hängande axlar under gårdens väsande, jäsande lönnar. Det var en mycket liten man under de stora mäktiga gårdsträden.
Anders gjorde en lättad min bakom hans rygg och utan att säga desto mer gick de tillsammans in i huset.

Varken Kaj eller Anders hade varit på besök till Bengt tidigare. Den gamla mangårdsbyggnaden verkade inte ha blivit renoverat på de senaste trettio åren. Glasverandans fönster skallrade lätt av deras steg på väg in i köket. Linoleummattan i köket var väldigt sliten men hade säkert varit fin för trettio år sedan.
Besökarnas ögon gled över vedspisen och vedlådan som stod på golvet. Ett gammalt pendelur med gulnad urtavla hängde på väggen jämsides med ett inramat tryck föreställande Etna i fullt utbrott. Klockan gav ett mera knackande än tickande ljud. Kaj lät höra en suck ifrån sig.
”Inget klagande…Tack!” Bengt spände ögonen i honom.
”Du kommer inte att lida någon nöd här. Jag kan ju dessutom berätta för dig att det finns inte en endaste bok att läsa i huset. Egentligen finns det inte en bokstav, det är en sannare beskrivning av situationen. Jag har låst in allt.”
Han vände sig mot Kaj och sa i menande ton, ”du kommer inte åt någonting.”
Kaj ruskade sakta på huvudet. Det skulle bli en tung tid för honom. Han förbannade alla dem som låtsades kalla sig för kamrater, klasskamrater!
Djävulska och ondskefulla…som vanligt och nu skulle han bli tvungen att vara med den där skogsmården. Oron och ångesten förde skälvningar genom hans kropp och han måste sätta sig ner på en av de bruna köksstolarna. Vad skulle det bli av honom nu?

Klockan var 14.30 när bilfärjan öppnade bogporten och bilar ringlade ut ur den i osande köer.
Det hade kommit in en pressande sommarhetta österifrån, så folk körde med öppna bilrutor. Över det asfalterade området skrålade radiomusik blandat med människoröster, gnäll från slirande lameller och hamnpersonalens kommandon för att bringa ordning. Johnny Cashs mörka röst förklarade bittert hur svårt livet var på St. Quentin i en lastbil, medan det väste högljutt från dess tryckluftbromsar.
En vit skåpbil med en reklamskylt för en TV-firma på taket rullade sakta med i trafikströmmen.
Två män satt i bilen.
Chauffören trummade otåligt på ratten. Han var inte på gott humör. Han kände sig trött och sliten efter att i nästan nonstop kört från Travemünde. Det skulle betala sig, det visste han. Boksamlaridioten hade tydligen fått mera klöver igen för det hade kommit en beställning om en tysk bok med trehundra år gamla kopparstick. Det hade inte varit helt lätt att ordna det. Summan han hade behövt ge ut till mellanhanden var en av de största som han hade köpslagit med. Allting var nervöst och darrigt. Ingenting fick gå fel.
Chauffören kände omedvetet över näsryggen. Det var en ovana som han lagt sig till med efter att den där lilla slynan till unge hade bitit honom. Han hade ju egentligen bara tänkt skrämma henne, men hon blev ju som galen. Och allting fick han göra själv, tänkte han med en fnysning.
Han tittade med avsmak på sin följeslagare som sov med kinden mot bilrutan. Det var för djävligt att han måste släpa på den där. Allting skulle gå mycket enklare om han inte varit tvungen att ha karlfan med.
Det var den där dräglande mesen som satt på all kunskap. Det var tvunget att släpa med honom på affärsresorna. När man jobbade med så där mycket pengar måste man vara säker på att man fick rätt grejer med sig hem.
Han måste erkänna för sig själv att hans nu sovande kumpan aldrig verkade ha fel. Han var oslagbar när det gällde att identifiera förfalskningar.
Sakta rullade bilen in mot tullen.
En mörkklädd tulltjänsteman tecknade åt honom att han skulle stanna bilen och veva ner rutan.
”Någonting att förtulla?” var frågan.
”Nej, ingenting idag.”
”Hm” tullarens ögon svepte ett slag över bilen, tittade bakåt mot bilkön som mera var bakugnar på rad än fordon och då verkade han bestämma sig.
”Kör” kommenderade han.
Chauffören var inte sen med att följa den uppmaningen.

Passageraren tittade yrvaket upp och stirrade under några sekunder rakt fram. Det verkade som om han behövde en liten stund för att lokalisera sig.
”Du har just sovit dig igenom den tredje tullen på två dar. Vad skulle jag göra utan dig?”
sa mannen som satt bakom ratten spydigt och strök sig över näsan.
Den andre mannen svarade ingenting på det. Han var alltför van vid att få fräna anmärkningar om sin odugliga person. Det var länge sedan han slutat bry sig
Egentligen hade han tröttnat på hela den här riskabla grejen som de sysslat med de senaste åren.
Det var bara det att den andre låg på hela tiden och krävde och krävde att han skulle komma med på nästa tillslag och så nästa…
Nej det skulle bli ett slut nu. Det här var absolut den sista grejen de gjorde tillsammans.
Han kunde med rysning komma ihåg förra gången de var på ön och den råbarkade polaren fick för sig att skrämma fruntimret där på tidningen. Det kunde ha slutat hur som helst, han var allt för oberäknelig, dum egentligen. Han har ju fått för sig att det var han som var hjärnan bakom deras affärer. Det kunde han ju få tro. Han kommer snart att få bli varse om det motsatta.
Genast när de anlänt till ön skulle de föra sin dyrbara last till Kaj. Det var de extra angelägna om båda två. Ju förr de blev av med sitt heta gods desto bättre.
Han tittade med avsmak på chauffören som krossade en fet broms mot vindrutan med tummen.

De följde den ringlande bilkön in till centrum för att sedan vika av från den allt mer glesa raden av bilar.
Chauffören valde som vanligt den kortaste vägen till Hagagatan. Körrutten gick längs den enkelriktade Lindagatan för att sedan vika av norrut. Precis vid korsningen vid Ängsgatan stod en lastbil rakt över körfältet. En man steg ur lastbilen och stoppade paketbilen.
Han gav tecken till dem att han ville tala med dem. Chauffören vevade ner bilrutan.” Det är för jävligt det här killar. Jag fick just något trubbel med bakaxeln. Jag kommer varken back eller fram och den där förbannade bilbärgarn är ute på något annat ärende. Det kommer att ta tid det här.” Lastbilskillen spottade en loska på den varma asfalten. ”Ska ni norrut?” undrade han.
Chauffören i paketbilen blev märkbart irriterad. ”Hur fan lyckades du få bilen rakt över vägen? Du kör ju som en jävla kärring. Får ni körkorten på postorder på den här ön?”
”Håll käften,” väste passageraren till honom, ”vi behöver ingen uppmärksamhet eller hur?”
Lastbilskillen som inte verkade reagera på utskällningen, sa bara oberört,
”Om jag vara ni skulle jag ta den grusade vägen genom Lindgårdsparken. Gör en U-sväng och kör vänster efter två korsningar. Då kommer ni rakt på parken, vägen ser man direkt.”
Det hade bildats en kort kö med bilar efter dem och chauffören insåg att det var bäst att lyda rådet. Med en svordom svängde han paketbilen och körde samma väg tillbaka.
Han såg i backspegeln att lastbilskillen talade med de andra som stått bakom och skulle han inte ha vikt in mot Lindgårdsparken så hade han sett att lastbilen flyttade sig enkelt och trafiken flöt som vanligt igen.

Det skumpade till lite när de vek in på grusvägen. Den var inte bredare än att man bara på vissa ställen kunde möta andra fordon. Gruset sprättade knastrande mot underredet. Passageraren gladdes åt att de höga träden, i vad öborna kallade park, som skänkte tillfällig skugga. Vägen gjorde en vid böj längre in i området. Chauffören gasade på för att skåpbilen skulle orka uppför en backe. På krönet öppnade sig vyn och man kunde skymta havet mellan krokiga tallar. Kanske man skulle kunna bo här i alla fall. Det skulle vara skönt att vara så långt bort som möjligt från kumpanens kattpisstinkande armhålor.

Han lät luften strömma in genom sidofönstret och på samma gång torka upp hans svettiga ansikte. Han blundade. När han tittade upp igen såg han en bil som körde efter dem.
Inget märkligt med det. Alla som skall till norrut till bostadsområdet där måste ju ta den här vägen.
Chauffören började svära och bromsade häftigt till. Just när de passerat en kurva stod några bilar helt stilla på vägen. Personer verkade fly i ren panik in mellan träden. De hade inte ens tid att stänga bildörrarna efter sig. Två personer i orange skyddskläder, hjälm och gasmasker kom rusande emot dem och slet upp deras bildörrar.
”Ut! Ut! Ut! Vi har en gasläcka längre fram. Det kan smälla när som helst. Stäng av motorn NU! Fort som fan!”
”Helvetes, satan,” kved chauffören och tittade bakåt. Han skulle gärna velat backa, men det var en bil bakom och personerna i den var på väg i full fart in mellan träden.
Hans kumpan blev just utsliten med våld och han noterade på samma gång att en orange arm sträckte sig in till startnyckeln och vred av motorn. I nästa stund var han på väg in mot skogen och blev omilt omkullknuffad bakom några stenbumlingar.
”Håll huvudet nere annars kanske du blir av med det i nästa sekund.”
De orangeklädda männen halvlåg på dem och tryckte ner deras huvud i den fuktiga mossan.
Det var overkligt alltsammans. Tankarna svindlade i chaufförens huvud. Någonting var fel. Han hörde walkietalkies knastra fram meddelanden.
” Gasverket här. Är alla i säkerhet? Kom.”
”Alla är i säkerhet. Kom.”
”Vi börjar sakta men säkert identifiera läckan. Meddelar senare. Klart slut.”
Chauffören försökte lyfta på huvudet, men blev genast nertryckt. Han hann se kumpanens darrande händer som han pressat över sitt huvud.
Snart kommer brandkår och polis hit, det här går åt helvete.
Walkietalkin knastrade till igen.
”Gasverket här, vi verkar ha fått kontroll över situationen. Nödsituationen är avblåst, jag upprepar, nödsituationen är avblåst. Kom.”
”Vi har hört meddelandet. Alla får gå till sina bilar. Klart slut.”
På darrande ben reste sig chauffören och hans passagerare upp från marken. Den senare var helt gråblek i ansiktet.

Öborna var redan på väg tillbaka till sina bilar och en del hade redan kört iväg. Det var som om ingenting hade hänt. Personalen från gasverket hade hoppat in i en bil och var på väg därifrån. Bilen bakom deras paketbil tutade uppfordrande. Paketbilen startades upp av darrande händer. Det tutade igen.
”Ja, ja, vänta för helvete. ” Chauffören vrålade bakåt medan svetten rann i strida strömmar. ”Jävla dårar” lade han till. Han måste få ut sin frustration på något sätt.
”Vad var det som egentligen hände?” undrade passageraren hest.
”Hände? Hände?” Chauffören skrek. ”Det finns inte en klok människa på den här kobben. Ju fortare vi kommer härifrån desto bättre.”
Passageraren stirrade tomt framför sig. Han kunde inte bli av med knuten i magen som drogs till bara hårdare och hårdare. Det kändes som om de hade katastrofen som medpassagerare. Något var definitivt fel.

En klunga bilar hade parkerat vid en telefonkiosk några kvarter från Hagagatan. Ur en av bilarna hoppade ”gasverkets personal” ut. Björn och Krister skalade hastigt av sig overallerna. Med rödblommiga ansikten av värmen och upphetsningen stod de och gapskrattade. Alla andra kunde inte låta bli att ryckas med av deras hysteriska skratt.
”Det var det bästa jag gjort någonsin,” skrattade Björn. ”Kände du hur de darrade? Jag trodde garanterat att de skulle skita på sig. Fy fan, vad rädda de var.” Krister nickade.
”Jag är säker på att det gick bra många säkringar i deras hjärnor och…och…”
Krister hulkade av skratt. ”…det är inte över för dem ännu,” frustade han.
”Sansa er nu,” avbröt slutligen Sonja dem. ”Ring polisen nu som vi har planerat”
Sonja som hade haft som uppgift att köra bakom skåpbilen och stressa med signalhornet, började känna att hon ville komma ifrån hela den här teatern. När hon såg Björn gå in i telefonkiosken med överdrivet vickande höfter ruskade hon bara på huvudet och satte sig i bilen och körde hemåt.

De andra stannade kvar. De ville för allt i världen inte missa att lyssna när Björn ringde och anmälde den märkliga bilen som stod utanför Kajs hus.
De kvävde sina fnissningar när han med gäll röst försökte härma en äldre kvinna.
”Är det hos polisen?...Nej jag vill inte säga vem jag är. Det står en mycket missprydande vit skåpbil utanför herr Kajs hus. Det är riktiga sluskar som kör bilen, det såg jag. Ja…just det…herr K:s hus. De tänker nog göra inbrott. Ja jag säger då det. Hela bilen är nog full med stöldgods….Vad säger ni?... Nej jag tänker inte säga vad jag heter. Adjö."
Alla brast ut i skratt igen när Björn lagt på luren och med en feminin gest drog fingrarna genom håret och knyckte på nacken.
”Så skall packet tas” sa han med fortfarande gäll röst.
”Vi måste skingra oss nu.” Anders ville att det skulle bli någon sorts ordning. ”Jag kör hem lastbilen till firman nu,” sade han kort. Han hade varit ovanligt spänd under hela aktionen. De var inte barn längre. Allting var inte bara lek mera, fast en del av dem tydligen tyckte det.
”Du har rätt, vi måste dra härifrån. Någon kan få syn på oss och undra.” Krister blev något allvarligare.
”Äh kom igen, Krister vi måste ju i alla fall köra förbi eller hur? Vi måste ju kolla för fan. ” Björn dunkade Krister i ryggen,
”Njaa…okey då. Vi är ju inte säkra på att allting gått i lås av det vi planerat. De kan ju ha anat möss i mossen eller vad det heter.”
”Ugglor…Hejdå ni andra, Krister och jag kollar läget.” Björn var lycklig och nöjd.

Den vita skåpbilen parkerade på sin vanliga plats framför Kajs hus. Det måste ha blivit en liten rörelse i luftlagren, för passageraren tyckte att det svalkade något mot huden. Kanske det ändå hade börjat fläkta något. Gatan sträckte sig i öst/västlig riktning och löven började sakta vaja av och an. Det var en lättnad. Passageraren tog det som ett tecken på att allt var nära en upplösning, ett slut. Om några timmar skulle han ta adjö av sin burduse kumpan. Aldrig mer skulle han behöva dra i sig sur tobaksrök och lukten av otvättad kropp. Aldrig mer behöva ta emot elakt hån och fräckhet. Det var över nu. Ringklockan ekade i huset, De väntade på den vanliga skepnaden i sidofönstret. Inte en rörelse kunde de märka.
”Ring på igen!” manade chauffören. ”Den där idioten har ju ingen hjärna, nu har han väl tappat öronen också.”
Signalerna ekade igen.
”Det är väl inte fel dag?” Passageraren tittade sig oroligt omkring som om han väntade sig att gasverket skulle dyka upp igen.
”Fel dag? Jag pratade ju med karlfan i telefon igår. Allt var klart… Kom vi går bakom huset, ser om vi kommer in.”

De sökte sig till baksidan på Kajs oklippta gräsmatta. Häckar, träd och buskar hade fått växa utan den minsta omvårdnad. Ingen av männen lade någon notis om det. Folk fick väl bo hur fan de ville. Det var ju värre inomhus, det hade båda märkt. Alla dörrar och fönster var noggrant fastsatta. De försökte kika in, men gardinerna var tätt fördragna.
”Vi sticker härifrån.” Passageraren hade blivit riktigt skärrad nu. ” Det känns inte bra.
Kom vi sticker,” vädjade han igen.
”Den där jönsen skall få nästa gång jag får tag i honom. Man kommer att få använda tandkort för att känna igen honom efter att jag har gett honom en omgång. Idiot! Jävla idiot!” vrålade chauffören mot de fördragna gardinerna. Modstulna och förbryllade vände de tillbaka till bilen. När de kom runt husknuten tog det säkert flera sekunder innan de förstod vad de såg.

POLISEN! Polisen stod och rotade i deras bil. En av dem höll i en bok och synade den intresserat. De båda kumpanerna vände på klacken för att springa därifrån, men det resulterade enbart i att de sprang rakt i famnen på yngre konstapel Mattsson och hans kollega.
”Inte så bråttom mina herrar. Vi har några frågor att ställa till er.”
Chauffören slog vilt omkring sig och fick känna på en viss polisbrutalitet innan han flämtande gav upp.
Passageraren stod helt still. Egentligen var det denna situation han känt av hela dagen. Hans undermedvetna hade varit förvissad hela tiden att han sakta, men säkert rört sig mot någonting hotfullt, otrevligt. Detta var det. Oundvikligt. Det var på något märkligt sätt redan skrivet, planerat kändes det som. Efter några dygns resande och vakande fick paketbilens chaufför och passagerare finna sig i att få kall metall runt sina handleder.
”Det blir ett besök på stationen det här.” Konstapel Mattsson försökte låta mörkare och äldre i rösten än han var.
Det var spännande för poliserna. Tipset de fått anonymt, hade visat sig vara ett riktigt kap. I bilen låg de länge saknade gamla böckerna från Korsö kyrka och de där historiska breven som stulits inne i stan och massor med litteratur som poliserna inte kände till. Specialister skulle behöva tillkallas. De hade mycket att förklara de här herrarna som nu satt med böjda huvud i baksätet på polisbilen.

En bil körde sakta förbi.
Mattsson tittade upp på den. Han kände igen personerna i bilen. Det var de där unga gossarna, några år yngre än han själv, som hade öppnat bilverkstad tillsammans. De gjorde strålande affärer, det hade han hört. De hade en hel del pengar att röra sig med i alla fall. Det kunde vem som helst märka. Dyra bilar och båtar. Det är alltid iögonfallande. De försvann längs gatan och Mattsson tänkte inte mer på det.
”Då bär det av in till stationen då killar.” Det gick inte att ta miste på glädjen i poliskollegans röst. Nästan opassande muntert. ”Titta,” sade han sen och pekade mot andra sidan gatan. ” Det är det någon som står och fotograferar. ” Poliskollegan tittade upp i backspegeln. ” Nu tar hon kort av oss när vi kör iväg. Va, fan! Inte kan det vara någon från lokalbladet va? Så fort kan väl ändå inte ryktet gå?”
Han tittade misstroende på Mattsson som svängde på huvudet för att kunna titta genom bakrutan.
En ung människa i keps och med en ljus hästsvans som letade sig ner på ryggen stod med en stor kamera framför ansiktet. Mattsson rynkade pannan. Det var något märkligt om tidningen redan var på plats. Slumpen är ett fenomen som ibland har ett finger med i spelet… ibland.

Stadens polishus är ett mycket spartanskt hus. En kanslist på kontorstid och tre till fyra poliser per pass, fanns vanligtvis i tjänst. Endast vid undantag var någon extra personal inkallad. Kommissarien som oftast satt inne på sitt rum, var denna dag på fötter. Nu skulle han få visa vad han gick för. Nöjt betraktade han de slokörade karlarna som satt framför hans skrivbord.
Det var gott polisarbete som gjorde att de nu satt med dessa gynnare inne på polishuset.
Hade han inte sagt hur många gånger som helst att det var folk utifrån som hade böckerna. Ingen Öbo skulle kunna tänka sig att ta böckerna för sin egen vinning. Nej människorna här på skären har ett annat sätt att tänka . Man visste skillnad på mitt och ditt. Det var hans stora övertygelse. Man har ett rättstänkande från modersmjölken. Ja, så var det.
Har man inte den rätta uppfostran så går det som för de här lurkarna. Lås och bom kommer det att bli för dem. Yngre konstapel Mattsson som var inkallad för att dokumentera det som sades, det var en riktigt rättskaffens man det. Sådana personer växer inte på trän minsann. Poliskåren skulle komma att få en stor glädje av honom ännu, det var något som var säkert.

”Jaha mina herrar, det var en tråkig historia det här.” Kommissarien plockade med deras identifikationer. ”Svenska medborgare…” Han tog sig betänksamt om hakan och såg dem sedan stint i ögonen. ”Vi tycker inte om att man stjäl från oss här ute, … ähum,”… Han harklade sig. ”Vi vill helst att våra klenoder stannar där de skall vara.”
”Jag förstår inte vad ni snackar om.” Chauffören brusade upp.
”Såssåså . Han skall inte behöva bli på det där viset, förstår han … vi har nämligen en del frågor som vi skulle vilja ha svar på.”
Nu gällde det för kommissarien att visa att det var han som skulle gå vinnande ur förhöret.

Konstapel Mattsson noterade från den plats där han satt med bandspelare och anteckningsblock att det var svårt för hans överordnade att hålla tillbaka sin iver. Fjädern som snart skulle pryda kommissariens karriärshatt, hade helt plötsligt utan förvarning virvlat in med den varma sommarbrisen. Det var en stor dag i ett litet polishus.
”Kan ni till exempel förklara hur de där värdefulla antika böckerna hade hamnat i er bil?”
Chauffören bara blängde på honom. Kommissarien böjde sig fram mot dem och hans röst var en blandning av elakhet och hot.
”Nu skulle det sitta riktigt, riktigt fint med ett svar.” Kumpanen envisades med att sitta och titta ner på sina händer som var förankrade med varandra. Det verkade som om han med ögonens kraft försökte förinta bilden av sina händer i bojor. Det hela tedde sig väldigt overkligt för honom. Egentligen var han en historiker. Han hade betyg från universitetet. Hur hade han hamnat här?
” Vi har helt enkelt ingen aning.” sade han tyst. ”Det är någon sorts komplott. Det måste ha varit männen från gasverket som gjorde det. De satte in böckerna medan vägen var avstängd på grund av explosionsrisken. Oss tvingade de in i skogen för att ta skydd.” Hans röst blev starkare för nu verkade han säker på sin sak.
”Det var exakt så det gick till!” Han stirrade mot chauffören som stirrade tillbaka.
”Visst för fan, såå var det.” Det verkade ha gått upp ett ljus för honom också.
Mattsson antecknade.
Kommissarien frågade. ”Var det i Stockholm?”
” I Stockholm? Nej, här för fan! I den där parken som ligger nära där ni helt utan anledning tog oss med till stationen.”
Kommissarien glodde på dem och Mattsson lade ner sin penna. Kommissarien drog med två fingrar ner längs sina mungipor, en ovana han förskaffat sig för att understryka sin barskhet.
Han satte båda handflator mot sitt skrivbord, böjde sig något fram och tittade dem båda en efter en i ögonen.
”Ni ljuger.” sade han med tyngd.
”Nej, det är sant. Det var flera bilister som blev stoppade. Det går att kolla. Fråga på verket…” Chauffören var upprörd.
”Shssss! Tänk efter vad ni säger! Mattsson! Du missar väl inte att spela in deras idiotiska svammel.”
”Me… men, men det är sant!” chauffören stammade nu. ” Hela skogen var full med gasverksarbetare, masker och allt hade de.”
Kommissarien gav dem en märklig blick, petade sedan bort ett osynligt skräp ur sitt öga, bara för att vinna tid. Polisen hade klara bevis för att de innehaft stöldgods. Det svåra var att kunna binda dem till själva stölden. Det kunde gå så att det hela stannade vid häleri. Det gällde att klämma åt dem nu.
” Kaj Forslund,” sa kommissarien. ” Hur känner ni Kaj Forslund?”
” Vem är det?” undrade chauffören och försökte skapa en förvånad min.
”Han bor i det hus ni försökte ta er in i. ”Tycker ni inte att det är ett märkligt sammanträffande att ni tassar runt i trädgården hos en person som har stora boksamlingar, en som gärna köper böcker och att ni råkar ha stulna dyrgripar i form av gamla böcker i er bil?
De båda gripna ruskade på huvudet.
”Svara så att det hörs på vår inspelning! Nå?” vrålade kommissarien till och Mattsson som inte var beredd hoppade till. Den äldre erfarne polisen var på väg att tappa tålamodet.
Chauffören surade, men passageraren från skåpbilen svarade.
” Det är ett märkligt sammanträffande, det är det vi vill säga. Vi kan inte förstå det där med böckerna. Vi skulle bara fråga om vägen, men ingen öppnade.”
Kommissarien fnyste.
”Nej, det var ju inte så konstigt. Forslund var inte hemma. Vi har spårat honom till en by tre mil utanför stan. Han bor just nu hos en god vän för att vila upp sig som han berättat för oss per telefon. Han har haft lite klena nerver och inte alls bott i sitt hus de senaste veckorna. Han sade i alla fall att han kände igen er på beskrivningen. Han hade gjort affärer med er. Lyckligtvis för er skull, ville han påstå att de såkallade affärerna inte var någonting ohederligt.
Han hade inte köpt något av er som inte hade oklanderliga källor… men, ni sysslar med att sälja böcker och ni hade stulet gods i er bil. Jag skulle behöva en förklaring nu för jag börjar bli otålig!”
Inget svar kom från de misstänkta.
”Mattson! Anteckna att de är ovilliga till att svara.”
Den yngre konstapeln skrev hastigt några ord i sina anteckningar.

Passageraren bröt tystnaden.
”Det var han som ville att vi skulle komma med några böcker, han ringde till oss. Han är inte så oskyldig som han vill påskina, inte på något vis.”
Kommissarien hakade hastigt på.
”Är ni också skyldiga då?”
”Idiot!” fräste chauffören och hans medmisstänkte tystnade först för att sedan igen komma med påståendet att gasverket hade satt böckerna i bilen. En tung suck vällde fram ur kommissariens bröst. Han synade sorgset en fläck på sin slips. Jag borde ta av mig slipsen när jag äter tänkte han, sedan lade han ögonen på männen på andra sidan bordet och såg med samma sorgsenhet på dem. Kommissarien tittade på klockan.
”Förhöret avslutat klockan 14.30.” och vände sig sedan till förhörsobjekten.
”Om jag var ni så skulle jag kontakta advokat. Ni kommer att behöva det, jag lovar. Ni kan känna er arresterade.” Den historiekunnige kumpanen som nu börjat inse hur illa det var, darrade.
” Det måste ha varit så det gick till,” sade han med skälvande röst.”
Kommissarien och Mattsson växlade blickar.
Ännu en suck undslapp kommissarien.
”Här ute på ön värmer vi våra hus med olja och ved, elektricitet ibland. Gas köper vi i byttor till spisar och mindre aggregat som blåslampor med mera. Vi har inget gasverk. Det kommer knappast att bli något heller. Nu får ni krypa in i era celler och tänka ut en annan historia, så får vi ta itu med det sedan.” Han ruskade på huvudet.
”Det är lättare att arbeta som polis när de kriminella är fullständiga idioter… Anteckna inte det där sista Mattsson.”
Dörren till rummet öppnades och en polis tittade in.
”Kommissarien har besök, meddelade han. Det är från lokalbladet.”
”För ut de där jönsarna och säg åt honom att vänta på mig. I morgon är det goda nyheter i tidningen.”

Mattsson lydde genast genom att stiga upp. Det var dags att stoppa dessa utländska män i kurran. Förhöret hade varit spännande, intressant, men det fanns så mycket mer som han skulle ha velat ha svar på. Det kändes ofullständigt.
”Herr kommissarie, får jag ställa en fråga till de arresterade?” Han var osäker på hur hans överordnade skulle ta hans initiativ till en fråga.
Hans chef ryckte på axlarna.
”Ja du Mattsson för mig får du fråga vad som helst. Utredningen kommer att bli kort. För mig förefaller det som om det är ett solklart fall, ” svarade han förnöjt.
Ingenting kunde tona ner glädjen i hans röst.
Mattson harklade sig, något ovan som han ändå var för situationen.
”Jag bara undrar… Har ni någon aning vem som kan ha ringt och tipsat oss så att vi kunde göra tillslaget.”
Chaufförens öron var blossande röda. Han stank mer svett än någon i rummet egentligen kunde stå ut med. Sommarens hetta och upprivet flämtande hade gjort sitt bästa för att torka ut honom, men det sprättade ändå saliv ur hans mun när han fräste…
”Det är samma djävlar som var i skogen, förstås. Ni är så enfaldiga att ni inte fattar att det är gasverket som har gjort oss detta. De kom…”
Kommissarien avbröt.
”Mattsson, Lås in det där packet. Ja, Mattsson hör ju själv.”
Rune Mattsson nickade. Storstadsmänniskor är nog annorlunda, tänkte han De har en livligare fantasi, inte som vi mera jordnära öbor.
”Det blir att följa med då mina herrar. Den här vägen.”

Kommissarien tittade efter dem när de gick iväg, sedan steg han in till det rum där reportern väntade. Det var inte en "han", det var en ung flicksnärta med vakna ögon, keps och långt hår, som steg upp från den stol hon suttit och väntat på.
Hon sträckte fram handen för en hälsning.
”Jag kommer från lokalbladet.”